”Planeten gör uppror, globaliseringens avarter skapar utsatthet, medborgarperspektiv har begravts under marknadsfundamentalismens tankefigur. Inget av detta är en naturlag”, menar Birger Schlaug i sitt Första maj-tal.

Kära åhörare. Välkomna till detta Förstamajmöte! Kul att så många är här. Jag ska tala fort, för jag är rädd att män med vita rockar kommer att dra mig från talarstolen och köra mig till närmsta dårhus.

Min uppfattning är nämligen – och det är en skändlig och snart även förbjuden tanke – att ekonomin är till för människor!

Det är inte alls så som de andra säger: att vi måste jobba mer, konsumera och producera så vi kan hålla igång de ekonomiska hjulen. Ekonomin skall vara smörjmedel för att människor skall få så goda liv som möjligt. Människan skall inte vara smörjmedel för att ekonomin skall växa så fort som möjligt.

Nu ringer någon redan efter de vita rockarna, ser jag.

Nej, det är inte livets mening att konsumera. Nej, det kan inte vara syftet med våra liv att skaffa fler prylar än grannen. Nej, planeten klarar inte att alla konsumerar lika mycket som vi gör. Och, vem ända in i helvetet, kom på begrepp som ”sätta människor i arbete”, ”skapa sysselsättning” och ”utanförskap”? Vitsen med politik måste väl ändå vara att medverka till så goda liv som möjligt, inte skapa så mycket arbete som möjligt…
Det som dominerar nu är en enfaldig arbetslinje istället för livslinje. Allt medan marknadsfundamentalismen tuggar i sig varje uns av medborgarperspektiv.

Ni, kära åhörare – ni som ännu är kvar – borde bli förbannade, resa er upp, knyta näven över sakernas tillstånd. Ni är reducerade till ekonomiska varelser vars uppdrag det är att hålla igång hjulen. Och allt som oftast leverera vinst till de som inte vill er väl. Ni ska jobba mer, för att konsumera mer så ni kan producera mer så ni kan jobba mer. Medan shoppinggalleriorna ska frälsa oss alla från frid, harmoni och varje lång tanke. Allt medan kapitalet samlas under allt färre hattar i allt mer slutna rum så att en kapitalistisk planekonomi kan växa fram som steg för steg reducerar oss till slavar under systemet.

”Vi som gör uppror har flyttat utanför systemet åtminstone i vårt tänkande. Det är därför vi vill sticka vår käpp i ödets hjul. Kanske hejdar vi farten. Kanske går bara käppen sönder. Det kan inte hjälpas då.”

Så skrev Elin Wägner i tidningen Tidevarvet den 24 augusti 1935. Citatet är som ett Kinderegg – tre saker i ett. För det första: inse att vi som vill förändra systemet uppfattas som anomalier av de jourhavande eliterna. För det andra: det är ändå vår plikt att försöka förändra. För det tredje: vi måste förstå att vi kan bli såväl sårade som förlora karriärer.

Sex år senare skrev Elin Wägner i Väckarklocka: ”Vi behöver en vision av en värld med mening i. De nuvarande sakernas tillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen.”

Det gäller än i dag. Mer än någonsin. Planeten gör uppror, globaliseringens avarter skapar utsatthet, medborgarperspektiv har begravts under marknadsfundamentalismens tankefigur. Inget av detta är en naturlag. Utan framtvingas genom bisarra idéer, finansiella intressen och enfaldig maktutövning.

Kära åhörare, här står vi nu i denna Första Maj medan solen vandrar över himlen och Tidöpartierna gröper ur demokratin, saknar miljöansvar, skiter i klimatet och skyfflar pengar till oss som redan har – och tillsammans med de övriga låter krigsretoriken skölja över oss för att vi ska acceptera att skolan, vården och omsorgen brandskattas medan miljarderna styrs till krigsindustrin.

Helvete, nu ser jag män och kvinnor med vita rockar närma sig. Först går Per Schlingmann – det var han som myntade begreppet ”utanförskap” för den som på grund av cancer inte förmådde jobba heltid – och dalmasen Peter Hultqvist som fick varenda journalist att bli så rädd att varenda relevant följdfråga om militarisering och krigshot skrämdes bort.

Nu är dom här. Tack för ordet. Jag meddelar om jag får tillgång till e-post på rummet.