Den som bor på Södermalm har i snitt endast 40 meter till närmaste journalist. Det finns 1 000 journalister i storstaden i jämförelse med exempelvis 900 i hela Norrland. Ann Engqvist läser en omskakande rapport om det eländiga tillståndet på lokaljournalistik och förfäras. Cirka 10 procent av svenskarna bor i de 60 kommuner som saknar lokala nyheter.
Inflation, ras på annonsmarknaden och ökade kostnader på alla områden har slagit hårt mot den svenska mediebranschen 2023. Det har rapporterats om sparpaket , uppsägningar och nedläggningar inom så väl public service som de kommersiella tv-bolagen, flera av tidningshusen.
Journalistiken går åt fanders
Men det finns flera anledningar till att journalistiken går åt fanders.
I slutet av varje år sitter jag och väntar på att Institutet för Mediestudier ska komma ut med sin årsbok. Den senaste heter ”Årsbok 2023 – annonsras och sparpaket”. Det är, som titeln skvallrar om, en mycket deprimerande läsning.
Snygga grafer och diagram, procentsatser och siffror om var journalistiken finns och var den inte finns. Annonsörerna överger de tryckta medierna, stora grupper i samhället lämnas bakom, kapplöpning mellan nyhetsmedier in i det digitala bruset där pengarna sägs finnas.
Årsboken 2023 ägnar stor uppmärksamhet till att analysera de så kallade vita fläckarna – de platser där det inte finns någon bevakning alls. Detta genom att ständigt uppdatera sin Kommundatabas.
60 kommuner saknar nyhetsredaktion
Omkring 60 av landets 290 kommuner saknar en nyhetsredaktion. Då ska man veta att i Kommundatabasen räknas inte bara traditionella redaktioner med regelbundet bemannad personal. I databasen räknas också små nyhetssajter och reklamblad med viss lokalbevakning som nyhetsredaktion.
Reklamblad och gratistidningar som sällan eller aldrig synar makthavarna. Kommun och företag är som annonsörer i stället avgörande för tidningens överlevnad. Man biter inte den hand som föder en. Här finns det således ett slukhål med mörkertal.
Har man oturen att hamna i total medieskugga långt ute i obygden så har man ingen press att vända sig till om exempelvis misskötsel på äldreboendet, brist på personal i förskolan, korruption i kommunstyrelsen eller att ambulansen inte hann fram.
Inte heller teckningstävlingen på förskolan eller syföreningens bidrag till flyktingar från Ukraina uppmärksammas.
Fem koncerner äger två tredjedelar
Idag är det fem koncerner – Bonnier, genom dotterbolaget Bonnier News Local, Gota Media, NTM, NWT och Stampen som står bakom två tredjedelar av de tidningsredaktioner som trots allt finns.
500 redaktioner i Sverige producerar innehåll för 371 olika medier. Det är en minskning med omkring 15 procent sedan 2015.
Det finns 10 000 journalister inskrivna på Journalistförbundet. Vissa jobbar som pressekreterare, kommunikatörer eller informatörer. Några är arbetslösa. Andra jobbar med annat i väntan på ett uppdrag. Ytterligare några suger på ramarna och försöker sälja sina granskande reportage till fasta redaktioner som i sin tur inte har råd att köpa in externt material. Men flertalet jobbar på redaktioner.
Stockholmscentrerat i journalistkåren
De flesta redaktioner, båda stora och små, nationella som lokala ligger i Stockholm. Den som bor på Södermalm har i snitt endast 40 meter till närmaste journalist. Det finns 1 000 journalister i storstaden i jämförelse med exempelvis 900 i hela Norrland. Eller om man räknar på ett annat sätt – var tionde av Journalistförbundets yrkesverksamma medlemmar bor i Stockholms coolaste kvarter. Knappt 0,4 procent bor i ett ”särskilt utsatt område”. Storstads-, och medelklassperspektivet dominerar därför nyheter och reportage.
Sveriges Radio och Sveriges Television betalas med den fastslagna public service-avgiften. De kan således inte jaga prenumeranter eller sälja annonser. Höjda utgifter för energi-, bränsle-, material-, utrustning-, fordon- och lokalhyror kan bara kompenseras genom att spara, avskeda och dra ner på omkostnaderna.
Enligt analyserna i Årsbok 2023 beskriver både SR och SVT ”att det ändrade omvärldsläget, med risk för intrång, spioneri och sabotage i samhällsviktig verksamhet, har tvingat dem att göra en rad investeringar i ökat skydd och säkerhet.”
Ifrågasättandet av public service
SVT och SR har fortfarande det största förtroendet från allmänheten och har också fått utökat bidrag för att bevaka de ”vita fläckarna”. Under 2021 öppnades fyra nya redaktioner: Fagersta, Flemingsberg, Sveg och Lund. Målet var då att public service skulle utökas med totalt tio nya redaktioner och finnas på 50 orter i landet. Men nu drar man ner och framtiden är oviss.
Även under 2023 ifrågasattes public service. Socialdemokraterna vill (liksom V, MP, C och L) se att public service-bolagens oberoende ska grundlagsskyddas. SD tycker att public service är ”vänster” och vill tillsätta en utredning för att undersöka om SVT, SR och UR skulle kunna slås ihop till ett gemensamt bolag, något man tror skulle kunna spara pengar. Men i SDs fall handlar det inte i första hand om pengar, .
En grundlagsstadgad rättighet
Likväl är en allsidig, informativ, granskande journalistik förutsättningen för en fungerande demokrati. Journalistiken uppdrag är att granska makten och skildra verkligheten. Som det framgår av Tryckfrihetsförordningen är den rättigheten grundlagsskyddad och gäller för tryckta medier. Den ger alla rätt att ge ut böcker, tidningar och tidskrifter utan att myndigheterna i förväg granskar eller censurerar dem. (Mer om smygcensur nedan).
Stampen och Gota media slutade 2023 dela ut papperstidningar i glesbygd. Flera andra tidningar har bestämt sig för att dela ut tidningar endast några dagar i veckan. Andra har minskat antalet sidor eller lagt ner. Tryckta medier är sedan länge på ett sluttande plan eftersom annonserna uteblir.
Annonsörerna köper annonser hos influencers, poddare och på sociala medier vilket gynnar globala giganter som Meta (Facebook och Instagram) och Google. Det handlar om även om tidsaspekten.
Tillgång till nyheter är en klassfråga
Sökordsmarknadsföring och annonsering i sociala medier är snabbare än i nyhetsmedierna. Mediekonsumenternas skrollar förbi betalväggar och ögnar igenom nyhetsrubrikerna. Tiktok, Youtube och Snapchat är de plattformar för rörligt innehåll som företrädesvis ungdomar gillar. Men där finns inga journalister eller ansvariga utgivare.
Bra journalistik riskerar återigen att förvandlas till en klassfråga. Betala, lev i verklighetsflykt eller dö.
Ser vi till en annan grundlagsskyddad rättighet, nämligen yttrandefriheten, så har Yttrandefriheten till ändamål ”att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag”.
Det nya mediestödet öppnar för godtycke
Avslutningsvis kan vi återkoppla till hösten 2023 stora mediala diskussion om det nya Mediestödet. Ett nytt mediestöd ska införas april 2024 som ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling av hög kvalitet” på lokal och regional nivå. Vem ska då avgöra vad som är hög kvalitet? Vem ska avgöra vilken typ av media som bör gå före i kön, när man går från ett statiskt system till ett system med kvalitativa bedömningar, som inte definieras närmare i den nya lagen?
Dessutom, den nya spionerilagen gör dock att reportrar och journalister får tassa på tå för att inte hamna i finkan, något som kritiserats av många mediala organisationer.
Målmedveten cynism
Därtill kan nämnas att traditionella medier hänger inte med i den digitala bevakningen, konkurrerar med AI och måste lägga ner mycket pengar och energi på att källgranska fejknews och för att jaga sina prenumeranter på digitala plattformar.
Detta kostar på, man hinner inte syna komplexa händelser som NATO-processen, ännu fler krig, folkmord, kärnvapenhot. För att inte tala om brutna vallöften, korruption i regeringskansliet, vapenskrammel på gatorna och skogsbränder och översvämningar som blivit vardagsmat.
Allt detta bör och ska granskas. I detta sammanhang är det inte läge att försvaga medierna, men det är vad som görs. Målmedvetet och cyniskt.
