Kulturkanonen: Alla recensenter låtsas älska en tjock miljardär

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Simon Sköld är så fin. Sambon Camilla Läckberg inte alls. Men hon undslipper all kritik av fega recensenter i detta monster skapat av – Kulturkanonens egen Fredrik Virtanen. Detta avslöjar han i veckans genomgång av medieträsket.

Jaja, det är väl bara att ta tjuren vid hornen.

Tjuren den här veckan är landets alla mediers recensioner av Camilla Läckbergs Sommar i P1-prat. Alla har talat om det. Alla. Mest via hånskratt bakom ryggen på själva sommarprataren, inte i pressen.

I all korthet sa Camilla:
– Jag har kallats fläskberg på Flashback, det är hemskt och elakt. Jag blir så ledsen. Jag har själv alltid sett mig som ett fläskberg. Så alla som kallat mig fläskberg har haft rätt. Jag vill ändå respekteras som människa. Även av mig själv.
Intet öga var torrt.
Inte heller mitt.

Det var gripande. Det var vad Sommar i P1 blivit – en känslopjunkig känsloparad dopad i TV4-sås.

Om Läckberg inte manifesterat sitt ointresse för musik genom att, med enstaka undantag, spelat de sämsta av alla brittiska topp-10-låtar från hennes storhetsperiod hade även jag aldrig kunnat sluta böla.

(Dessutom: Jag älskar hennes kille! Moi är nämligen ett stort fan av Sveriges Mästerkock, och för att verkligen krama ur den sista kronan av konceptet så kör TV4 även en hemsk kändisversion (nivån är så makalöst låg att även Kristoffer Triumf kallats kändis) och då blev jag störtkär i Simon Sköld. Så fin! Så gullig! En så söt MMA-kille att jag länge trodde att han var MDMA-kille.)

Läckbergs sommarprat var ”starkt” och ”självutlämnande”. Reklam-geniet själv grät. Ja grät. (För dem av er som eventuellt ännu inte vet hur Sommar produceras: Ett gråt, ett snörvel – sådana detaljer – tar producenten bort hur enkelt som helst eftersom allt är prefababricerat långt innan det når våra arma öron. Vår kära Handelshögskolankrämare Läckberg ville således behålla dessa tårar, de var ”stark” radio.)

Så. Vi grät. Alla grät vi med stackars Camilla.
Sedan läste jag recensionerna och ville spy.
OMG! Som Camilla skulle sagt.

Och här kommer då min bekännelse.
Ni minns?
Ja, ni minns. Ni har väntat en hel vecka.
Allt är mitt fel.

Allt detta recenserande av Sommar i P1 är mitt fel. Ingen annans. (Jag var även först i Sverige med en medieblogg men det var inte min idé, det var den ljuvliga Marianne Schvarcz idé, jag bara följde order) men detta är – medger jag – min idé.

Nu har jag erkänt tio gånger.
Ni kan själva gå ut på Yahoo och kolla. Jag gissar på år 2011. Eller var det redan 2009. Eller så sent som 2013?

Poängen är att detta fylla-utrymme-koncept inte fanns innan mitt eurekamoment av idioti.

– Varför inte recensera Sommar i P1?
– Kanonidé, sa olika chefer.
(Alla på Aftonbladet använde vid den där tiden ordet ”kanon” eftersom Otto Sjöberg gjorde det. Han hade i sin tur lärt sig av Torbjörn Larsson, eller om det var Niklas Silow).

Så blev det.
Jag blev städslad för uppdraget. Det var trots allt min idé. Tror jag tilldelades en vecka, eller två, kanske tre, och resten av recensionsverksamheten skulle skötas av övriga ”Aftonbladetprofiler”.
Jag märkte snabbt att det här går inte. Här sitter någon stackars jagsvag kändis och ser detta som den största dagen i hens liv, det finaste hen varit med om, och pratar och pratar medan hjärtat bultar.

Det gick inte att recensera.

Man behöver ett hjärta av sten. Typ Lasse Anrell, om någon minns denne brutala sportmänniska? Han kunde gå till en balett och döma ut ensemblen som bajsnödig i landets största tidning utan att bekymra sig över dansarnas mående efter tusen och åter tusen och sedan några tusen till träningstimmar. Allt för läsarpöbeln.

Väldigt få är så makalöst elaka kvällstidningsgenier som Anrell (salig i åminnelse). Det krävs en viss typ av grav ointelligens för att bli en så populär recensent.

Att skriva vad man verkligen tycker gör offret helt över toppen ledsen och samma sak med personens familj, vänner, barn, kollegor, jag vet inte – att recensera Sommar var omöjligt. I alla fall om det skulle skötas enligt normala parametrar. Och det kunde det inte. Inte om man har minsta lilla patetiska hjärta. Sommar var och är något lite tjusigt för den som får uppdraget.

Alla som läste mina lama Sommar i P1-recensioner måste bums ha fattat läget. Kanske tyckte vissa att det var kul att leta undertext (ja, jag sågade med undertext, allt annat var omöjligt) men det sjukdomslika var att alla konkurrenter struntade i detta Aftonbladet-fiasko. Jag antar att det lästes rikligt. Vi får inte vara efter Bladet! Vi kör! Massa klick här! 

(Utvikning: Varför recenserar vi saker – kultur i diverse former?
Vi recenserar i grund och botten för att hjälpa läsarna att hitta rätt i ett enormt utbud. Det finns andra parametrar – att delta i ett friskt och viktigt samtal om kultur, yadayada – men på det stora hela är det främst konsumentupplysning. Eller underhållningsvåld. Som Anrell eller Alex Schulman förr i världen.

Fiaskot blev snabbt tydligt.

Så döm om min förvåning  att det inte tog mer än någon månad in i denna sommar 2009 eller 2012 eller när det nu var innan Expressen hakade på.
Deras recensioner var lika lama, hycklande och meningslösa.

Året efter, eller om det tog två år, så bet Dagens Nyheter huvudet av skammen och nedlät sig till Sommar-recensioner. Och SvD. Och GP. Och med samma resultat. Det går inte att vara ärlig när en stapplande sportgösta eller lätt efterblivet popsnöre spiller sina själsliga bönor. Ingen vill pissa på någons parad.

Och så har det varit sedan dess.
Och ingen ville pissa på Camilla Läckbergs genant narcissistiska Sommarprat.

Mina skämskuddar krullar sig när jag läser de fyra drakarnas anmälningar (läs på egen risk): Svenska Dagbladet, DN, Aftonbladet, GP.

 I rest my case.

Det finns inte ett enda ord om att Camilla Läckberg är en av landets bredaste näthatare och en cynisk affärskvinna som blåser rikt folk med överprisade sjukrum under feministflagga. Det får inte plats. Det är ointressant. Det spelar väl ingen roll att hon utsett Amber Heard till psykopat efter att hon haft mage att kalla Johnny Depp våldsverkare? Nej, inte i dag. Idag är hon tjock. Det säger hon själv.

(Själv har jag varit ute och supit med Camilla och dåvarande Robinson-Martin i New York. Mycket kul kväll. Jag funderade inte en sekund på Läckbergs vikt, bryr sig verkligen någon?)

Nå.
All detta geggande i triviala känslor och självupplevda tillkortakommanden:
That´s entertainment.
That´s media.
(Det är underhållning. Det är media.)
Men det är omöjligt att recensera.
Och allt är mitt fel.

Jag plockar nu fram min åttasvansade katt och piskar mig ren. Allt. Är. Mitt. Fel.
Pisk, pisk, pisk.

*

I övrigt har jag haft väldigt tråkigt hela veckan och således läst varenda kultursida med lupp. Måste säga att SvD på papper är en enastående produkt. Dock inte på nätet.

DN har inte lika skickliga hantverkare på papper, men är å andra sidan bättre online. Aftonbladet har stärkt sig denna vecka efter förra veckans besynnerliga segdvala. (Jag har varit öppen med att jag hejar på AB Kultur pga min historia på tidningen.)

Expressen har gjort noll avtryck – inte mer än på Twitter där Victor Malm känner ett behov av att var tredje dag meddela att han har gått på semester. Och GP har som bekant dessa pr-byrågenier som skriver framåtlutande spaningar ingen egentligen behöver men som är jättesmarta och uber-PK.

Några undantag: Somar Al Naher på Kuledare, (ni som minns, ni minns, ni andra kan klicka här) men möjligen alldeles för stora växlar i För de superrika räcker det inte med lyxresor men god läsning är alltid god läsning. I DN är Fredrik Strage, lika random som alltid, ute på sin never ending tour. Jag vet inte om hans Värdet av att lura en biografvaktmästare i Sundsvall är något man behöver läsa, men jag läste det i brist på annat här i den ovanligt tidiga sommartorkan. (Dessutom är det alltid kul med piskor och Strage lyckas alltid klämma in minst ett par stycken. Oxpiska verkar vara hans förstaval.)

*

Men nere i Skåne klarade sig Sydsvenskan betydligt bättre denna vecka – man har väl semestern senare söderöver för att skörden ska kunna bärgas. Särskilt rekommenderas en klok skribent som inte glömmer näthat lika lätt som de bakbundna Sommar-recensenterna. På ett ljuvligt sätt ramar detta också in de alltför många stora orden om Läckbergs stackars vikt: Maria G Francke på Sydsvenskan nämner nämligen i Osmaklig buisiness hur en god vän till Camilla Läckberg, som dömts till fängelse för grovt förtal av mig, vilket Läckberg spred vidare till någon halvmiljon hetsbantande vegetarianer, inte är särskilt jättetrovärdig. Sånt vågar ingen skriva i Stockholm. I Stockholm är vi artiga. I alla fall mot deckarmiljardärer.

 *

 Med detta säger vi adjö.
Ses nästa fredag!

 

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.