Alla tjatar om censur

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Är det någon som tror att de första svenska översättningarna av Homeros eller Austen hade hållit idag undrar Åsa Arping.

Vänta lite nu. Att bränna Koranen är alltså ok, men när några ord i Roald Dahls barnböcker ändras ska det återigen ylas om identitetspolitik, cancelkultur och censur? Och så pudlar förlaget genom att erbjuda en kompletterande klassikerutgåva, där allt blir vid det gamla. Alla nöjda?

Jag kommer osökt att tänka på den animerade debatten kring nyutgåvan av Pippi i Söderhavet för några år sedan, där n-ordet togs bort. Att Astrid Lindgren själv redan 1970 uttryckt tvivel kring Efraim Långstrump som kolonisatör blidkade inte de förorättade som ville bevara varje bokstav. Men rättighetsinnehavarna ändrade ändå. Ett brott mot yttrandefriheten, eller snarare ett försök att göra Pippi fortsatt läsbar i ett mångkulturellt samhälle?

Det finns en märkligt historielös tro på författaren som isolerad från marknad och politik, vars heliga ord måste skyddas från varje ingrepp. Men det skrivande geniet, fritt från varje hänsyn, har knappast existerat i verkligheten, ens under romantiken. Tvärtom är författaren sedan flera hundra år helt integrerad i bokmarknaden och samtidsdebatten. Skönlitteratur är kommers, inte bara under bokrean. Texter har inget eget liv. De frotteras med tiden, kulturen, språket, förlagsproduktionen och nya generationer av läsare. Annars dör de.

Vad författare från förr avsett med sina verk suddas bort som skrift i sanden. Vissa går för övrigt själva in och arbetar om i sina texter. Det som slutligen publiceras är reviderade varianter som passerat förläggare, redaktörer, korrekturläsare och PR-avdelningar.

Det stora undantaget i sammanhanget är förstås Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk (utgivna 1981–2021). Här valde redaktionen att runda förlagshistorien och utgå från författarens egna manuskript, som dessa såg ut innan Bonniers började redigera, eller ”censurera”, som det hette. De 72 volymerna består av versioner som aldrig mött en publik, aldrig recenserats i pressen, aldrig diskuterats eller behandlats av forskningen. Är detta att betrakta som äkta vara, den ”riktiga” Strindberg, eller tvärtom som en anomali utan historisk förankring?

Ändringar och ingrepp är regel snarare än undantag. Verk byter skepnad över tid. Åtskilliga barnboksklassiker, som Daniel Defoes Robinson Kruse (1719), gavs exempelvis först ut som vuxenlitteratur och senare i starkt förkortade barnboksvarianter. Harriet Beecher Stowes antislaveriroman Onkel Toms stuga (1852) har bara på svenska tryckts i över hundra olika utgåvor – från den drygt 600-sidiga första översättningen till en bilderbok om ett tiotal sidor.

Är det någon som tror att de första svenska översättningarna av Homeros eller Austen hade hållit idag? Frågan kunde ställas även till inhemsk litteratur, hur ska den kunna tala till nya generationer? För den historie- och filologiintresserade finns ju originalen kvar. Som pliktutgåvor på forskningsbiblioteken, i form av begagnade exemplar på antikvariaten och, allt oftare, i digitaliserade versioner på nätet.

Att, som i fallet efter protesterna mot de nya Roald Dahl-utgåvorna, låta litteraturen förbli vad den varit hör trots allt till undantagen, särskilt hos de kommersiella förlagen. Om det kan vi tycka vad vi vill. Det är lite som med de/dem- och dom-debatten. Oavsett våra personliga preferenser kommer det hela att ha sin gång. Det handlar inte om censur, utan ytterst om mentalitetsförändring. Lika svår att stoppa som vårfloden.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Åsa Arping
Åsa Arping
Åsa Arping är professor i litteraturhistoria samt dekan vid Humanistiska Fakulteten på Göteborgs Universitet.

Helgessän: Gaza och den akademiska friheten

Utbildningsminister Mats Persson har skapat en tystnadskultur på universitet och högskolor när det gäller kriget i Gaza. Utan oberoende debatt, fri från statlig inblandning har vi ingen akademisk frihet, skriver Åsa Arping.

Klåfingriga politiker hotar akademiska friheten

Striden kring universitetet fortsätter. Men det största hotet mot akademisk frihet är varken extremhöger eller woke-vänster, utan politiker som vill detaljstyra högre utbildning, skriver Åsa Arping.

Andefattigt på Bokmässan

Åsa Arping summerar Bokmässan och tycker att höstens litteraturnyheter är ovanligt andefattiga.

All kunskap finns ett knapptryck bort

Vad händer med kunskapsproduktionen, kulturnäringarna och i förlängningen demokratin när AI-verktygen övergår från hjälpredor till producenter?