Än kan ”Hitler-tv” leverera!

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg konstaterar att det trots allt finns värdefulla filmer i den genre som kan benämnas ”Hitler-tv”, det vill säga dokumentärer om Nazityskland och Förintelsen.

Kanske är ni trötta på ”Hitler-TV”. Ni vet den ändlösa ström av dokumentärer om Hitler och nazisterna som verkar liksom andlösa inför varje detalj om Führerns liv och den galna värld som var Tyskland åren 1933 till 1945. Men det finns fortfarande viktig information, det görs fortfarande viktiga filmer som antingen påminner om sådant som inte får glömmas eller lägger nya, betydelsefulla bitar i evighetspusslet över mänsklighetens vidrigaste brott.

Dokumentärserien Djävulens erkännande som gjordes förra året och finns på SVT Play hör till den senare kategorin. Visst, titeln är Hitler-tv så det förslår, även om det handlar om en annan Adolf: Eichmann, inte Hitler. Tänk om det hade varit så enkelt att nazi-garnityret bestått av djävular. Så var det nu inte. Adolf Eichmann var inte ett övernaturligt väsen. Men han var inte heller det egentligen beskedliga exempel på den ”banala ondskan” som han under lång tid på grund av Hannah Arendts feltolkning av honom under rättegången i Jerusalem 1961 sågs som. Och det är om detta serien handlar.

Pusselbitarna i filmerna är ljudinspelningar med Eichmann från 1950-talet – inspelningar som länge varit försvunna. På band talar Eichmann om hur han önskar att de lyckats ta kål på 10,3 miljoner judar i stället för de runt sex miljoner nazismen mördade. För med 10,3 miljoner döda hade, menar Eichmann, ”fienden” slutgiltigt besegrats. Han ondgör sig över att efter kriget känt judarnas ”vitlökslukt” och sett dem hålla på med sitt ”schackrande” på svartabörsmarknaderna.

Här framträder han entydigt som en rabiat antisemit, som helt i enlighet med den nazistiska ideologin var involverad i krigföring mot ”fienden” judenheten.

Arendt däremot såg inte ens Eichmann som antisemit, utan bara som en tjänsteman som tanklöst lydde order. Hon kunde under rättegången inte se något annat än en fantasilös, i sig ofarlig man i en bur – och det är inte konstigt att hon förlorade många judiska vänner i sin oförmåga att rätt uppfatta det monstruösa så många av dem fallit offer för.

Dokumentärserien ger härmed också anledning att ifrågasätta den med hjälp av Zygmunt Bauman under 1990-talet så populära uppfattningen om Förintelsen som en essentiellt ”modern” företeelse. Här är både Arendts nedspelande av antisemitismen och synen på Förintelsen som en opersonlig industriell, närmast neutral verksamhet centrala faktorer. Man måste komma ihåg att en väldigt stor del av Förintelsens offer dödades på ett brutalt och primitivt sätt. 1,5 miljoner av forna Sovjetunionens judar sköts ihjäl i det som kallas ”Holocaust by bullets”.

Missa inte detta. Än kan ”Hitler-tv” leverera!

Det är förstås också så att förintelselägrens, och koncentrationslägrens, fångar inte behandlades på ett ”neutralt” eller lågaffektivt vis. Det industriella samsades med den brutalitet vi brukar vilja tillskriva förmoderna samhällen. Banden med Eichmanns öppna eliminatoriska judehat slår också mot den gamla ortodoxa marxistiska tolkningen av nazismens antisemitism som enbart en avledning från fascismens klasspolitik och ett tillhandahavande av en syndabock. Om man inte förstår antisemitismen som en kraft i sig och en irrationell uppsättning föreställningar som var högst reella för de styrande nazisterna kan man inte alls begripa Förintelsen.

Som film betraktad är Djävulens erkännande inte så intressant – det är den numera så vanliga blandningen av originalupptagningar, dramatiseringar och intervjuer med filosofer och historiker. Men dessa, framför allt Bettina Stangneth och Deborah Lipstadt, är väl värda att lyssna på, och originalupptagningarna hör till historiens viktigaste dokument.

Missa inte detta. Än kan ”Hitler-tv” leverera!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.