Åsa Arping summerar Bokmässan och tycker att höstens litteraturnyheter är ovanligt andefattiga.
Så var Bokmässan i Göteborg över för den här gången och litteraturvärvet återgår till vardagen, på bibliotek, förlag, redaktioner, i bokcirklar och sociala medier. Efter den stora branschfesten väntar alla på nästa stora debatt. Och på Nobelpriset, förstås.
Jag har svårt att få upp geisten. Kanske är jag bara gammal och trött. Men är inte höstens litteraturnyheter ovanligt andefattiga? Att Camilla Läckberg fått hjälp med att skriva sina senaste böcker – är det något att höja på ögonbrynen för? Och att dagens författare är självupptagna – menar de kritiker som klagar alltså att de själva inte är en del i samma samhällsutveckling?
Åsa Arping summerar Bokmässan och tycker att höstens litteraturnyheter är ovanligt andefattiga.
Så var Bokmässan i Göteborg över för den här gången och litteraturvärvet återgår till vardagen, på bibliotek, förlag, redaktioner, i bokcirklar och sociala medier. Efter den stora branschfesten väntar alla på nästa stora debatt. Och på Nobelpriset, förstås.
Jag har svårt att få upp geisten. Kanske är jag bara gammal och trött. Men är inte höstens litteraturnyheter ovanligt andefattiga? Att Camilla Läckberg fått hjälp med att skriva sina senaste böcker – är det något att höja på ögonbrynen för? Och att dagens författare är självupptagna – menar de kritiker som klagar alltså att de själva inte är en del i samma samhällsutveckling?
Så har vi en liten exklusiv kommitté som under stort hemlighetsmakeri väljer ut en litteraturpristagare som några få, ibland något fler, kan skryta om att de har läst. Eller klaga på att de aldrig har hört talas om. Under ett par intensiva dygn snurrar mediekarusellen kring den utvalda. Och detta upprepas varje höst.
Det finns ju så mycket annat som vi borde prata om: Att en stor och ständigt växande del av befolkningen knappt kan läsa, än mindre uttrycka sig begripligt i tal och skrift, med allt vad det innebär av utanförskap. Att problemet späs på genom att ljudboken är på väg att ersätta den tryckta boken. Att ersättningsnivån för strömmade ljudböcker är så låg att författare håller på att svältas ut. Att nätbokhandeln håller på att svälta ut städernas bokhandlar. Att regeringen skär ner anslagen till folkbildning och humaniora. Och så den framväxande AI-litteraturen som inte behöver några författare alls.
Det hela påminner om klimatdiskussionen. Några få står med höjda varningsflagg medan resten är nöjda med sänkt bensinpris. Det är synd om människorna, ty de vet inte vad de gör och orkar inte ta itu med det som alla vet väntar.
Just i år valde jag i alla fall kortversionen av Bokmässan. In i myrstacken, gjorde min grej, träffade några kolleger, såg Björn Hellberg och den 200 meter långa kön till humortrion I Just Want to be Cools signering och så ut igen.
Hann notera att samma personer som vanligt satt i montrarna och höll i gång samtalen kring nyutgivningen. Gott så. Maten hade fått utökat utrymme på mässgolvet och fler barn än vanligt skrek i värmen och syrebristen. Egentligen är det ju fantastiskt att det bara fortsätter. Framtidshoppet ligger främst i den vitala barn- och ungdomslitteraturen.
Det säger något att IJWTBC slog Thåströms tidigare signeringsrekord. Det säger också en hel del att Bokmässan i sitt pressmeddelande uppehöll sig vid det nya rekordet och den pojke som för andra året i rad stod först i kön, men inte gav någon uppgift om vilka IJWTBC är, eller vad de signerade. Det kan man förstås googla.
Nu laddar vi om till Nobelveckan och torsdagens besked om årets litteraturpristagare. Det är ju härligt med detta kuttersmycke bland de hårda vetenskaperna, att fiktionen ändå har sin plats bland all fakta. Låt oss glädjas åt att Alfred Nobel gav litteraturen sin glansdag en torsdag i oktober, vars eftersvall räcker åtminstone fram till den 10 december, ja kanske ända fram till julhandeln.
Hade priserna instiftats i dag hade kulturen knappast fått någon plats. Då hade det med all säkerhet i stället funnits ett Nobelpris i teknik. Vilket i och för sig kunde behövas. Bland en hel del humanister råder ändå en viss återhållen skepsis inför det där testamentet. Inom medicin, fysik, kemi och ekonomi prisas ju forskaren bakom upptäckten, men i fråga om kulturen är det i stället utövaren som belönas. Som om det inte skulle existera någon framstående humanistisk forskning.
Lite underligt är det. En skarpsynt kollega kommenterade en gång sakernas tillstånd genom parallellen att det vore som att ge Nobelpriset i medicin till bakterien.
