“Motaktörerna vet också att stundens möjligheter går att utnyttja. Och de är beredda att kämpa för att försvara det som har uppnåtts under mer progressiva tidsperioder, tillgång till det yttersta skyddet enligt socialtjänstlagen, skolgång och sjukvård för papperslösa barn”, skriver Anna Lundberg.
Vi står inför en situation i Sverige där välfärdsinstitutionerna kommer att sättas på hårda prov. Lärarna, vårdpersonalen, bibliotekarierna och socialarbetarna är väl medvetna om detta. Därför ser vi just nu ett massivt motstånd ta form, i oppositionen, från fackförbund, civilsamhälle, forskare, lokal- och regionalpolitiker, och bland enskilda. Till och med borgerliga politiker protesterar.
Jag tänker förstås på angiverilagen som snart kommer att lämnas till en särskild utredare att ta sig an. Ekot har rapporterat att inga offentliganställda ska undantas och att repressalier för den som inte anmäler kan förväntas.
Trots de omfattande protesterna från många aktörer säger Jimmie Åkesson som alltid att det som står i Tidöavtalet ska genomföras. För honom är det ”alldeles uppenbart så att har vi kommit överens om att det ska gälla offentliganställda, så ska det gälla offentliganställda.”
Men detta är faktiskt inte alls säkert. I synnerhet om vi ser till befintlig kunskap om förändringar i svensk välfärdspolitik. Regeringsmakten och de resurser som följer med den är viktig för att genomföra förändringar. Men det är inte tillräckligt. Maktmedel är nämligen inte det enda som avgör vad som kommer att bli resultatet av politiska förhandlingar och processer. För att skapa förändring behöver man också institutioner.
Historikern Klas Åmark, som på djupet har undersökt utvecklingen av de svenska och norska socialförsäkringssystemen i boken Hundra år av välfärdspolitik (2004), har visat att ”medaktörers mobilisering” är avgörande för att förklara, eller skapa, förändring. Ett mer passande ord för vad vi ser omkring oss nu, är kanske motaktörer. Många av dessa aktörer är professionella med lång erfarenhet som offentliganställda, och deras argument mot angiverilagen visar på en stark ställning för grundläggande mänskliga rättigheter i det svenska välfärdssystemet. Sådana rättigheter som en angiverilag kommer att underminera.
Motaktörerna vet också att stundens möjligheter går att utnyttja. Och de är beredda att kämpa för att försvara det som har uppnåtts under mer progressiva tidsperioder, tillgång till det yttersta skyddet enligt socialtjänstlagen, skolgång och sjukvård för papperslösa barn. Hälso- och sjukvård som inte kan anstå för vuxna papperslösa. Bibliotekstjänster för alla kommuninvånare oavsett besökarnas uppehållsrättsliga status.
Klas Åmarks omfattande empiriska arbete belägger att förändringar när det gäller sociala rättigheter sker i ett komplext samspel mellan regler, experter, opinioner, intresseorganisationers anspråk, utredningsresultat och framtida väljarbeteende. Dörrar kan i dessa processer slå igen mitt framför näsan på de mest oväntade sätt. Ibland blir det något helt annat än det makthavarna såg framför sig. Politik är inte bara att vilja, som Olof Palme uttryckte saken, det är också att välja.
Varje politisk reform makthavare sätter igång har förstås sin egen logik, begränsningar och restriktioner. Men det viktiga är att resurser och utfall inte behöver ha ett så starkt samband som man ofta kan tro. Aktörer som protesterar, för fram alternativa framtidsscenarier, har absolut en möjlighet att påverka. Planerade politiska förslag går att stoppa. Detta visar empirisk forskning.
Det krävs självklart resurser för att förändra verkligheten. SD:s väljarbas och att partiet stöds av både M, L och KD är viktigt. Men detta betyder inte att allt i Tidöavtalet ska genomföras. Jimmie Åkesson vet detta, även när han säger att alla offentligt anställda ska omfattas av kravet på att anmäla papperslösa till gränspolis eller migrationsmyndigheter. I det motståndsarbete som nu pågår är det viktigt att alla vi andra inte tror honom eller ger honom rätt.
