Tema
1074

Angiverilagen – så kan statsmakten göras irrelevant

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Vår artikelserie om angiverilagen hittas HÄR.

Gemensamma angelägenheter rår inga angiverilagar på och statsmakten kan göras irrelevant, menar Anna Lundberg.

Den SD-ledda regeringen vill utesluta papperslösa och asylsökande människor från så många sociala och politiska rättigheter som möjligt. Man säger sig vilja upphöja medborgarskapet och detta ska bli svårare att få. Alla ska inte längre med, somliga ska ut, säger man. 

Men i flera kommuner ser vi i praktiken motsatsen: Alla får plats som bärare av rättigheter. Rättigheter handlar i dessa lokala sammanhang mindre om vem som är rättighetsbärare och mer om de system som skapats för att ha hand om gemensamma angelägenheter. Kvintessensen, det är att en nivå av systemet – den nationella ordningen – kopplas bort. Staten görs helt enkelt irrelevant.

Om man på 1980-talet kunde observera hur förverkligandet av rättigheter på ett olyckligt vis sammanföll med en nyliberal strukturomvandling i västvärlden, ser vi denna höst hur samma rättigheter i progressiv anda sammanstrålar med lokala angelägenheter. Det är en brytningstid som potentiellt kan verka frigörande för oss alla.

Allting har sitt sammanhang. Saker tar plats och äger rum. Så även sociala rättigheter. 

De har sin plats i grundlagen och socialtjänstlagen, i 2013-års lag om hälso- och sjukvård till papperslösa, i sekretesslagstiftningens skyddsbestämmelser. 

De sociala rättigheterna har också sin plats i internationella överenskommelser. Där beskrivs de ofta som mänskliga rättigheter. Vill man förstå vad som menas, är FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 en självklar referens. I denna förklaring står uttryckligen att var och en har rätt till en skälig levnadsnivå för sitt välbefinnande, social trygghet som gör det möjligt att utvecklas, en rätt till arbete, vila och fritid. Mer än så ska staten säkerställa utbildning, och alla ska kunna njuta av konsten (se artiklarna 22–26). 

Enligt förklaringen har också varje människa rätt till ett system där rättigheter och friheter till fullo kan förverkligas (se artikel 28). 

Låt oss stanna vid formuleringen: ett system inom vilket rättigheterna till fullo kan förverkligas

Ofta tänker vi oss att detta system är internationellt, och att rättigheterna förverkligas genom samarbeten mellan länder: utvecklingsprojekt, bistånd, fredsbevarande insatser, demokratistöd.

Detta är insatser som prioriterar viktiga grundläggande materiella förutsättningar för ett gott samhälle: barn ska kunna gå i skolan, hälso- och sjukvårdssystem byggas upp, extrem fattigdom bekämpas, med mera.  Emellertid har insatserna olyckligtvis lett till att kamper om sociala rättigheter i praktiken blivit en fråga om att prioritera minimirättigheter – ett tak som gör det svårt att komma bort ifrån att vissa individer eller grupper bara får tillgång till livets nödtorft. Snarare än att frigöra från förtryck och ojämlikhet, så upprätthåller de internationella MR-överenskommelserna en ojämlik samhällsordning. De har märkligt nog blivit en sorts legitimering av icke-rättigheter. 

Samma utveckling syns i Sverige. 

Varför? I det internationella sammanhanget är en av anledningarna att mänskliga rättigheter ofta har stater som måltavla. Eller mer korrekt, staters begränsade handlingsutrymme som mål. Denna tanke leder oss fel när vi pratar om vad vi ska med sociala rättigheter till. 

Även i Sverige, anmärkningsvärt nog (vi bor ju ändå i välfärdsstaternas välfärdsstat) översätts sociala rättigheter ofta till en miniminivå. Numera måste man till och med göra sig förtjänt av det yttersta skyddsnätet för att få tillgång till det. Att ha behov av hjälp räcker inte (även om det var tanken med detta skyddsnät, när socialtjänstlagen antogs av riksdagen år 1982). 

Ett ärligt försök att förstå varför den svenska politiken hamnade i en situation där sociala rättigheter blev minimirättigheter, gör den tidigare statsministern Ingvar Carlsson i boken Lärdomar (Norstedts 2014). Carlsson beskriver att politiker, inklusive han själv, misstog sig där i början av 1980-talet. Deras felbedömning bestod i att underskatta de långtgående konsekvenser som nyliberalismen skulle få.

Nyliberalism, alltså tron på att minimal statlig inblandning och marknadsekonomi är vägen framåt för tillväxt och samhällsutveckling. Carlsson förklarar hur socialdemokratin under den här tiden tappade initiativet och de långsiktiga målen. De solidariska trygghetssystem som hade byggts upp under många decennier, började plötsligt beskrivas som orsaken till arbetslöshet och andra problem, i stället för lösningen. Sociala förmåner som tidigare hade betraktats som sociala rättigheter började urholkas. Parallellt utvecklades det internationella arbetet för mänskliga rättigheter, och deras genomslag var enormt. 

 Vi misstar oss fortfarande idag, när det gäller nyliberalismen och de sociala rättigheterna. Trots en växande kritisk forskning kring sociala rättigheter förmår vi som samhälle inte förstå hur förtryck och orättvisor upprätthålls och legitimeras. Vi är dåliga på att använda de sociala rättigheterna för att peka på problem, identifiera motståndsstrategier eller hitta vägar för en progressiv frigörande politik. Den offentliga debatten är, milt uttryckt, hämmad och snedvriden. 

Ett problem i sammanhanget, som är viktigt att förstå, är att vi inte vet varför vi har rättigheter. Vad som gör en människa till en rättighetsbärare ger de internationella överenskommelserna nämligen inte något svar på. I själva verket saknar rättigheterna grund, som den politiska filosofen Hannah Arendt har lärt oss. Hon visade att när en människa är en människa blott och bart så försätts hon i en position där det blir omöjligt att göra anspråk på rättigheter över huvud taget. 

Just detta gör att de mänskliga rättigheternas system blir desto viktigare. 

 Om vi går tillbaka till artikel 28 i den allmänna förklaringen, den ordning och de angelägenheter som är mitt ärende i denna text, så är minimirättigheterna långt borta. I stället för det allra nödvändigaste, är frågan hur vi skapar sammanhang där människor på lika villkor tillsammans kan leva ett gott liv. Arendt talade om den politiska gemenskapen som det sammanhang som kan säkerställa rättigheter. Rättighetsbärarna är medlemmarna. Den som saknar medlemskap är utan rätt till rättigheter. 

Ofta tänker vi medlemskap så som medborgarskap. Detta perspektiv kan också skönjas i regeringens försök att uppgradera vad det betyder att vara medborgare: Som medborgare ska du kunna åtnjuta fler rättigheter än icke-medborgare. 

Men systemet i artikel 28 är inte med nödvändighet en fråga om medborgarskap i ett land, eller ett nationellt eller internationellt system. Likväl kan vi tänka oss ett lokalt eller regionalt system. Professorn i juridik och välfärdsforskaren Martha Davis talar om lokala system som vår tids ”andra akt av mänskliga rättigheter”. Med detta menar hon att ge dessa rättigheter en ny funktion: att lösa inhemska intressekonflikter och spänningar. Som att ”omfördela befogenheter och jämna ut terrängen mellan det nationella och det lokala”. 

 Terrängen, det vill säga de sociala mänskliga rättigheternas plats, om man så vill rättigheternas rumsliga dimensioner, har hittills fått för lite utrymme i forskningen.

Men om vi närmar oss rättigheternas geografi, deras plats, kan vi faktiskt se bortom livets nödtorft. När vi observerar hur de sociala rättigheterna äger rum och tar plats lokalt, ja då minskar det ovannämnda problemet med minimirättigheter. 

Vi förmår i stället att se något kollektivt frigörande. 

Det är potentiellt frigörande just denna höst, därför att olika yttre omständigheter sammanfaller. Närmare bestämt infaller samtidigt det gamla kravet på att statens makt ska begränsas, med nya anspråk på sociala rättighetssystem. 

Vi ser möjligheterna till frigörelse i Göteborg när kommunstyrelsen fattar beslut om att kommunicera till alla nämnder och styrelser som skulle omfattas av en anmälningsplikt enligt den så kallade angiverilagen, att personalen i staden inte förväntas lyda utifall en angiverilagstiftning införs. 

Vi ser det i Malmö när Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet i en skrivelse till regeringen framför att man vill ha särskilda undantag från anmälningsplikten för ”yrken som kräver särskilt förtroende mellan utförare och mottagare”, såsom skolpersonal, inom hälso- sjukvård, bibliotek, och socialtjänst. 

Vi ser frigörelsen i Sveriges huvudstad när Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Region Stockholm argumenterar för att regelverket om anmälningsplikt bör undantas för alla professioner inom regionen.

Liknande processer pågår i ett stort antal mindre kommuner runt om i Sverige som försöker hitta vägar för att göra sitt rum, sin lokala ordning, immun mot Tidöavtalet. 

Om arbetet med att förverkliga de internationella sociala rättigheterna på ett olyckligtvis sammanföll med den nyliberala strukturomvandlingen i västvärlden på 1980-talet, ser vi alltså denna höst hur samma rättigheter i progressiv anda sammanstrålar med viktiga lokala angelägenheter. Poängen är att en nivå av sociala rättigheter – den nationella – kopplas bort. Staten, kan man säga, görs irrelevant. 

En del forskare talar om detta fenomen som rättspluralism, andra använder begreppet interlegala styrningsnivåer. 

Sarah Spencer och Nicola Delvino vid Centre on Migration Policy and Society i Oxford har studerat varför dessa nya rättighetssystem skapas just nu. De har undersökt kommuner och regioner i flera länder, och funnit ett antal argument för att koppla bort staten. Det handlar om

  • lokala säkerhetsintressen
  • att uppnå kommunens policymål
  • kompensation för ett demokratiskt underskott (det vills säga att de som berörs inte har någon rösträtt) 
  • att hantera lagkonflikter
  • kunna hushålla bättre med resurser
  • ett bredare ”MR-etos”
  • humanitet, och, inte minst, 
  • att de som berörs av statens repression, är aktiva samhällsmedborgare. 

Som synes handlar dessa argument om reella hänsyn (inte om godhet, om någon nu skulle få för sig det). Argumenten handlar om att samlokalisera de internationella mänskliga sociala rättigheterna – den transnationella nivån – med en avgränsad plats, städer och kommuner. 

 Vem är då människa nog för att ha rättigheter i dessa lokala system, och varför? 

Svaret är: Alla! 

Alla får plats! 

Papperslösa, människor med tillfälliga uppehållstillstånd, de som kategoriserats som nyanlända, ensamkommande barn och de som försatts i limbo. Det handlar, som sagt, nämligen inte om vem som är rättighetsbärare utan om gemenskapens terräng, systemet inom ramen för vilket människor effektivt kan åtnjuta sina sociala rättigheter, som artikel 28 säger. 

 Varför är dessa sociala lokala mänskliga rättigheter så viktiga för kommunerna? 

Jo, för att det är fråga om gemensamma angelägenheter. De anses så viktiga för våra samhällen att de är både en internationell och en lokal angelägenhet. Mer om den internationella nivån kan man läsa i min Lundakollegas, filosofen Eric Brandstedts arbeten

Brytningstiden är här. Och den är potentiellt kollektivt frigörande. 

Att det råkar sitta en invandringskritisk regering som leds av ett nationalistiskt ytterlighetsparti som skrivit ett avtal på ett slott, som vill påstå något annat, borde ha liten betydelse. 

Regeringen är så att säga utanförs. 

Sådana gemensamma angelägenheter som lika tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, rätt till stöd från socialtjänsten, bibliotekens tjänster, brottsofferskydd, och så vidare. Dessa kommer inga angiverilagar att rå på.

P.S.
För övrigt lånade jag ordet utanförs från Annika Norlins fantastiska roman Stacken som nyligen kom ut (Weyler förlag), även om hennes utanförs är några helt andra än Sveriges invandringskritiska regering.




Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Lundberg
Anna Lundberg
Anna Lundberg är professor i rättssociologi vid Lunds Universitet.

Helgessän: Angrip inte symptomen – lös problemen

I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.

Problematiskt att kunskap inte kommer samhället till gagn

”Det har blivit kontroversiellt att forskare vänder sig till allmänheten på ett okonventionellt sätt”. Det skriver Anna Lundberg, professor i rättssociologi.

Angiverilagen kan undermineras

“Motaktörerna vet också att stundens möjligheter går att utnyttja. Och de är beredda att kämpa för att försvara det som har uppnåtts under mer progressiva tidsperioder, tillgång till det yttersta skyddet enligt socialtjänstlagen, skolgång och sjukvård för papperslösa barn”, skriver Anna Lundberg.

Staten tar inte klimatfrågan på allvar

Justitiekanslerns hantering av Auroramålet, där 636 ungdomar vill stämma staten för passivitet i klimatfrågan, visar att staten inte tar problemet på allvar. Det skriver Anna Lundberg, professor i rättssociologi.