Bara två roliga saker hände i veckan: Jens Liljestrand var på lyxig skidresa igen. Och Isabelle Ståhl diagnostiserade svenska män som efterblivna. I övrigt främst rökförbjuden tristess, även om delar av Expressen kämpar emot, skriver Fredrik Virtanen i denna veckas genomgång av svenska kultursidor.
Är det förbjudet att gå på en trottoar och röka en cigarett i det här förbannade landet? Jag vet inte. Förmodligen va? Allt har blivit förbjudet. Och har inte förbud införts så anses det olämpligt eller på annat vis klandervärt.
Men det finns inget känt förbud för tidningar att vara lite roliga. Ändå drabbade denna gråa, förlamande duktighet även denna vecka landets fem tjusigaste kultursidor.
Det verkar omöjligt för dem att skratta.
Aftonbladet är ursäktade. Faktiskt. De har inget val. GP, Sydis, DN och Svenskan är borgerliga och kan, om bara kompetensen finns, skoja till det. Högern har alltid fördelen av att kunna skratta, sådär härligt och bullrigt, tjockmagat och friskt: Ha, ha, haaaaaaa. Det avslutande långa aaaaaaa är obligatoriskt för ett grosshandlarkulturskratt.
På Aftonbladet är skoj ytterst komplicerat. Det går för sig att attackera kapitalister, och politiker, men vad har de att göra på en kultursida?
Samtliga övriga kategorier av människor, yrkesgrupper och kulturutövare riskerar att i någon mening tillhöra en skyddsvärd minoritet. Inte ens det kära gamla patriarkatet funkar särskilt bra att slakta längre, när det är krig, och patriarkatet dör i drivor i Ukraina.
Så Aftonbladet är förlåtna. Den kapitalistiska woke-trenden kanske gör gott för samhället, vad vet jag, men det är en ruggigt tajt tvångströja för en redaktör.
Dock finns klassperspektivet kvar. För att inte riskera uppröra någon enda människa i Sverige skrev Mattias Bejmo om kolonialismen i Silicon Valley. De hatar verkligen Elon Musk.
Där är inte AB ensamma. Alla kultursidor hatar Elon Musk. Möjligen inte SvD, oklart, de älskar ju AI och har kanske inte bestämt sig för om Musk bara är ett geni eller ett ont geni.
Veckans mest klockrena kulturartikel stod Petter Larsson för. Han skrev om – häpp! – bankerna. Men snarare om hur bankernas och näringslivets experter kontaminerar svenska medier eftersom medierna inte orkar hitta kritiska (vänster)röster. I Svenska medier vet bankerna alltid bäst, en rubrik som sa allt. Fin mediekritik i media. Mer sånt! Mer sånt!
Förlåt nu fastnade jag onödigt länge hos Bladet. Dels av sentimentala skäl, jag jobbade där i åratal och vill att AB ska vara bäst. Dels för att de är den enda stora vänstertidningen. Eller nåja, vänsterliberal. Och Ulrika Stahre skrev roligt om försäljningen av Zlatans avsågade näsa. Den vandaliserade i Malmö alltså, inte hjältens riktiga snok.
*
GP. Hilfe. Johan Hilton, ny chef hämtad från DN, har inte hunnit tillträda ordentligt. Hoppas jag. Kära Johan, jag hade velat slippa läsa veckans slafsigaste sågning, signerad Marcus Berggren. Denne Marcus (ärligt talat, finns det någon vettig person som heter Marcus?) tyckte att det kändes fräscht och kul att mosa en av Sveriges största kulturarbetare, Peter Dalle. Anledningen? Dalle är gammal. Och han hade pratat några minuter med Joakim Lamotte.
(Sidospår: Är inte Lamotte göteborgare? Min personliga åsikt är att GP borde omhulda stans enda stjärna, ja efter Håkan Hellström. Och Peter Dalle ska de sannerligen ge fan i.)
Dock: Tråkig var väl inte texten. Alltid något. En reaktion är ändå en reaktion.
*
De käcka halmhattarna på Expressen gjorde mig mycket glad. Jens Liljestrand har nämligen varit på skidresa. Igen. Makalöst roligt.
Han befann sig i Sälen och i en stream of consciousness-liknande text tyckte han att allt var jävligt dyrt. Så dyrt att en vanlig medelklassfamilj inte har råd. Men Jens är inte vanlig medelklass. Han har råd. På sportlovet hade han även råd att glassa i Alperna där ”överklassen skrattar åt de fattiga i Åre”.
(Jag ser fram mot surfingsäsongen, Jens. Jag har hört att Sydney är fint, och resan dit är svindyr.)
Skidreserapporterna verkar ha skrivits i all hast i barerna, helt i sin ordning, medan after ski-banden spelade Elton Johns senaste hits. Men mellan familjen Liljestrands lyxresor hann han även besöka lyxinrättningen Soho House i Stockholm. ”På Soho house är jag en medelålders nobody” var en mycket bra text, där (tyvärr, jag gillar ju det) skrytet om hans nya pengar var utbytt mot att han kokett kallade sig själv nolla. Vilken han kunde bjucka på eftersom han vet att hans kulturella kapital är större än de flesta andras på Soho house.
Han är för fan doktor. Förvisso inte en riktig doktor som kan rädda liv, men ändå en doktor.
Jens Liljestrand är fascinerande. Modig. Han skiter i vad alla tycker. Han bara randar på. Som om det var 60-tal i de svängiga murvelkvarteren i Klara. Antingen är han autist och förstår inte riktigt, eller så skiter han i vad alla tycker. Hatten av, oavsett, för denna den svenska kulturjournalistikens Meghan Trainor.
I övrigt… Expressen har börja återfå halmhattens krispiga spänst, och lyckas vara i nyhetsflödet bättre än konkurrenterna, men alla hästar är inte hemma. De är en smula nyandliga. Präktiga, på nästan AB- och DN-vis. Chefen Victor Malm rent av medger att han är rädd – ja rädd – för Elon Musk.
Undrar om Musk verkligen är en James Bond-skurk. Kom inte samme Malm förresten ut som Sveriges yngste luddit kring SvD:s harmlösa AI-journalistik om Alex & Sigge i februari? Jo, en rejäl sågning från Malm. Så ung, så konservativ, så oroad.
Kollegan Anna Gullberg kanske satte fingret på var hästarna befinner sig – på gym – i en good ol’ days-text om kulturredaktionens enorma hurtighet. Det visade sig att när de inte arbetar så tränar de. Däremellan gör de ingenting. Det förklarar en del. En hel del. Det blir lätt styltigt när inte en enda jävla murvel på reaktionen skriver packad. Kan de inte liksom frilansarna åka och skriva från Alperna eller svenska fjällens afterski-barer?
Ja, hur var det nu, får man gå och röka på trottoarer? Troligen bråkar Anna Gullberg med resten av redaktionen om saken as we speak.
*
SvD, har jag noterat, verkar lägga allt krut på helgens tidningar. Alltså allt krut. Allt. Det är som att redax sover resten av veckan. Sedan kommer tre kanonmatiga blaskor på fredag, lördag och söndag.
Dock, mitt i denna vecka, lades en spännande modeburgare ut, skriven av Daniel Björk. Vad han kan mode den mannen, fin läsning.
Värt att nämna, och kanske en förklaring till latmaskeriet under vardagarna, så skriver Svenskans kulturchef Lisa Irenius de absolut bästa kulturchefsbreven till läsarboskapet. Fullmatade! Inte bara en massa trötta länkar, här bjuds åsikter och en extrakrönika, som en gammaldags dvd-box med bonusgrejor. Jag tvekar inte att säga att Irenius brev nästan är i klass med Kulturkanonen, fast snäll och till synes nykter.
(Vilken kulturchef som verkar lägga maximalt femton minuter på sitt brev vill jag inte gå in på av min väl kända finkänslighet, men jag kan säga att från DN:s kulturchef Björn Wiman får jag överhuvudtaget inga brev och Victor Malms är helt klart bjussiga de också med visst extramaterial och enstaka singelbaksidor.)
DN i veckan? Så komplett gedigen. Asså man häpnar. Finns inget att anmärka på. DN är som Autobahn. En kåserande spaning från Isabelle Ståhl om att män är såväl ledsna som hysteriska och lätt retarderade var det edgiga inslaget och höjdpunken. Tanken var nog att den skulle skapa lite könsbråk, men den var för välskriven och träffsäker för att uppröra någon mer än en läkare, Eva Ström, som tog den på högsta allvar i GP och använde forskning och fakta att slå Ståhl i huvet med.
Att ta fakta till en kultursida är som att ta med sig pistol till ett knivbråk. Göteborg gjorde således återigen skäl för sitt rykte som rikets råskinn.
Sydsvenskan fortsätter att förbrylla, nu efter minst sex veckors noggrann (nåja) läsning. Den obligatoriska hattexten, av Andreas Ekström, om Elon Musk fanns förstås, eftersom Musk just nu symboliserar det största hotet mot gammelmedia sedan internet slog igenom.
I övrigt kanske man måste vara skåning för att förstå storheten i produkten. Det är mycket lokalt (som sig bör förstås), men inte bara.
Kanske satte chefen Ida Ölmedal själv fingret på Sydsvenskans problem i en krönika om, tror jag, om Jan Guillou. Kulturchefens första mening löd: Är det så fel att vara medelmåtta?
Jag tycker faktiskt inte det. Jag är en själv. Det hindrar mig inte, och det borde inte hindra någon annan. Och det gör det ju inte heller.
