”Barbie” ‒ ett överflöd av rosa existentialism

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Hade det inte funnits en mörk botten hade filmen varit outhärdlig,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett bioaktuella ”Barbie” i regi av Greta Gerwig. Filmen om den berömda dockan framstår för Wiberg som ett överflöd av rosa existentialism.

Vad händer när Barbie börjar tänka på döden? Det är premissen för Greta Gerwigs film om och med fenomenet Barbie, den hårda dockan som förändrade små flickors sätt att leka och vara då den kom under skiftet från femtio- till sextiotal.

Den generiska Barbie hade varit en dam i pensionsåldern nu om hon hade varit levande materia, men eftersom hon är en docka lever hon i Margot Robbies skepnad ett oföränderligt liv där varje dag är en underbar dag i Barbieland, ett liv i rosa plast där alla viktiga yrkesroller är intagna av kvinnor/andra Barbiedockor och Ken bara existerar när Barbie tittar på honom.

Ryan Gosling som Ken. (Stillbild från "Barbie")
Ryan Gosling som Ken. (Stillbild från ”Barbie”) Foto: Courtesy Warner Bros. Pictures

Det är en logisk ironi att Ken i Ryan Goslings skepnad är den figur som egentligen säger mest om hur det är att vara kvinna i människovärlden, oförmögen att ta sig ut ur sitt tillstånd av ”blond fragility” som han är.

Det kan förstås vändas emot filmen, att Ken är dess mest intressanta rollfigur medan Barbie gestaltas skickligt men förutsägbart som en dubbel skepnad, kluven i att symbolisera kvinnlig frigörelse och ett förtingligande på en och samma gång. Men jag tycker filmen kommer undan med denna ironi, i synnerhet som Ken gestaltas så fullständigt mästerligt som han gör av Gosling i vad som nog är hans sista roll som blont bombnedslag.

Kens sång- och dansnummer i filmens sista tredjedel är kanske filmens starkaste behållning, vid sidan av inledningens underbara parafras på Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr.

Margot Robbie i den inledande scenen i "Barbie".
Margot Robbie i den inledande scenen i ”Barbie”. Foto: Courtesy Warner Bros. Pictures

Men man måste nog förmå uppskatta just det popvideo- och musikalaktiga i filmen för att verkligen få ut den maximala njutningen. Man måste förstås också ha en hög tolerans för rosa plastighet.

I mitt fall blev det stundtals för mycket. Tempot är också i långa sträckor irriterande högt och filmen ter sig då som en hetsig amerikansk feministisk Youtube-influencers försök att få med så mycket information, åsikter och humor som möjligt i en begränsad tidsrymd.

Hade det inte funnits en mörk botten hade filmen varit outhärdlig. Men nu gör det ju det, och som helhet är filmen en njutbar lektion i existentialistisk, de Beauvoirsk feminism.

Det går inte att skilja den existentiella problematiken från den genusproblematik själva fenomenet Barbie är indränkt i.

Gerwigs film är både rosa och svart, men slutar i en mestadels hoppfull bekräftelse av hur långt vi faktiskt har nått sedan 1959. Det stora problemet vi har att handskas med utanför biografen är att inte alla pojkvänner är lika bedårande som Ken och inte alla manliga chefer lika charmigt lättmanövrerade som Will Ferrells vd för leksaksföretaget Mattel (Barbie och Kens föräldrahem). Det är uppfriskande med uppmuntrande, rosa drömmar, men det gäller att inte stirra alltför djupt ner i plastmuggen.

 

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.

Det dokumentära berättandets begränsningar

Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara brister.