Betydelsen av ett litet papper

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Om preskriptionstiden avskaffas för den som väntar på uppehållstillstånd kan väntan bli livslång, enligt ett förslag i Tidöavtalet. Anna Lundberg, professor i rättssociologi, är kritisk.

Varför får dom inte uppehållstillstånd? Det var Murhafs vän som ställde frågan under ett riksdagsseminarium vi båda medverkade i för en tid sedan.

Elvaårige Murhaf, majblommepojken med fem miljoner kronor. Född i Sverige med bakgrund i Etiopien. Inrangerad av svenska myndigheter i kategorin utvisad får han inte stanna trots att han inte kan återvända. Som outvisningsbar blir Murhaf kvar, men utestängd från samhället, i alla fall formellt. Allt beroende på ett litet papper.

Murhafs önskan, berättade han i Riksdagen, är att köpa sig ett uppehållstillstånd för de tio procent han får behålla av de insamlade pengarna. Köpa det papper som skulle ge honom rätten att stanna i Sverige.

Nu skulle pengar i just detta fall inte behövas.

Migrationsverket skulle kunna bevilja Murhaf och hans familj rätten att stanna redan idag. Från lagstiftarens sida har tanken varit att limbo, praktiska verkställighetshinder som det heter på juridiska, ska hanteras på så vis att tillstånd ges efter några års väntan. Väntetiden skulle först vara två år vilket sedan förlängdes till fyra och detta gäller fortfarande. Därefter skulle den som inte kunnat efterfölja ett utvisningsbeslut beviljas permanent uppehållstillstånd (idag ett tillfälligt uppehållstillstånd). Men fyra års-perioderna kom så småningom att staplas på varandra.

Även om lagstiftningen möjliggör för uppehållstillstånd har fler och fler människor, särskilt statslösa palestinier, fastnat i en oviss väntan under många år. Nu har det gått så långt att Migrationsverkets strategi verkar vara att låtsas som att dessa människor inte existerar. Regeringens inställning tycks vara att en i tid obegränsad limbo är oproblematiskt. Det kan faktiskt bli fråga om detta, livslång väntan, om preskriptionstiden avskaffas vilket är en punkt i Tidöavtalet (se sida 32).

Förslaget är ett av många i Tidölagets paradigmskiftande. Andra åtgärder på gång är ambulerande gränspoliser som bor flera månader i utvisningsländer för att påverka dessa länder att ta emot utvisade, eller EU:s prissättning på människor som om de vore varor. Senaste siffran är 22 000 euro för att slippa ta emot en migrant, något Sveriges migrationsminister beskriver som en solidaritetshandling.

Vidare, i den hårdare inre utlänningskontrollen, alltså den kontroll som sker inom Sverige, vill Tidöpartierna införa en anmälningsplikt för yrkesprofessionella när de möter papperslösa.

Med denna politik kanske Murhaf, när allt kommer omkring, faktiskt utvisas, till ett land där han aldrig bott.

Men jag tror inte att det kommer att hända.

I Sverige liksom i andra länder visar allt fler att de inte vill tillmäta ett litet papper så stor betydelse. Verkligt solidariska krafter mobiliserar just nu för att motarbeta paradigmskiftet. Detta sker under hashtaggen #viangerinte, genom debattinlägg, demonstrationer och namninsamlingar.

Flera fackförbund har också reagerat starkt: Akademikerförbundet SSR, Vision, Kommunal, Vårdförbundet, Sveriges lärare och läkare, till och med regiontoppar. Även politiska partier protesterar, så som i Malmö där Vänsterpartiet lämnat in en motion till kommunfullmäktige som vill uppdra åt alla nämnder och förvaltningar att motverka de förslag i Tidöavtalet som strider mot existerande lagstiftning.

En rad olika aktörer gör alltså nu allt de kan för att Tidölagets förslag inte ska drabba Sveriges befolkning. I andra länder runt om i världen syns sedan länge liknande initiativ. Ledstjärnor som belysts i forskningen (se till exempel Journal of Ethnic and Migration Studies purfärska temanummer om just detta) är exempelvis Don’t ask don’t tell, Access without fear, Sanctuary cities och Firewalling som alla fungerar på likartat sätt:

De upprätthåller i praktiken ett skydd mot utvisning och säkerställer lika tillgång till välfärd. Detta görs med hänvisning till att man lyssnar på anspråk och ser behov, till professionens roll och etik, mänskliga rättigheter, grundlagen. Eller för att det inte finns något annat val, eller av anständighet. Väldigt många delar uppfattningen att det där avtalet, som regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom överens om under en natt på ett slott utanför Västerås, inte ska förverkligas.

Faktum är också, att eftersom migrationskontrollen gång på gång visat sig vara ohållbar, så får många stanna till slut.

Jag önskar att jag kunde säga till Murhaf att detta kommer att ske också i hans fall. Jag önskar att väntan inte skulle vara så långdragen och oviss. Väntan på ett litet papper.

 

PS: sommarläsningstips: Om inte nu, så när? är en roman av Annika Thor som kom ut 2012. Romanen är fiktiv men bygger på historiska fakta om Sverige under 1930-talet. Den bör läsas av alla som försöker begripa hur en våldsam byråkrati påverkas av en allt hårdare samhällsdebatt och vad konsekvenserna blir för människor som sökt skydd från krig och förföljelse. Thor beskriver ett kaotiskt trassel, en rättsröta som sprider sig i samhället och hur de som har makten att agera påverkas. Finns på Bokbörsen.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Lundberg
Anna Lundberg
Anna Lundberg är professor i rättssociologi vid Lunds Universitet.

Öppet brev till regeringens utredare

Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Det skriver Anna Lundberg i ett öppet brev till regeringens utredare Anita Linder.

Rörelsekonventionen – bortom statsgränser och politisk retorik

Rörelsekonventionen. Anna Lundberg efterlyser en modell för mänsklighetens rörlighet som erkänner den sammanlänkade värld vi lever i.

Därför hotas yttrandefriheten ‒ några tankar inför 2024

Anna Lundberg reflekterar över hur villkoren för yttrandefriheten håller på att omförhandlas.

Helgessän: Angrip inte symptomen – lös problemen

I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.