Cancelkulturen är motsatsen till yttrandefrihetskulturen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Lärare och studenter har ett ansvar för att värna det kritiska tänkandet. Det menar Magnus Gustafsson, doktorand i historia, i en granskning av cancelkulturen.

Som doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet läste jag nyligen en kurs i högskolepedagogik. Där fick jag i uppgift att resonera kring ett dilemma som rörde handledning av den fiktiva lärarstudenten Alin som skulle skriva en c-uppsats. Alin ville inte använda sig av en rysk forskare i sin uppsats på grund av kriget i Ukraina.

I beskrivningen av fallet framgick att Alin hade släktingar i Ukraina. Vidare framgick att den ryska forskaren var tongivande inom det fält som Alin rörde sig i. I samband med en handledning hade Alin blivit upprörd och lämnat mötet. Orsaken var att handledaren, enligt Alin, inte tog ställning mot rysk aggression.

Frågan var hur jag, i rollen som handledare, skulle lösa detta dilemma. Det fanns, menade jag, flera alternativa lösningar.

Att få Alin att byta handledare var, ansåg jag, ingen lösning på problemet. Det flyttade bara problemet. Att få Alin att byta ämne var dåligt ur pedagogisk synvinkel, därför att då tvingades inte studenten reflektera kring detta dilemma. Att Alin utelämnade den ryska forskaren var inte heller bra, menade jag, eftersom hen skulle utvecklas till en kompetent lärare som sakligt och objektivt kan hantera undervisningsinnehåll med sina lärarkollegor och elever. Dessutom skulle Alin kunna bli underkänd, och det var inte bra, då min uppgift som handledare är att hjälpa hen att bli godkänd.

Jag föredrog alternativet att resonera med Alin och försöka få hen att ta med den ryska forskaren. Alin skulle i framtiden alltså bli lärare. Som lärare kan man inte välja bort ett innehåll bara för att man har agg till ett visst land. Som lärare har man till uppgift att diskutera olika fenomen och företeelser med objektivitet och utan känslor. Som lärare måste man kunna bortse från sina egna politiska ställningstaganden. Detta är alltså en viktig del i lärarutbildningen och Alins resa mot att bli en bra lärare. Om Alin exempelvis ska bli svensklärare kan hen inte välja att ta bort alla ryska skönlitterära författare ur undervisningsinnehållet.

Det handlar inte om att vara Rysslandsvän. Det handlar om att ha en saklig syn på det hela och att alla ryssar inte kan ställas till svars för kriget i Ukraina, lika lite som att alla judar kan ställas till svars för Israels ockupation av Palestina, eller att alla amerikaner kan ställas till svars för Vietnam- eller Irakkriget.

Cancelkulturen försöker istället avsluta diskussionen, eller åtminstone strypa den.

Alins reaktion hade inte uppstått i ett vakuum. Dilemmat som diskuterades på den högskolepedagogiska kursen tror jag kan kopplas till något som skulle kunna beskrivas som cancelkulturen inom akademin. Det finns delade meningar om detta fenomen.

Enligt Nadine Strossen, juridikprofessor emerita vid New York Law School, kan cancelkulturen definieras som motsatsen till yttrandefrihetskulturen som försöker vidga debatten och diskussionen. Cancelkulturen försöker istället avsluta diskussionen, eller åtminstone strypa den, genom att summariskt avfärda vissa idéer – eller till och med vissa röster, som olämpliga att ingå i samtalet. Följaktligen, menar Strossen, accepterar och uppmuntrar cancelkulturen attacker på talare utan att närmare gå in på någon argumentation.

Cancelkulturen använder också skrämseltaktik och hotar att straffa vissa röster genom hårda åtgärder såsom att utesluta dem från universitetsgemenskapen, studenter kan relegeras och lärare avskedas. Det faktum att universiteten är beredda att ge efter för cancelkulturen, och därmed förråda akademins själva uppdrag, visar på hur kraftfull cancelkulturen har blivit även inom akademin, menar Strossen. Förutom själva bestraffningarna skapar cancelkulturen ett klimat av rädsla där alltför många studenter, lärare och forskare ägnar sig åt självcensur, fortsätter hon.

Strossen refererar till undersökningar som visat att både lärare och studenter känner att de ”går på äggskal” och undviker att yttra sig om viktiga men känsliga frågor och än mindre uttrycka en potentiellt kontroversiell uppfattning i sådana frågor av rädsla för att kanske oavsiktligt säga något som kan uppfattas som stötande eller okänsligt. Alla vi som är engagerade i utbildning och forskning måste anstränga oss för att främja yttrandefrihetskulturen och bekämpa cancelkulturen, avslutar Strossen.

Pippi Norris, statsvetarprofessor vid Harvard, ifrågasätter däremot begreppets giltighet. Snarare tycks hon mena att själva definitionen eller beskrivningen är en del av en politisk propaganda från högerkanten. Enligt denna har den progressiva cancelkulturen tystat ned alternativa perspektiv och därmed urholkat en fri intellektuell diskussion, inte minst på universiteten. Detta beskrivs av Norris som tom retorik eller myter utan verklighetsförankring som skapats för att uppröra de progressiva och samtidigt ta bort fokus från akuta och verkliga problem. Det handlar om enskilda händelser som förstorats upp utan proportioner, menar Norris.

Enligt Hal Berghel, professor i datavetenskap vid University of Nevada, kan cancelkulturen definieras som användning av (sociala) medier för att antingen diskreditera människor som har avvikande uppfattningar eller skrämma dem till tystnad. Cancelkulturen, menar Berghel, utövas inte endast av mindre grupper av aktivister utan kan också utövas av exempelvis regeringar och politiska partier.

Cancelkulturen inom akademin tar sig olika uttryck i olika tider, menar Berghel. Det som utmärker cancelkulturen, fortsätter han, är att den undergräver den akademiska friheten. Den fria och öppna diskussionen är nödvändig för framgångsrik undervisning och forskning. Historien har också visat att många nyskapande idéer någon gång varit kontroversiella, avslutar Berghel.

Möjligen samverkar eller samspelar cancelkulturen inom akademin med de agendor som kan finnas på universitetens administrativa avdelningar. Enligt Benjamin Ginsberg, statsvetarprofessor i Chicago, har hundratals amerikanska college och universitet infört uppförandekoder som förbjuder yttranden och beteenden som kan uppfattas som kränkande eller diskriminerande av olika grupper och individer när det kommer till ras, religion, kön eller andra egenskaper.

Administratörerna är, påpekar Ginsberg, angelägna om att undvika problem när det gäller högljudda och militanta krafter. Uppförandekoderna har också kommit att fungera som effektiva styrmedel för att tysta eller skrämma egna kritiker. Det har, menar Ginsberg, skapats en kader av byråkrater som administrerar mångfald och multikultur och liknande på universitetskontoren.

I Sverige hamnade ordet cancelkultur i Språkrådets nyordslista år 2020 och det finns flera exempel på vad som skulle kunna beskrivas som cancelkultur inom akademin de senaste åren. Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett samtal kring Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (2021) med motiveringen att det var en alltför stor risk att deltagarna skulle bli kränkta.

När studenter vid Konstfack ville byta namn på utställningssalen ”Vita havet” skrev designprofessorn Sara Kristoffersson en debattartikel där hon invände mot förslaget och menade att namnet inte hade något med rasism att göra. Till svar fick hon namninsamlingar och massutskick riktade mot sig.

När Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, var gästföreläsare vid Malmö universitet i ämnet sexologi och talade om sexuella och rasistiska stereotyper protesterade flera studenter trots att det var ämnet för kursen. Larsson försvarades av kursansvariga, men kritiserades senare i en utredning av fallet.

Gemensamt för både den nya obevekliga högern och den lättkränkta vänstern är hur de framställer sig själva som marginaliserade och ignorerade av majoritetssamhället, menar Anna Victoria Hallberg, litteraturvetare vid Södertörns högskola. Bilden stämmer emellertid dåligt överens med verkligheten, fortsätter hon, där båda grupperna uppvisar goda kunskaper i hur kognitiv och känslomässig påverkan kan exploateras på nätet. De erövrar institutioner – från Vita huset till vitala delar av akademin – och drar nytta av den nya teknologin, påpekar Hallberg.

Detta anknyter till journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekmans resonemang om att vänsterintellektuella ofta legitimerar sig genom att inta positionen som marginaliserade. För att tala måste man vara tystad, eller snarare framställa sig själv som tystad, genom olika strategier. Genom att hävda att det inte finns utrymme för en åsikt legitimeras den utan att man behöver argumentera. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskap.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet.

Det finns alltså, som vi har sett, delade meningar om begreppet cancelkultur. Pippi Norris ifrågasätter begreppets giltighet och ser det som en del av en högerpropaganda. Men stridslinjerna följer inte helt förväntade linjer från ideologisk synpunkt. Cancelkulturen är en komplex och komplicerad fråga. Det finns också en debatt inom vänstern när det gäller cancelkulturen.

Nadine Strossen definierar cancelkulturen som motsatsen till yttrandefrihetskulturen. Cancelkulturen diskvalificerar idéer och personer och stänger diskussionen istället för att öppna den, menar hon. Hal Berghel och Anna Victoria Hallberg kopplar också samman cancelkulturen med sociala medier, som används för att diskreditera dem som har avvikande uppfattningar och skrämma dem till tystnad.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva. Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten. Cancelkulturen är också ett hot mot det kritiska tänkandet som ska känneteckna forskning och utbildning.

Dilemmat med lärarstudenten Alin, som ingick i den högskolepedagogiska kursen kan kopplas till cancelkulturen på flera sätt. Dels när det gäller att medvetet välja bort relevanta källor, i det här fallet en rysk forskare på grund av kriget i Ukraina. Dels när det gäller den potentiella konfliktsituationen när Alin anklagar mig som handledare för att vara Rysslandsvän som inte tar ställning mot rysk aggression.

Som ett uttryck för missriktad välvilja, eller självcensur för att undvika konflikt, skulle jag som handledare kunna välja att tillmötesgå Alins önskemål. Mitt uppdrag som handledare är emellertid att hjälpa Alin att skriva en uppsats som kan bli godkänd. Mitt uppdrag är också att hjälpa Alin på resan mot att bli en bra lärare. Att sakligt och objektivt kunna hantera undervisningsinnehåll är som sagt en viktig del i det.

Dilemmat handlar i förlängningen om något mer än bara Alins lärarutbildning. Det handlar om att lärare och studenter tillsammans har ansvar för att värna det kritiska tänkandet. I sin bok Teaching Critical Thinking. Practical Wisdom (2009) beskriver den amerikanska feministen bell hooks det kritiska tänkandet som en kollektiv och kreativ process som kräver ett öppet sinne hos både lärare och studenter.

Det krävs mod att pröva sig fram och mod att erkänna när man inte vet svaret. Det är min uppgift som handledare och lärare att stödja Alin och hens kamrater i en sådan utveckling.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!