Helgessän: Civil olydnad en del av demokratin

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Så länge regeringen fortsätter att bedriva en politik som medför förvärrande av klimatkrisen lär civil olydnad bli oundvikligt – även om statsministern anser att det är förkastligt, skriver Filip Hallbäck.

Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) skulle ha medverkat i Fossilfritt Sveriges öppna seminarium som ägde rum i Stockholm onsdagen den 4/10, men ställde in sitt deltagande på grund av ”säkerhetsskäl”. Det finns klimataktivister som ”utgör en fara och de stör också det demokratiska samtalet”, menade hon. Av alla 21 anmälda fanns en enda klimataktivist, den pensionerade civilingenjören Ola Gabrielsson som är aktiv i Scientist rebellion, som är en systerorganisation till Extinction rebellion. Enligt egen utsago ville han medverka för att kunna ställa frågor om miljövänligare alternativ till betong.

Enligt Ulf Kristersson (M) var ”säkerhetsskälet” kopplat till Extinction Rebellion, som enligt statsministern ”försöker sabotera de demokratiska politiska processerna i Sverige”. Bland det mest uppseendeväckande i denna kommentar är följande: ”Att störa och förstöra politiska möten och vägra acceptera ett sansat samtal har totalitära krafter sysslat med i alla tider. I andra länder. Men i Sverige ska vi inte göra så.”

Förutom att Kristersson inte anger exempel på dessa ”andra länder”, undrar jag om Kristersson på riktigt känner till artikel 10 och 11 ur den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna? I dessa garanteras nämligen rätten till fredliga protester, i form av yttrandefrihet och mötes- och föreningsfrihet. Eller påstår han på fullaste allvar att Sverige är något sorts reservat på den internationella arenan?

Men det förekommer också ett annat lika farligt okunnigt som historielöst inslag i Kristerssons resonemang: att associera civil olydnad med ”totalitära krafter”. Det uttalandet får inte stå oemotsagt.

Sanningen är att civil olydnad alltid varit en oumbärlig del av demokratins utveckling. Utan civil olydnad har många av de rättigheter som idag tas för givna aldrig tillkommit, till exempel arbetsrätten, rösträtten och antidiskrimineringslagar. I Sverige har det dessutom funnits en levande miljörörelse åtminstone sedan 1970-talet.

Historiskt sett finns namn som Mahatma Gandhi, Rosa Parks och Martin Luther King Jr, som alla använde sig av civil olydnad för att uppnå samhällspolitiska mål och betraktades som förbrytare av dåvarande politiska etablissemang. De praktiserade civil olydnad, som bygger på fyra grundläggande, sammanvävda principer: 1) icke-våld, 2) ingen skadegörelse, 3) öppenhet och 4) ansvarstagande.

Utgångspunkten var insikten att bara för att förtryck upprätthölls via lagstiftning betyder det inte att det är moraliskt rättfärdigt. Det transatlantiska slaveriet skedde på laglig basis en gång i tiden. Även förföljelsen av judar och andra minoriteter i Nazityskland, liksom Förintelsen, var laglig. Apartheidsystemet i Sydafrika var lagligt. Med andra ord, lagstiftning är och har alltid varit ett resultat av politiska beslut, alltid en fråga om makt och privilegier, men aldrig hugget i sten. 

Generellt genomför klimat- och miljöaktivister civil olydnad och icke-våldsaktioner på basis av ett allmänintresse och strävar efter att skapa en politisk förändring. Klimat- och miljöfrågan är oerhört omfattande och inbegriper exempelvis strävandet efter bevarande av biologisk mångfald, förnybar energiproduktion och utsläppsminskningar. Att använda sig av civil olydnad kan vara ett effektivt tillvägagångssätt för att uppmärksamma miljöbrott, som annars riskerar att fortgå utan allmänhetens kännedom. 

Civil olydnad innebär alltid politisk påverkan och budskapen riktar sig därför alltid till makthavare på varierande politiska nivåer, beroende på av vem man utkräver ansvar. Romina Pourmokhtari är ett statsråd med det yttersta ansvaret för Sveriges klimat- och miljöpolitik, vars nuvarande innehåll kommer att leda till ökade utsläpp och missade klimatmål.

Mot denna bakgrund blir det uppenbart varför att ett flertal klimat- och miljöaktivister över generationsgränserna utför påtryckningsarbete i syfte att utöva inflytande på den politiska dagordningen. Det handlar inte om sabotage, som Kristersson påstår, utan om att kollektivt manifestera behovet av hållbar utveckling, särskilt med tanke på att utvecklingstakten med omställningen sker alldeles för långsamt i relation till uppvärmningens eskalering. Dagens situation har redan inneburit direkta konsekvenser, bland annat att 2023 har varit det varmaste året som någonsin uppmätts.

Klimatkrisen och den globala miljöförstöringen är två av mänsklighetens största ödesfrågor. Det är politiska beslut som orsakat detta, alltså är det politiska beslut som också kan ändra kursriktningen. Med vidsträckt, folkligt engagemang kan det förhoppningsvis gå litet fortare, förutsatt att regeringen är tillräckligt lyhörd och visar i handling att den är införstådd i krisens allvar. Så länge regeringen i stället fortsätter att bedriva en politik som medför förvärrande av klimatkrisen lär civil olydnad bli oundvikligt – även om Kristersson anser att det är förkastligt.



Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Filip Hallbäck
Filip Hallbäck
Filip Hallbäck är filmkritiker, utbildad filmvetare och manusförfattare och med ett särskilt intresse för frågor som rör representation, normkritik och normkreativitet.

Vårt CV-fixerade samhälle

Granskningen av ministrarnas CV:n är lovvärd men problemet är att kontextualisering saknas, menar Filip Hallbäck.

Likriktningen i Nazityskland gör sig påmind när SR skär ner

LIKRIKTNING. Filip Hallbäck ser en oroande tendens när svensk public service genomför nedskärningar.

Ge mig kritisk mediebevakning i julklapp!

Varför vägrar SVT och andra public service-medier ställa en enda kritisk fråga om militariseringen i Sverige? Det undrar Filip Hallbäck apropå det nya försvarsavtalet med USA.

Våldtäkt som metafor – inte när USA och Israel invaderar

När det gäller Israel talar man i termer av självförsvar och när det gäller USA, utmålas deras krigsbrott ständigt som misstag på vägen mot ett större, ädlare mål, skriver Filip Hallbäck.