”Civil War” är en film som angår oss alla

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

KRIGSFILM. ”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Möjligheten av ett nytt inbördeskrig i USA mellan de båda parterna i det amerikanska kulturkriget har seriöst dryftats. Med den hotande återkomsten av Trump som president minskar inte precis risken för detta. Men inte bara USA befinner sig i ett polariserat tillstånd där ingen av de båda sidorna vill ge med sig, och det internationella säkerhetsläget är som bekant instabilt. Alex Garlands nya biofilm Civil War angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden.

Kirsten Dunst bra på att gestalta mörker

Kirsten Dunst spelar den luttrade krigsfotografen Lee, vars sammanbitna ansikte så luttrad att det ärligt talat känns snudd på parodiskt. Men visst är hon bra på att gestalta mörker – det vet vi ju inte minst genom hennes rollprestation i von Triers Melancholia.

Hennes sällskap är journalisten Joel och de båda är på väg till Washington DC, som ligger bakom fronten, för att få en intervju med presidenten.

Bakgrunden till kriget framgår inte tydligt

Ingen förklaring ges av vad de olika sidorna står för i konflikten eller hur den började. Texas och Kalifornien är de osannolika partner-delstater som har slagit sig loss ur unionen, vilket närmast framstår som ett slags verfremdungseffekt.

Bara genom att representera den etablerade pressen och hålla fast vid dess hederskodex kan huvudpersonerna sägas vara hemmahörande i det minst rabulistiska lägret.

En farlig road trip

Lee och Joel får sällskap i bilen av en mycket äldre journalist och den mycket yngre fotografen Jessie, som har Lee som sin förebild. Vi följer alltså sällskapet på en farlig road trip genom krigets USA, och Garland lyckas skildra vansinnet, brutaliteten och den uppochnervänt absurda tillvaro kriget innebär på ett sätt som faktiskt påminner om Apocalypse Now och dess långa resa fram till mörkrets hjärta.

Suggestiv musik

Jag förväntar mig halvt att som i Coppolas film höra Doors-låten ”The End”, men i stället är det lika suggestiva Suicide på ljudspåret med ”Rocket USA” och ”Dream Baby Dream”.

Sällskapet möter också en soldat som liksom Marlon Brandos överste Kurtz bedriver ett eget krig, men lyckligtvis inte har anhängare. Här är det de ”icke-amerikanska” som ska rensas ut. Detta är kanske filmens allra mörkaste inslag och de effekter mötet har på sällskapet skildras väldigt grafiskt.

Krigets dubbelhet

Samtidigt är det tydligt att de erfarna krigskorrarna drivs av en lockelse till själva striden och går i gång på den. Den unga Jessie växer snabbt in i rollen som krigsfotograf och bekänner sig till samma reaktion, trots att vi sett henne spy av chocken att hamna överst i vad som skulle bli en massgrav: kriget får henne att känna sig mer levande än någonsin.

Detta är en dubbelhet som i princip varje krigsfilm har att tampas med – kriget är fult och rått, står i motsatsställning till livet, men visst är det också en spännande adrenalinkick och kan verka förföriskt på åskådaren. Garland hanterar det alltså genom att via rollfigurerna öppet tala om ”stridens skönhet och sorg”. Det löser verkligen inte upp problemet, men förevisar det i alla fall tydligt om än med viss cynism.

Mångtydigt slut i ”Civil War”

Alex Garland är en intressant regissör vars växande samling av verk (bland annat Ex machina, Men, Annihilation med flera filmer) visar på ambition och originalitet. Hans filmer är visuellt orienterade, och det är ett genialt grepp att låta fotografer stå i centrum i Civil War, som försedda med tydliga, ibland lite väl tydliga, budskap.

Kanske hade jag här önskat mig en lite tydligare eller fylligare story i fråga om själva konflikten, upphovet till kriget, de olika sidorna. Men jag välkomnar ambivalensen i filmens avslutning och den åtföljande mångtydigheten. Jag ska dock inte avslöja hur filmen slutar.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.

”Passage” är en levande skildring av outsiders i Istanbul

FILM. "’Passage’ hade kunnat vara en ganska ointressant kollektivsnyftare om Akin inte hade lyckats så väl med sin tonträff," skriver Charlotte Wiberg.