Därför hotas yttrandefriheten ‒ några tankar inför 2024

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

HOTAD YTTRANDEFRIHET. Anna Lundberg reflekterar över hur villkoren för det offentliga samtalet håller på att omförhandlas.

 

Människor måste kunna ta del av varandras uppfattningar och forma sig välgrundade meningar. Det är en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Men villkoren för vad vi får säga i det offentliga rummet är under omförhandling.

I den här texten reflekterar jag, med en rättssociologisk blick, över dessa omförhandlingar: Hur använder makten rätten? Vad kan den rättssociologiska blicken säga om det senaste årets händelser på yttrandefrihetens område?

Utlandsspionerilagen antogs

Jag börjar drygt ett år tillbaka i tiden när den svenska regeringen röstade igenom den så kallade utlandsspionerilagen. I lagstiftningen handlade det om tre nya brott: utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri och obehörig befattning med hemlig handling. I praktiken gjorde lagen det straffbart att röja uppgifter som kan skada Sveriges förhållande till andra länder eller mellanstatliga organisationer. Ett problem i sammanhanget som kritiker påtalade redan innan omröstningen i riksdagen, var att lagen förde med sig en rättsosäkerhet genom de otydliga förarbetsuttalandena (regeringens vägledning för hur lagen ska tolkas). Någon bred debatt om konsekvenserna av lagen uppstod emellertid inte, trots att vem som helst borde kunna se följderna av den – självcensur och ett urholkat meddelarskydd.

Mycket riktigt, i våras stoppade SVT efter samtal med sina jurister ett planerat inslag. Det handlade om bilder från Pentagonläckan om Ukrainas energiförsörjning.

Med spionlagen fick vi alltså inskränkningar i yttrandefriheten och till på köpet godtyckliga sådana.

Jimmies tal om yttrandefriheten

Så blev det sommar. Partiledaren för högerns största parti sommartalade: Jimmie Åkesson. Han kallar sig gärna yttrandefrihetens främsta vurmare. Ja, egentligen har det inte varit ett vurmande för yttrandefrihet han brukat uttrycka. Det har mer varit aggressiva utfall om att andra, på vänstersidan, har försökt sig på att inskränka högerns yttrandefrihet. Så har Åkesson ofta sagt i samband med fientliga uttalanden mot de som inte passar in i SD:s idé om vem som ska räknas som svensk. Numera sägs från SD-håll allt oftare ”den som inte är medborgare”.

Men i sitt sommartal talade Åkesson faktiskt vurmande om den för ett demokratiskt samhälle grundläggande principen om yttrandefrihet. Han menade att denna princip befinner sig på ett sluttande plan.

Men det fanns också ett annat budskap i talet, som statsvetaren Jonas Hinnfors uppmärksammade i en kommentar. Åkesson öppnade upp för att yttrandefriheten har gränser, och att man kan ha en diskussion om yttrandefriheten. Plötsligt var principen alltså inte längre så helig.

Nya lagförslag som ska begränsa yttrandefriheten presenterades

Mycket riktigt, i slutet av förra året togs ett viktigt steg i omförhandlingen av yttrandefriheten, när den SD-ledda regeringen kallade till presskonferens om ”En nyhet på det migrationspolitiska området” (det heter så numera, i de dagliga e-postmeddelandena om nya lagförslag). I sann SD-anda var siktet inställt mot icke-medborgare. Projektet presenterades som Skärpta krav på hederligt levnadssätt och ökade möjligheter till återkallelse av uppehållstillstånd. SD:s representant Ludvig Asplund framhöll att icke-medborgares yttrandefrihet redan med dagens lagstiftning får inskränkas på andra sätt än medborgares friheter. Sedan sa han något som är viktigt att uppmärksamma ur ett rättssociologiskt perspektiv: Det här är en ”utlänningsrättslig åtgärd”, inte en straffrättslig … “Det är inte en begränsning av yttrandefriheten på samma sätt som man annars brukar prata om”, sa Asplund. Men i ett samhällsperspektiv är effekten densamma, nämligen en inskränkning i hur vi förstår yttrandefrihet, och denna är inte längre så helig, tänkte jag.

Malmer Stenergaard följde upp Asplunds resonemang genom att påtala att det inte är fråga om censur, “för det finns ju en yttrandefrihet för den som vistas i Sverige”, men eftersom bara svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i landet, så vill regeringen nu inskränka yttrandefriheten för icke-medborgare. Resonemanget kan väl närmast beskrivas som ett skolexempel på en logisk kullerbytta.

Anti-liberala liberaler

Det var liberalernas Paulina Brandberg som under presskonferensen hade uppgiften att försvara regeringens direktiv om att vissa yttranden ska kunna leda till att människor som inte har medborgarskap utvisas. På powerpointen stod det: “Yttranden som allvarligt hotar grundläggande svenska demokratiska värden eller är systemhotande eller som kan hota den offentliga förvaltningens legitimitet”. Att sådana yttranden ska kunna leda till en förlust av rätten att leva och bo i Sverige, det motiverade Brandberg med att vi är en liberal demokrati och att det finns vissa “grundläggande demokratiska värden som vi har kämpat hårt för och som vi inte tänker ge upp”. Vidare sa hon om att den som aktivt motverkar det som Sverige står för, ja den får helt enkelt inte bo här.

Resonemanget är, förutom uppenbart antiliberalt, så självmotsägande att jag nästan blev stum.

Från regeringens sida är alltså det uttalade syftet att den som saknar medborgarskap ska kunna drabbas av nya repressalier, på ett annat sätt, än medborgare. Utfallet blir en inskränkt yttrandefrihet och ett steg mot mer olikhet inför lagen, förvisso utlänningslagen och inte i den straffrättsliga lagstiftningen. I forskningen kallas detta fenomen crimmigration, av engelskans criminal law + migration law. Begreppet myntades av professorn i juridik Juliet Stumpf år 2006. Sedan dess har stater över hela världen med sina utlänningslagstiftningar möjliggjort nya och andra former av straff – läs deportationer, fängsliga förvar, utökade poliskontroller, indragna sociala rättigheter – för de som inte räknas som medborgare.

Även förlust av medborgarskap förekommer. Över hela världen har murar och stängsel byggts i allt snabbare takt. Överfulla häkten och förstärkta gränskontroller har blivit mycket vanligt. Denna utveckling har ackompanjerats av att invandringskritiska röster och högerpopulister hävdat att människor som invandrat inte har samma rätt som andra till ett gott liv, i namn av sin yttrandefrihet. Detta har fört med sig att yttrandefriheten inte längre är lika absolut och på sina håll till att den begränsats för alla.

Inför kommande lagändringar måste vi som bor i Sverige vara vaksamma så att denna utveckling inte fortsätter.

Migrationstjänstemän försökte inskränka yttrandefriheten

Utöver “krimmigrationen” har vi i Sverige sett tecken på en mer subtil omförhandling av yttrandefrihetens villkor, inom migrationsmyndigheterna. Även här är icke-medborgare de som står i skottgluggen. Det hände till exempel när en sektionschef på ett av Migrationsverkets förvar i ett e-postmeddelande framförde att det var ”beklagligt” att anställda fört fram missnöje med arbetsgivaren.

Chefens tillrättavisning anmäldes till Justitieombudsmannen som i ett uttalande kom fram till att chefen hade vidtagit en repressalieåtgärd i strid med skyddet för yttrandefriheten enligt regeringsformen. En arbetsgivare får nämligen inte ”lämna kritiska synpunkter på att en anställd använt sin yttrandefrihet eller i övrigt uttala sig på ett sätt som kan tolkas som en begränsning av de anställdas yttrandefrihet”, skriver JO i sin kritik.

Ombudsmannen menade vidare att även anställda som inte framfört någon kritik mot förvarsverksamheten kan ha uppfattat e-postmeddelandet som en begränsning av deras yttrandefrihet och att chefen borde ha förstått att mejlet kunde uppfattas så.

Exemplet visar konkreta försök att inskränka meddelarfriheten som skett under året som gått, i sammanhang där de vars intressen och behov står på spel befinner sig i en ytterst utsatt position – människor som har låsts in på Migrationsverkets förvar (återigen utan svenskt medborgarskap). Att stänga in människor i förvar är möjligt enligt utlänningslagen, en lag som drabbar människor vars möjligheter att på demokratisk väg ställa ansvarig lagstiftare till svars är begränsade eftersom de inte har någon rösträtt. Med tanke på detta, om man så vill demokratiska underskott, är meddelarfriheten som ett uttryck för yttrandefrihetsprincipen särskilt viktig i verksamheter som regleras av just utlänningslagen.

Här kan, utöver förvaren, nämnas förläggningsboendena, utresecenter, asylprocessen, bedömningar av rätten till familjeåterförening, migrationsdomstolarnas verksamhet, med mera.

Danmark lagstiftade mot koranbränningar

Sedan blev det senhöst och Danmark kom med sin lagstiftning mot koranbränningar. I Sverige var det många som försvarade de principer som den svenska regeringen sa sig hålla högt, inte minst principen om yttrandefrihet. Trots det avskyvärda med att bränna böcker, verkade det som att en majoritet av Sveriges befolkning ville värna yttrandefriheten, även om denna frihet innebär att människor och grupper ibland kan bli kränkta. I varje fall menar många att det inte är en god idé att genom lagstiftning förbjuda koranbränningar.

Varför är detta så viktigt för så många?

I Fronesis temanummer 78-79 presenteras några svar kring denna fråga. Ett svar är att yttrandefrihet handlar om just ett demokratiskt kärnvärde, en form av åsiktsbildningsförutsättning. Det är också en rättighet som människor genom historien har kämpat hårt för att uppnå. Det är en rättighet som ”upplöses om den formuleras endast som en rättighet för den egna gruppen – ingenting kan vara enklare än att försvara en åsikt som man själv sympatiserar med”, skriver Henrik Gundenäs i den inledande texten som är öppet tillgänglig).

Hur kan yttrandefriheten, det offentliga samtalets fundament och dynamik, värnas och försvaras?

Här har vi alla en roll att spela. Vi är alla delaktiga i att säkerställa ett fritt meningsutbyte och har gemensamt ansvar för att skapa en framtid där det offentliga samtalet möjliggör djupare insikter och framtidshopp.

En rättssociologisk blick är viktig i sammanhanget eftersom juridik är ett så viktigt styrmedel för den makten. Juridiken påverkar i hög grad gemensamma angelägenheter, såsom vad som blir tillåtet att säga i det offentliga rummet.

Min rättssociologiska blick säger mig att det är en mycket dålig idé att utesluta någon från möjligheten att yttra sig för att den har eller saknar ett visst medborgarskap.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anna Lundberg
Anna Lundberg
Anna Lundberg är professor i rättssociologi vid Lunds Universitet.

Öppet brev till regeringens utredare

Utan relevanta svar på frågan varför personer som inte har formell rätt att leva i Sverige stannar kvar, får vi inte några relevanta lagförslag. Det skriver Anna Lundberg i ett öppet brev till regeringens utredare Anita Linder.

Rörelsekonventionen – bortom statsgränser och politisk retorik

Rörelsekonventionen. Anna Lundberg efterlyser en modell för mänsklighetens rörlighet som erkänner den sammanlänkade värld vi lever i.

Helgessän: Angrip inte symptomen – lös problemen

I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.

Angiverilagen – så kan statsmakten göras irrelevant

Gemensamma angelägenheter rår inga angiverilagar på och statsmakten kan göras irrelevant, menar Anna Lundberg.