De etablerade partierna och medierna har anammat SD:s rasism

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Masoud Kamali skriver om hur de etablerade partierna och medierna har anammat SD:s rasism och därmed bidragit till att den normaliserats.

Allt sedan den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Stefan Löfven kallade Sverigedemokraterna (SD) för ett rasistiskt parti, har Socialdemokraterna kamouflerat sin roll när det gäller förstärkningen av den strukturella rasismen och diskrimineringen i landet. De har sina politiskt korrekta deklarationer till trots anpassat sin politik till SD i många frågor. Högerpartierna som inte kallade SD för ett rasistiskt parti gjorde detsamma och anammade SD:s rasistiska politik och hjälpte därmed till att normalisera rasismen. Tidöavtalet och praktisk samregering med SD kom som en ”naturlig” följd av dessa förändringar som började redan i slutet av 1990-talet när Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) började anpassa sin politik efter Ny demokratis rasistiska och anti-migrationspolitik genom att till exempel ställa krav på språktest för medborgarskap och presentera en restriktiv flyktingpolitik. 

Under den tiden nöjde sig inte rasistiska grupper och partier med att enbart påverka de etablerade partiernas politik utan ville själva följa Österrikes och Danmarks exempel och bli regeringspartier. De propagerade för existensen av en nation med en gemensam historia, en nationell kultur, ett språk och till och med gemensamma biologiska egenskaper, alltså som en ”ras”. I deras föreställningsvärld var nationalstatens uppgift att ”bevara Sverige svenskt” och skydda den från interna och externa fiender. Sverigedemokraternas ideologi och politik följer denna logik och vill som alla andra rasistiska och totalitära partier sudda bort distansen mellan stat och folket genom att förstatliga nationen och nationalisera staten, som det uttrycktes av nazister i Tyskland på 30-talet som ”Ein Volk, ein Reich, ein Kultur”. Denna politik skall förverkligas genom att lägga beslag på den politiska makten och använda statens legitima (det vill säga demokratiska) våldsmonopol. 

SD fick bra hjälp av en aggressiv nyliberaliseringspolitik som nedmonterade välfärdsstaten och ökade de socioekonomiska klyftorna mellan olika grupper i samhället. Om efterkrigstidens vänsterrörelser populariserade idéer om internationell solidaritet och rättvisa och tvingade fram en rad välfärdsreformer, ledde 1980- och 1990-talens nyliberala frammarsch till att avskaffa dessa reformer. 

Nationalstaten ändrades från att vara en ”Nanny state”, för att använda nyliberalismens politiska moders, Margaret Thatcher, ord till att bli en nattväktarstat vars enda uppgift är att säkerställa marknadens funktioner med repressiva medel. Ökade globala socioekonomiska klyftor som tvingar många människor i icke-västliga länder på flykt undan politisk instabilitet, miljöförstöringar, krig och etniska konflikter, skapar oro för individers privilegier i västliga länder. SD och de övriga Tidöpartierna utnyttjar detta och normaliserar en anti-migrationsdiskurs som med hjälp av etablerade medier också anpassas  till rasistiska diskurser om ”vi-och-dom-andra”. Detta leder dess värre till valframgångar. Etablerade partier som i den nyliberala eran har lämnat sina ideologiska kompasser och ramar och gör allt för att få sina politiska positioner säkrade, anammar SD:s ideologi och rasistiska diskurs. 

Vi har sett hur etablerade partier tävlar om att vara det parti som är mest restriktivt i migrationspolitiken, bäst i kampen mot brottsligheten, att garantera nationens säkerhet och homogenitet, bygga flera fängelser, anställa flera poliser och gå med i krigsorganisationen Nato och öka den militära budgeten så mycket så att den motsvarar 2 procent av BNP (ett förslag som nu har resulterat i beslut i riksdagen).

Den franska matematikern och filosofen Blaise Pascal (1623-1662) sa redan på sextonhundratalet att ””Efter att ha varit oförmögna att stärka rättvisan har vi rättfärdigat makten”, med andra ord, när solidaritet och omfördelning av samhällsresurser sätts ur spel kvarstår bara polisiära åtgärder för att avvärja konsekvenserna av en sådan politik och därmed förstärka förtrycket och tysta motståndet.

Som Etienne Balibar och Immanuel Wallerstein (1991) argumenterar, är det så att den moderna rasismen utvecklades inom ramen för nationalism och tron på en homogen nation. Därför framställer SD och de andra Tidöpartierna sig som ”stolta nationalister” och de som ”sätter svenska folkets intresse i första rummet”. Deras rasistiska Tidöpolitik visar tydligt på vilka de tror tillhör ”svenska folket”. Diskursen om ”i nationens tjänst” används även av oppositionspartier, som Socialdemokraterna, som så gärna ser sig själva som icke-rasistiska men märk väl att deras partiledares vallöfte var att avvärja faran för ”somalitowns” i Sverige. 

Populariseringen och normaliseringens av rasism, SD:s framgångar och etablerade partiers anpassning till ett mer rasistiskt politiskt klimat skulle inte vara möjlig utan mediernas, det vill säga den tredje statsmaktens, hjälp att normalisera de rasistiska diskurserna.  Det är lätt att förstå att många etablerade tidningar som DN, SvD, GP, Sydsvenskan och Expressen har följt sina partivänner och intressegrupper och därför propagerat för högerorienterad och rasistisk politik. Svårare är det att begripa public services propaganda för SD och andra högerpartier. Public service använder sig av täckmanteln som ”opartiskhet” och ”objektivitet” för att successivt inte bara anpassa sig till den rasistiska diskursen om ”de andra” utan bidrar också aktivt till att normalisera rasismen i landet. Det finns många tv- och radioprogram som kan analyseras för att förstå hur public service systematiskt har legitimerat rasismen. Ett exempel på detta är de otaliga debattprogrammen om exempelvis invandring, mångkultur och brottslighet.

Som bekant finns det ett så kallat ”research team” för debattprogrammen som diskuterar valet av medverkande inför varje program. Redan där exkluderas en del röster eftersom de av olika anledningar inte bedöms passa public services ”objektivitet” och ”opartiskhet” (läs högervridning och rasistiska agenda). Detta är inte en gissning utan fakta baserat på intervjuer jag gjort med journalister från public service som blivit varse om en ”svartlista” över debattörer och forskare som inte skulle ges en röst i den offentliga debatten. Resultatet av intervjuerna är publicerade i boken ”Neoliberal Securitisation and Symbolic Violence: Silencing political, academic and societal resistance” (Palgrave Macmillan, 2021).  Dessutom har mer än 70 journalister som har jobbat eller fortfarande jobbar på public service bekräftat detta i ett offentligt brev publicerat i dagstidningar.

Till olika debattprogram inbjuds medverkande så att de enligt en numerisk urvalsprincip är representativa, det vill säga ett visst antal för och ett visst antal mot ett rasistiskt påstående. Dessa deltagare är noggrant utvalda så att de med rasistisk och anti-immigrations-argumentation är tydliga i förhållande till majoritetssamhällets normer och värderingar. Antingen exkluderas kvalificerade och kunniga debattörer och forskare som kan visa på det falska och ovetenskapligheten i rasistiska argument eller så bjuder man in deltagare som av olika anledningar (partipolitiska och andra orsaker) är rädda för att bli utsatta för repressalier och därför inte kan framföra sina åsikter. Ett annat knep som programledarna har är att avbryta argument som går mot programupplägget eller dess rasistiska diskurs i syfte att inte ge kritiska röster möjlighet att antingen balansera debatten eller omkullkasta rasisternas påhopp och okvalificerade nonsens.

Normaliseringen av rasism och bildandet av Tidöregeringen skulle inte vara möjlig utan etablerade partiers aktiva anpassning till Sverigedemokraterna å ena sidan och mediernas i allmänhet och public services avgörande roll i synnerhet, å den andra. Public service har långt före det senaste valet känt av högerrasistiska vindar och visste att den kommande rasistregeringen förväntar sig en public service som är villig att bli deras megafon. Redan före valet fick inga journalister inom public service kalla Sverigedemokraterna för ett rasistiskt eller ens främlingsfientligt parti. Reportage om Jimmie Åkessons arbetsbörda och lunchande med andra partiledare blev därför viktigare än rapporteringen om tusentals människor som på grund av en nyliberal och rasistisk världsordning dör på medelhavet under flykten från problem orsakade av Tidöpartierna och deras europeiska systerpartier och andra etablerade partier som gör allt för att skapa och bevara ”Ein Volk, ein Reich, ein Kultur”.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Masoud Kamali
Masoud Kamali
Masoud Kamali är professor i sociologi samt f.d. regeringens utredare.

Helgessän: Rasismen stärker sitt grepp om Sverige

Föräldrars kritik och demonstrationer mot socialtjänstens godtyckliga agerande i omhändertagande av barn med invandrarbakgrund kategoriseras nästan som en terroristhandling, skriver Masoud Kamali.

Socialdemokraternas vandring mot nyliberalism

Socialdemokraterna är ett parti som sedan 1990-talets början varit en aktör i nyliberaliseringen av landet med bland annat försämring av socialförsäkringssystemet, ohämmade privatiseringar och förändringar av skattesystemet till de rikas fördel, skriver Masoud Kamali.

Därför stödjer regimer i väst Israels folkmord

Den moderna västliga rasismen visar sitt rätta ansikte genom aktivt stöd till Israels folkmord på palestinier. Det skriver Masoud Kamali med anledning av en FN-rapport om Israels krigföring i Gaza.

Helgessän: Ohederlig rapport om heder

Masoud Kamali ifrågasätter Malmö stads rapport om hedersrelaterat våld som han menar är ovetenskaplig och innehåller lösryckta påståenden.