Det finns en liten grupp av intellektuella som gått från att se världen till att mest se sig själva, menar Stellan Lindqvist.
Naturligtvis kräver rubriken ett förtydligande, en definition om man så vill. Det den ringar in kan formuleras så här: en intellektuell autist är en person som genom idogt och förtjänstfullt arbete segat sig upp i offentligheten: böcker, mängder av tidningsartiklar (mest detta), offentliga framträdanden. Meriter saknas inte, cv:n är fylld med guldstjärnor, man ses som tongivande, intressant – och kontroversiell.
Till detta – här kommer autismen in – kommer tidsaspekten. Man är först intellektuell, sen blir man autist. Det vill säga något händer efter upphöjelsen. Först ser man världen, sen mest sig själv.
Det finns en liten grupp av intellektuella som gått från att se världen till att mest se sig själva, menar Stellan Lindqvist.
Naturligtvis kräver rubriken ett förtydligande, en definition om man så vill. Det den ringar in kan formuleras så här: en intellektuell autist är en person som genom idogt och förtjänstfullt arbete segat sig upp i offentligheten: böcker, mängder av tidningsartiklar (mest detta), offentliga framträdanden. Meriter saknas inte, cv:n är fylld med guldstjärnor, man ses som tongivande, intressant – och kontroversiell.
Till detta – här kommer autismen in – kommer tidsaspekten. Man är först intellektuell, sen blir man autist. Det vill säga något händer efter upphöjelsen. Först ser man världen, därefter mest sig själv.
Nej, gruppen är inte stor. Det handlar om en liten och mycket exklusiv skara. Icke desto mindre intressant eftersom fenomenet säger något om farorna. Lyfts man väldigt högt upp i luften är det lätt att få för sig att även ett hugskott är av stor, ja nästan omistlig betydelse. Remissinstansen är ju en själv.
Lena Andersson är nästan urtypen, ja, varför inte arketypen? Intelligent och med ett självförtroende som en bohuslänsk granitklippa, obekymrad av vad som kommer fram ur pennan eftersom det är intellektet som härskar, de sylvassa begreppsliga distinktionerna. Mycket Platon, väldigt mycket Platon. Den viktigaste, allt har hon läst. Empirin och modererande omvärldsblickar får stå tillbaka. Det är fundamentet det gäller, det begreppsliga fundamentet, att gå till botten.
Vill man skriva om skatter, vilket hon gör, blir frågan ”vem äger, vem tar?” Svaret, som inte är särskilt svårfångat, blir att det offentliga tar det någon äger privat. Slutsatsen, att det är stöld, är ju logisk och det ju bara att beklaga att alla inte inser detta. Stor oreda alltså. Platon har aldrig fel.
Säger man att barn i Sverige går hungriga, så tillämpas samma kritiska regel. Man utgår från ordet hungrig – med betydelsen utan tillgång på livsuppehållande näring. Och eftersom tillgången på livsuppehållande näring är lätt att verifiera blir det lika lätt att påvisa att påståendena om hungriga barn är både falska och missvisande. Livsuppehållande näring finns att tillgå, även för dem med mager ekonomi! Det vill säga om de beter sig rationellt, det vill vill säga, till exempel, tillagar havregrynsgröt. Låter det dumt? Inte mitt fel! Naturligtvis är det en trigger och hon gillar att trigga. Genom att visa på det logiskt extrema påvisar hon att folk inte tänkt.
Klimatet är knepigare eftersom Platon inte verkar tillämpbar. För mycket empiri. Men förstås, frestelsen är svår att motstå – påståendena som alla går åt ett håll – klimatkris, extremväder. Autisten väcks, synfältet snävar. Låt mig kolla själv, se. Nej, Sicilien var som vanligt, kunde alla intyga, åtminstone portiern.
Tryck artikeln! SVD säger inte nej. Sorgligt blev det i en uppföljande radiointervju. Bambi på glasklar is, benen spretande åt alla håll, uppenbart för alla utom henne själv. Dock. Rösten klar, högburen. Inga inkonsekvenser synliga. Naturligtvis inte.
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, förefaller blygsam, inget stort ego. Inneslutenheten handlar inte om ett stort ego utan mer om ett teoretiskt paradigm inom vars ramar han utvecklat de mest egensinniga och ja, autistiska tankegångar. Paradigmet kallas utilitarism, eller vanligare, konsekvensetik. Och konsekvent är Tännsjö, mycket konsekvent. Han ställer frågor, men ger inga svar (jo, ibland, om detta längre ner), svaren blir hängande luften, men pekar ofta mot oroväckande lösningar.
Om en dement människa har samma själsförmögenheter, eller lägre, än en schimpans, vad är det då som motiverar den demente människan ett högre värde? Om AI:n kan uppnå mänskligt medvetande, vilket den kommer enligt Tännsjö, är den då inte lika mycket en person som vi andra?
Nej, helt kan han inte hålla sig, det vill säga att komma med rekommendationer, han har ju en paradidé: en världsregering! Det vore bra om AI tog över, säger han. Rationalitet över hela linjen! Yes!
Det tredje exemplet, Horace Engdahl. Han tror på de stora andarna, är en av dem, de med örnblickarna, de som ser gyckelspelet men aldrig finner det mödan värt att ingripa. Han är vaghetens och den milda cynismens ekvilibrist. Politik är vulgärt, politiker är vulgära, således är också ställningstaganden vulgära. Allt är ju som det är, inget nytt finns att skåda på denna jord. Fel har han förstås aldrig eftersom vagheten är en effektiv sköld mot fel. Allt blir ju så att säga rätt i efterhand.
I aforismerna, elegansens ultimata form, de han kommer på under de regelbundna gympassen, ryms allt detta. Elegansen är ett finis in se (latin är fint), ett mål sig. Elegans är sanning, sanning är elegans. Estetiken vinner över etiken. Troligen ser han de båda som samma sak.
Givetvis är han en gentleman eftersom elegans är indefinierat i begreppet gentleman, vilket gör att han ibland, dock oerhört sällan, måste ingripa. Till exempel när det är en hederssak, när en vapenbroder, också han en gentleman, angrips. Likt riddaren av den sorgliga skepnaden måste han ingripa, fria, trots att inget finns att fria eftersom skulden var etablerad, fastställd bortom varje rimligt tvivel. Dock. Han ser ju bara det han ser. Det vill säga väderkvarnen.
Han skrev en bok, en riktig bok, ”Den sista grisen”, betydande även jag är en svag och bräcklig människa. Men närmare en gris än några skivor pata negra nersköljda med ett glas Pomerol på restaurang Wasahof kommer han inte.
Engdahl är huvudsakligen närvarande i sin frånvaro, som det som finns men ändå inte finns.
Dock är han en lysande skribent. Men, det vet han ju.
