Deckarhyllan med Bengt Eriksson: En svedjebrand i familjen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Bengt Eriksson har läst ”Barnvakten” av Joyce Carol Oates och tycker det är dags för Svenska Deckarakademin att nominera henne som en av årets främsta författare på svenska i den kriminella genren. Vi får också sex spänningstips i Deckarhyllan.

”A searing work of slow-burning domestic noir.” Så löd rubriken till en amerikansk recension av den här romanen: den senaste på svenska från Joyce Carol Oates, ”Barnvakten” (HarperCollins; övers: Fredrika Spindler) med ”Babysitter” (2022) som originaltitel. Det stämmer exakt och precis. Romanen kan beskrivas som en svedjebrand i familjen.

”Barnvakten” har kallats kriminal-, skräck- och även spökroman (dock utan spöken) men jag envisas nog med att placera också den här romanen i samma genre som alltid, alltså i Joyce Carol Oates-genren (som innefattar alla nämnda sorter och genrer). Ingen säger ingen skriver som Oates, vare sig till språket eller innehållet. Oates är och förblir Oates. Hon skriver som sig själv, oavsett om formen råkar bli skönlitterär prosa, sakprosa eller poesi.

Som vanligt har det också varit så (jaja, jag vet, det sägs ju att man inte ska läsa andras recensioner innan man själv recenserar, men när det kommer till Joyce Carol Oates så har jag svårt att låta bli) att recensentkåren delat upp sig i två läger: för eller emot; emot eller för.

De skilda åsikterna gäller både vad hon berättar om och hur hon berättar det. Romanens – eller verklighetens – innehåll och det skriftspråk som hon använder för att förmedla innehållet. För det är detta som romanen handlar om, detta som den kritiska kritiken ibland inte verkar vilja veta av eller låtsas om – att verkligheten faktiskt är så här och att människor faktiskt kan vara så.

Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är.

Som alltid gräver Joyce Carol Oates sig längst ner i USA och in i den amerikanska drömmen med prefixet mar-. Längst ner i den amerikanska verkligheten och djupast in i mänskligheten. Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är. Gräver ut och blottar Amerika; dess liv, dröm och mardröm. Om och om igen har hon gjort det, såväl i romaner som i dikter. Ett livslångt författande, arbete och ja, en fanatisk plikt. Åter och återigen, den här gången i romanen, thrillern, deckaren, krimin ”Barnvakten”, gör hon det.

”Barnvakten” är en obehaglig roman, en av hennes mest – och värst – obehagliga bland allt obehagligt hon skrivit om och skildrat. Vilket redan det säger mycket om den nya romanen, som har två spår.

Det ena syftar på titeln: platsen är Detroit och året 1977. Då och där härjar – eller härjade, också i verkligheten – en seriemördare som fick namnet ”Barnvakten”. I det andra, parallella spåret finns en kvinna i 30-plusåldern och tvåbarnsmamma, Hannah Jarrett, som charmats, tjusats, vad du vill kalla det, av en man som hon inleder ett  utomäktenskapligt förhållande med.

Hannah oroar sig för att seriemördaren med namnet ”Barnvakten” ska komma och ta hennes barn, men hon tänker att det nog ändå inte är någon fara för mig, för oss, för våra barn, vi är ju välbärgad vit amerikansk över/medelklass i en av Detroits villaförorter. (Hon har fulltecknat schema: manikyr, yoga, frissan, tandläkaren, gynekologen, psykologen, träning… )

Hannahs älskare, om det är ordet, som hon träffar i ett rum på ett lyxhotell, för att vara noga rum 6183 på Renaissance Grand Hotel, hissen upp, hissen ner, hon har varit där förut, på ett lyxhotell, i ett dyrt hotellrum, är en brutal jävel. Ett ordagrant svin. Men Hannah kommer tillbaka, hon kommer ändå tillbaka.

När Wes, hennes make, får reda på detta, när hon måste avslöja det, erkänna vad som åtminstone nästan hänt, då tar Wes för givet att hon blivit våldtagen. Hans spontana reaktion: ”Var han svart?” För de som arbetar som parkeringsvakter där på hotellet är väl svarta…

Ras och klasser, över- och underklass. Som så ofta hos Joyce Carol Oates, denna eviga förtvivlan och desperation, detta självpåtagna författande Sisyfosarbete. Inga medel skyr hon: det vidriga och obehagliga, i handlingar som i tankar, skildras som det är, så nära, det kommer för nära, men hur ska det annars skildras?

Våld är våld. Förfan våld är våld! Våldsamt våld är våldsamt våld. För helvete våldsamt är våldsamt! Och som så ofta är det hon skildrar dessutom hämtat rätt ur verkligheten.

”Barnvakten” bygger alltså på en verklig ”babysitter” och barnseriemördare, som mellan 1976-77 tog livet av fyra barn i åldrarna 10 till 12 år, pojkar och flickor, i Detroitregionen. Och hur det är, hur det kan vara, med kvinnors känslor och lustar och vad de kan leda till får man (och kvinna) väl själv föreställa sig.

Joyce Carol Oates började cirka 1979 att skriva på en roman med utgångspunkt från verklighetens ”babysitter” i Detroit. Men då blev det inget. Hon fick inte ihop romanen. Men 2006 publicerades en novell av Oates med titeln ”Babysitter” i Ellery Queen’s Mystery Magazine. Så där fick dom, de som inbillar sig och tror att hon skulle snabbskriva (i betydelsen vara en snabb och slarvig författare).

Därmed har jag kommit fram till det som jag tidigare hoppade över, detta andra som vissa kritiserar henne för. Hur hon skriver, stilistiken (just ”slarvig”, enligt dessa vissa), hur hon bryter av meningar och tankar, kan stanna upp mitt i en mening. Och sedan fortsätta på egentligen samma mening i en ny mening. Och inte minst att hon typograferar sina texter redan när hon skriver och redigerar dem.

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar

Det handlar i första hand om kursiveringarna, som en del läsare (och även kritiker) inte verkar begripa sig på. Oates kursiverar ofta och mycket. Ett ord här och ett där men det kan också vara hela stycken och ibland stycke efter stycke efter stycke, en halv- och helsida med kursiv stil.

Att skriva läsaren på näsan, menar de kritiska. Kanhända det. Men varje styckeindelning i en roman, uppdelningar i kapitel, meningars längder och ja, allt – allt är ju i så fall att ”skriva läsaren på näsan”. Jag har inga åsikter om detta. Min enda åsikt är att detta ju är Joyce Carol Oates, hennes sätt att skriva.

Ta emot eller slipp. Går ju ändå inte att ändra på. Hon skriver så här. Hon gillar också parenteser (med extra tillägg). Det kan vara ett enda (förstärkande) ord eller en hel mening. I hennes nya roman ”Barnvakten” använder hon sig dessutom av något extra speciellt, ett par tankestreck i kombination med en parentes (!!!) och detta redan i början av romanen, på allra första sidan:

”Därför att det var en tid och en plats då att vara kvinna – (åtminstone en kvinna med hennes utseende) – innebar att vara en mans kvinna.”

Se där kom kursiven också. Varför skriver hon så här? Alltså: – (     ) – ? För att retas? Kommer jag så nära henne nångång att jag kan fråga så ska jag fråga om hon faktiskt retas med sina läsare och kritiker. Med er? Med dig?

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar – av Joyce Carol Oates och ännu obehagligare än vad hon brukar skriva. Ett ännu skarpare snitt in i Amerika. Snitt efter snitt, i roman efter roman, dikt efter dikt, sakprosa på sakprosa… Alltid och igen.

Obehagligt att läsa. Nödvändigt att läsa. Det är min återkommande känsla när jag läser Oates. (Denna lilla späda kvinna, till åldern kommen nu också dessutom. Jo, jag måste tillfoga detta.) Nu får det äntligen vara tid för Nobelpriset och även (i det något mindre) dags för Svenska Deckarakademin att nominera Joyce Carol Oates som en av 2023 års främsta författare på svenska i den kriminella genren.

Så gör det bara!

 

Sex gånger seriespänning

Som förläggaren sa till författaren: Du har alltså skrivit en fristående kriminalroman. Om du skriver om den till  första titeln i en kriminalserie, så ger vi ut boken…

Danskan Sara Blædel inledde redan 2004 sin serie med Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. Den nu till svenska översatta ”Elins död”; övers: Jessica Hallén (Polaris) är tolfte titeln och en av de bästa i hela serien.

Kvinnoroman och deckare, på samma gång. Både Louise och Camilla har blivit singlar nu igen, med en fosterson respektive en son på väg att bli vuxna. Här finns två, säg dödsgåtor som långsamt men allt snabbare växer ihop till en. Dels polisen Ricks utredning (70-årig man som drunknat) och dels Linds mamma (död i en fallolycka).

”Elin” – hon i titeln – inträder i berättelsen först efter cirka en tredjedel av boken. Det är ju lite finurligt.

Till detta kommer alla ingredienser bakåt i tiden, de som lett fram till dödsfallen. Sara Blaedel tvinnar ihop samtliga trådar sååå skickligt.

Peter Stjernström skriver galna (obs! beröm) Gotlandsdeckare. Fortfarande (fast väl lite lugnare än tidigare): crazy, till en gräns.

Huvudperson också i hans tredje deckare på Gotland, ”Smugglarna” (Lind & Co), är Walla Hammar, en nu 70-årig kvinna med tro på det ”bortomsliga,” som hamnat på Visby lasaretts palliativa avdelning. Där träffar hon på en gammal bekant, dement och döende, men han ska ändå bli mördad (enligt en nog aldrig förut utförd metod).

Smuggling, privat behandlingshem och allt vad Stjernström får på hjärnan att skriva om. Specialitet: skämta överdrivet, rätt grovt ibland. Fast mitt i skämten skriver han på dödligt allvar om natur och människa, sanning och lögn, det man kan ta på och inte kan ta på.

Även spräckligt persongalleri för övrigt: från den på den verkliga pricken skildrade lokalradioreportern till den synnerligen småvuxne forskningsstationschefen.

Efter polisserien om och i Australien har Christina Wahldén begett sig hemåt Sverige igen och dessutom förflyttat sig bakåt i tiden.  ”Sedlighetsbyrån” (HarperCollins) – första titeln i nya serien ”Polissystrar” – har Gotland under andra världskriget som miljö. Exakt plats och tid: semesterorten Ljugarn i juni 1944.

Dit får polissystrarna Svea och Rut i uppdrag att resa. I Ljugarn finns nämligen många militärer och därför också många prostituerade flickor, som kan lura dem att avslöja militära hemligheter. Så börjar unga flickor att försvinna…

Polissystrar – föregångare till kvinnliga poliser – har tidigare förekommit i svenska deckare men sällan så i förgrunden som dessa två huvudpersoner. Det får första titeln ”Sedlighetsbyrån” att bli extra spännande och hela serien ”Polissystrar” extra lockande. Att autentiskt blandas med fiktivt gör det inte mindre spännande.

”Ett enda skott” (Norstedts) är tredje titeln i Linda Ståhls polisromanserie med Reub Thelander, kriminalchef vid Vellingepolisen i Skåne och ickebinär. Den enda i kriminallitteraturen? Ingen motsvarighet i Sveriges verkliga poliskår?

Reub titulerar sig hen (varken man eller kvinna, både kvinna och man). Detta är givetvis centralt för Ståhls polisromaner och de kriminella intrigerna har tyvärr berättats parallellt och hamnat bredvid. Tills nu…

”Ett enda skott” är seriens bästa titel. Reub porträtteras mer nära (med en extra vändning i slutet). Intrigen är hårdare åtdragen. Miljön – eller arbetsmiljön, för både elever och lärare, det handlar om en skola – kan beskrivas som skrämmande, fruktansvärd och ja, faktiskt  kriminell.

Och allt får Ståhl att hänga ihop och bli en enhet. En skolpojke, femton år, hittas ihjälskjuten. Så börjar det.

Härmed har samtliga, hittills, sjutton titlar i Peter James brittiska polisromanserie översatts till svenska. Inte helt vanligt att svenska förlag håller fast vid en utländsk deckarförfattare så länge (serien är dock inne på sitt andra förlag).

Roy Grace, nu kriminalintendent i Brighton, är den återkommande polisiära huvudpersonen.

Typiska polisromaner i den så kallade procedurskolan. Polisarbetet följs spår för spår (och polisens misströstan när ledtrådar och spår saknas) samtidigt som läsaren får allt mer insyn i privatlivet för polisen Grace.

Traditionellt. Ett gott deckarhantverk. I ”Försvunnen. Död?” (Harper Collins; övers: Reine Mårtensson) parkerar ett gift par vid den lokala supermarketen. Han stannar utanför när hon går in för att handla – och hon försvinner spårlöst. Syns inte ens på bevakningskamerorna…

Efter några feelgood-titlar och en rätt hårdkokt thriller övergick Frida Skybäck till att skriva polisromaner om den till hembygden i Skåne återvända Fredrika Storm och hennes kollega Henry Calment som polisutredare i Lund.

I seriens andra titel, ”Järnblomma” (Polaris), råkar ett par tonåringar hitta en kropp som murats in i väggen i ett numera öde hus. Tidigare hörde huset till det numera nedlagda mentalsjukhuset S:t Lars. Upptäckten kommer att leda 30 år bakåt i tiden, till en skandal som inträffade då två patienter försvann – spårlöst – från sjukhuset.

Fredrika är en nervig och inte så jäkla trevlig polis, vilket påverkar hennes utredande, på sämre men också  bättre. Frågan är om någon annan kollega, än Henry alltså, skulle stå ut med henne. Också han har en komplicerad – men helt annan – bakgrund.

Deras berättelse gånger 2 fortsätter att vara som en roman i romanen, också den här gången.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken "Deckarhyllan" för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lysande crime poetry av Klara Krantz

KRIMI. ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin, anser Bengt Eriksson.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose  

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Duon Fürstenberg skapar en egen nisch

Claes & Eva Fürstenberg har skapat en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2023 års bästa deckare och annan krimi

KRIMI. ”Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta,” skriver Bengt Eriksson. Håll till godo med en lång genomgång av 2023 års utgivning!