Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Indisk roman i klass med ”Gudfadern”

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Bengt Eriksson skriver den här gången i Deckarhyllan om ”En ond tid” av Deepti Kapoor. En bok som sannolikt kommer att få klassikerstatus. Vi får också några sommaraktuella spänningstips.

Det händer då och då att någon till och med skryter med att hen minsann inte läser deckare. Ifall jag frågar varför kan svaret bli att alla deckare ju är likadana. De skrivs efter samma mall. Tidigare kunde jag då ställa motfrågan: Hur vet du att deckare är  dålig litteratur om du inte läser deckare?

Men jag gav upp. Numera suckar jag blott lite och misstror personen i fråga. Jag misstror alla som påstår att de med några få ord, en enda mening eller två, kan karaktärisera hela denna deckar- och kriminalfamilj – ja, detta gigantiska kriminallitterära släktträd med alla dess grenar, kvistar och ständigt nya knoppar.

Ju fler deckare och annan krimi som man läser desto svårare blir det att prata om dem i singular. Som om de – alla dessa deckare och annan krimi – vore ett och samma! Det är också en anledning till att jag hela tiden upprepar benämningen ”deckare och annan krimi”. För att det finns så många olika sorters romaner som kan placeras i kriminalgenren, så många grenar med så många sorters deckare på det kriminella släktträdet.

Vilket innebär att det också finns olika sorters deckarläsare. Alla deckare skrivs inte för alla deckarläsare. Ibland brukar jag använda uttrycket ”gourmetdeckare”, fast det är mest för att retas. Det går också att tala om ”litterära deckare”, men det är egentligen onödigt. En bra deckare eller annan krimi ska ju vara litterär, i betydelsen välskriven. Annars är det ingen bra deckare.

Efter denna långa, ringlande inledning har nu äntligen den här texten nått fram till den deckare eller annan krimi som jag tänkte skriva om: Deepti Kapoors ”En ond tid” (Albert Bonniers förlag, övers: Julia Gillberg). Jo, om uttrycket deckare används som samlingsnamn för hela det kriminella släktträdet, så visst kan ”En ond tid” kallas deckare.

På en skala från deckare till krimi hamnar Deepti Kapoors hela 525 sidor långa roman närmare krimi. Romanen kan kallas thriller också, med eller utan tillägget litterär. Eller en indisk gangsterroman och ett slags kriminell släktkrönika. Amerikanska och brittiska kritiker har jämfört med maffiaromanen ”Gudfadern” av Mario Puzo (även filmad i regi av Francis Ford Coppola).

”En ond tid” av Deepti Kapoor kan nog bli klassisk. Trots romanens längd, alltså alla dessa 525 sidor, är det redan bestämt att den utgör blott första titeln i en blivande trilogi. Kapoor skriver redan på trilogins andra del.

I början av boken finns en sån där karta som deckarförfattare i gamla tider brukade ha över den lilla byn där det skulle ske ett eller flera mord. Den här kartan täcker hela Indien, från Uttar Pradesh (varifrån huvudpersonen Ajay kommer) till New Delhi (där Ajay ska hamna och bli vad han blev).

Deepti Kapoor, född i Indien, numera bosatt i Portugal, sammanfattar allra först – med ett slags längre prolog – vad romanens berättelse ska leda fram till.

Året är 2004. Fem hemlösa ligger döda vid New Delhis ringväg. De har släpats tio meter bort från sina sovplatser. Poliser anländer i en piketbuss. Uppsladdad på trottoaren står en Mercedes. I den sitter en ung man, berusad över alla gränsen. Han är klädd i en safarikostym, slank och vältränad, luktar parfym. Men det märks att han inte är riktigt vad han synes vara. Fattigdomen har följt med honom, det känns på den underliggande lukten och den lukten blir han aldrig av med.

Han är utklädd: en tjänare, en chaufför, en ”grabb”. Blott en välnärd och rumsren version av dem som ligger döda på gatan. Han är Ajay, nu 22 år.

Därefter går Kapoor bakåt och berättar från början. Det var år 1991 och platsen östra Uttar Pradesh. Där föddes och växte Ajay upp: i denna fattigdom, i en hydda av torkat gräs och presenningar, fattigare än fattigt. Hans far dör (jag ska inte avslöja hur – det är för jävligt). Hans mamma klarar sig inte efter makens död, ensam kan hon inte försörja såväl sin dotter som sonen Ajay. Så hon säljer sin son och han säljs igen, som arbetskraft, i en liten marknadsstad på Himalaya.

Ajay är en av tre huvudpersoner, den så att säga huvud-huvudpersonen. Låt några år gå – eller snarare, tvinga Ajay att arbeta och slita några år – och han ska råka hamna i New Delhi och bli en allt mer nära hjälpreda, betjänt och livvakt åt Sunny Wadia, den andra huvudpersonen.

Affärsfamiljen Wadia är omtalad, omåttligt rik och kriminell. Sunny är familjens playboy, det innebär nattliga fester, sprit och kvinnor. Samtidigt som han är en del av familjen, men Sunny är modern, ung och filantropisk. Han vill förvandla det gamla Delhi till en ny, internationell stad. Även detta kräver hårda, kriminella tag. Det behövs en egen, omvänd moral: en skrupelfri omoral.

Den tredje huvudpersonen heter Neda, en ung kvinna och grävande journalist. Hon kommer från helt annat håll: det intellektuella Indien, den indiska kultureliten om man så vill. Ändå lockas hon av Sunny, det är glamouren och kanske något mer som attraherar. Så hon blir ihop med honom.

Deepti Kapoor är skicklig på att teckna personporträtt, här finns än fler vältecknade personer än de nämnda. Men vad hon tecknar allra bäst är Indien: landet och dess människor, deras olika – ja, skilda – livsvillkor. Och då tecknas här ändå blott de som räknas, inte de kastlösa. Det som skildras framstår som ett hemskt samhälle med hemska liv. Det kan vara svårt att tro att skildringen är verklig, autentisk och sann.

Hon skriver långt men så ingående att det inte känns långrandigt utan snarare utförligt.

Kapoor har själv varit journalist. Hon vet säkert vad hon skildrar. Det är ett våldsamt samhälle också, det som hon skildrar. Våldet ligger alltid uppe vid ytan för att plötsligt och snabbt brisera i våld och mord. Ett liv är ingenting värt. Alla problem kan lösas med våld. Någon dör och problemet är borta. Att romanen ”En ond tid” liknats vid en indisk ”Gudfadern” blir allt mer exakt träffande ju längre jag läser.

Ajay lär sig snabbt att ta livet av folk. Han är orädd och duktig på det. När det behövs kan han genast försvara sig och döda om han måste. Tre personer på samma gång, inga problem.

Men som så ofta: det mest kriminella är samhället, själva livet. Människors livsvillkor. Hur ett samhälle kan tillåta människor att leva under dessa villkor. Hur samhället tvingar fram dessa människor, får dem att agera som de gör, bli som de blir. Deepti Kapoor tecknar ett otäckt – ja, fruktansvärt – porträtt av sitt hemland Indien.

Hon skriver dessutom på ett eget sätt. Hon skriver långt men så ingående att det inte känns långrandigt utan snarare utförligt. Hon lyckas levandegöra personerna hon porträtterar. Som den journalist hon varit så refererar hon mer än berättar och här förekommer inte mycket av det som brukar anses behövas, särskilt i en thriller, nämligen gestaltning. Nära 0 procent gestaltning.

Men det idoga refererandet skapar ett pågående driv, som i alla fall griper tag i mig. Refererandet blir ett berättande. Hon växlar också mellan längre meningar/stycken och korta, snabba stycken med en enda mening i varje. Ett utbrott, nästan stackato, de kunde vara rader i en dikt. Och plötsligt höjs tempot – sen tillbaks igen till de längre styckena.

”En ond tid” är en deckare, kriminalroman och thriller av både en internationell och egen, litterär och indisk sort. Den skulle eller borde, tycker jag, kunna locka läsare från två motsatta håll: både de som brukar läsa deckare och de som aldrig gör det. Just så, ett typexempel på vad jag skrev i inledningen till den här texten.

 

Fyra spänningstips

Det verkar vara författaren själv, Fredrik Blomqvist, som liknar sin roman ”Lust och fägring” (Lava) vid ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” av Håkan Nesser. Det var väl onödigt? ”Lust och fägring” behöver inte jämföras med något annat utan kan läsas i sin egen rätt.

Tid: sommaren 1994. Platser: Gräsö, Öregrund, Uppsala och Aten. Ungdomarna Oskar och Agnes är två barn på väg att bli vuxna.

De upptäcker varandra, kärleken och sexualiteten. Men så sker ett mord – eller dråp? Upplösningen dröjer till 2020. Då har Oskar och Agnes återupptäckt varandra, först nu ska mördaren avslöjas.

Där emellan passerar livets alla känslor: svek och lojalitet, kärlek som blossar och falnar. Allt är så fint skildrat och dessutom skriver Blomqvist riktigt bra.

Ferdinand von Schirach är skrivande advokat. Först skrev han dokumentärt ur sina yrkeserfarenheter: om brott, straff och människor.

Han övergick sen till att skriva fiktivt om samma ämnen och resultatet blev än mer verkligt. Nu kan von Schirach skriva om vadsomhelst, men fortfarande skriver han som en – rättskaffens – advokat.

I boken  ”Eftermiddagar” (Lindelöws bokförlag) finns ”26 personliga berättelser” – just berättelser, inte noveller – från Berlin, Oslo, New York, Tokyo, Wien med flera platser…

Han refererar så det känns som att allt verkligen hänt! Två favoritberättelser: den ena handlar om en äldre biograf- och caféägare (och en ung flicka) i Berlin och den andra om två eller en blottare (och den enes hustru) i Venetien.

Omvänd utgivningsordning är inget jag uppmuntrar. Chris Whitakers debutroman ”Välkommen till Tall Oaks” (Natur & Kultur, övers: Maria Lundgren) skulle förstås ha kommit på svenska före ”Slutet blir vår början”, år 2022 prisad av Deckarakademin.

Whitaker är en brittisk författare som skriver amerikanskt. Debutens miljö: småstaden Tall Oaks i Kalifornien, välmående och fridfull – tills en treårig pojke rövas bort och förblir borta också tre månader senare.

Vem? undrar mamman. Vem? undrar polischefen? Det kan vara – vem som helst!

Whitaker blandar kriminal- och  skönlitteratur och vänder småstaden ut och in, får den att krackelera och blotta hemligheter i de mörka sprickorna. Den ena, den andra, den tredje – alla – invånare i staden har sin hemlighet.

”Tyst som muren” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) är fjärde titeln i Arnaldur Indriðasons serie med och – inte minst – om den pensionerade förre polisen Konráð i Reyjkavík. Mer än så: Konráð är Reykjavík. Han bär med sig stadens historia.

Reykjavík speglas genom hans erfarenheter och liv, i det polisarbete som hemsöker honom. Ja, rätt ord: Reykjavík är en vidskeplig stad.

För 40 år sedan, där inleds romanen, får en parapsykologiskt känslig kvinna besök av en annan kvinna som blivit obehagligt berörd i huset där hon bor. 40 år senare, där berättelsen fortsätter, görs ett ruskigt fynd i källaren till samma hus. Detta leder bakåt, som brukligt i den här serien, till något som polisen Konráð arbetat med. Samtidigt fortsätter han att efterforska sin fars mördare.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken "Deckarhyllan" för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Geniala dialoger när Lehane skriver noir om arbetarklassen

Bengt Eriksson har läst Dennis Lehanes Sverigeaktuella ”Hatets hjärta” och fascineras av dialogerna i boken. Deckarhyllan bjuder också på sex boktips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lysande crime poetry av Klara Krantz

KRIMI. ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin, anser Bengt Eriksson.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose  

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Duon Fürstenberg skapar en egen nisch

Claes & Eva Fürstenberg har skapat en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson.