Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lysande crime poetry av Klara Krantz

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

KRIMI. ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin, anser Bengt Eriksson. Han ger oss också sex lästips av krimi-karaktär.

Deckare och lyrik, krimi som poesi. Och tvärtom: lyrik och deckare, poesi som krimi. Det vill säga kriminell poesi. Eller som de säger i USA: crime poetry. Där, i USA, har detta – skriva dikter med kriminellt innehåll – blivit en allt större och växande genre. De amerikanska kriminaldikterna kan vara noir eller som polisromaner, oftast brukar de vara mer eller mindre hårdkokta.

Googla ”crime poetry” så kommer det upp namn på en rad nätsajter som publicerar crime poetry. Mest etablerad och störst är nog sajten ”Poems on crime”, där det varje dag läggs ut en ny kriminell dikt. Låter som om jag är förtjust i kombinationen poesi och krimi, deckare som lyrik? Jo, det är jag.

Poeter och deckarförfattare

Jag brukar hävda – och få häpna, ibland hätska mothugg – att poeter och deckarförfattare skriver så nära varann, så nära att krimi och poesi blir systrar och bröder. De är syskongenrer. Alltså när poesi diktas och deckare skrivs som bäst, då krävs samma stilistiska handlag, lika noga handplockade ord och väl formulerade meningar.

Ska en deckarförfattare skriva bra så måste hen skriva som en poet. Varken använda för många eller välja fel ord. Slipa och putsa till språket, skala av tills det är exakt. Inte ett ord för mycket och inte heller ett felaktigt ord. Också balansen mellan deckarhistoriens olika trådar ska vara vägd som på våg. Ja, det är så mycket, förutom spänningen, som måste finnas i en deckare och annan krimi: främst de vältecknade personporträtten förstås och de välskrivna miljöskildringarna.

Om det ska bli en bra deckare, så kallat poetisk krimi eller gourmetdeckare. Dåliga deckare däremot, de kan ju skrivas hur tusan som helst. Ja, det blev en längre inledning det här, meningen var att den skulle leda fram till frågan: Varför skrivs inga kriminella dikter i Sverige? Eller har jag missat någon kriminell svensk diktsamling som faktiskt getts ut eller en svensk poet som diktar kriminellt, i alla fall enstaka dikter? Tipsa mig, i så fall!

Poetisk kriminell sakprosa

Men nu har jag läst en bok som jag skulle klassificera som just kriminell poesi, nämligen ”När en man faller” (Romanus & Selling) av Klara Krantz. Kanske inte, egentligen, en poetisk deckare som i skönlitteratur – fast det är den ju också – utan en true crime som i poetisk kriminell sakprosa.

True crime poetry: en diktsamling med verkligt och autentiskt kriminellt innehåll. Så är formen. Enligt intervjuer ska hon först ha skrivit en ”vanlig” roman för att sen skala av och bearbeta tills enbart det väsentliga fanns kvar; de viktigaste orden, de få behövliga meningarna, kärnan, själva berättelsen (eller berättelserna). Vilket placerades på boksidorna som dikter i en samling.

Kort och direkt med driv

Korta rader med ojämn högerkant, ibland två spalter med diktrader, där den ena eller andra kan vara satt med kursiv stil och den andra kommenterar den första. Enkelt, rakt på, inga svåra ord eller krumsprång, men poetiskt, kort och direkt. Med riv, dessutom. Klara Krantz skriver som en poet men bygger spänning som en kriminalförfattare.

Parallella berättelser

Här finns två parallella berättelser. (Eller tre om man inkluderar – och det bör man väl – hennes egen, extra berättarröst som besöker mord-, grav- och minnesplatser.) Huvudpersonerna i de bägge parallella berättelserna – eller snarare trådarna, i detta sammanhang – är hennes farfar Lars Krantz och hans sondotter, alltså Klara själv.

Palmemordet

”När en man faller” inleds, efter några prologdikter, sent på kvällen den 28 februari 1986 och ska avslutas i maj 2021. Det första datumet bör vara ihågkommet och bekant, då mördades Sveriges statsminister Olof Palme på Sveavägen i Stockholm. Farfar Lars Krantz, journalist och TV-producent, råkade samma sena kväll vara på hemfärd med buss genom stan. Vad han då upplevde skulle förändra hans liv.

Stigande spänning

Ordagrant. Sondottern Klara skildrar detta med stigande spänning, som i en psykologisk domestic noir – fast autentiskt, verkligt och riktigt. Det han såg och upplevde denna sena kväll då Olof Palme hade mördats förvandlade Lars Krantz till privatspanare (ett annat ord för amatördetektiv, om man så vill). Han kunde inte släppa det. Han blev manisk, allt mer manisk. För att inte säga galen, smågalen och helt tokig. Hans privatspanande blev allt mer fantastiskt som i fantasirikt.

Ett Palmetrauma

Där och då uppstod ett trauma. Palmemordet födde ett Palmetrauma, inte bara för farfar utan i hela familjen, rätt igenom familjen, från generation till generation. Vad händer när en man faller? Eller om det var två män som skulle falla. Samma fråga gånger två: Varför?

Behöver läsaren också ha läst och veta vad Lars Krantz skrev om Palmemordet för att uppskatta sondotterns true crime poetry? Nej, jag tror inte det (själv minns jag bara svagt). Dessutom är jag inte så säker på att varje detalj stämmer i Klara Krantz återberättelse, i hennes historia. Som hon skriver: ”en historia är en fantasi, / en sorts fantasi, om verkligheten / som den var”.

Berättelsen om Klara

I centrum för den andra berättelsen, historien och fantasin om verkligheten föds och lever Klara själv. Hon var ju bara ett spädbarn då, när Palme mördades. Året innan, 1985, föddes hon. Fast i början av sin egen berättelse är hon också parallell med sig själv – med raderna och sidorna ska spädbarnet skrivas ihop med kvinnan, bli vuxen och mamma.

Ännu en gång försöker hon få barn. Med sin kära, Marja, besöker hon ännu en läkare och ännu en barnmorska som ska hjälpa henne ännu en gång. Ifall inseminationen ger resultat, äntligen, den här gången. Just hon, i tredje person. Två gånger tredje person: berättelsen om farfar och även denna, än mer personliga, om hon och Marja (och Elin) och barnet.

Författaren som författare

Författaren som författare däremot, när författaren Klara Krantz besöker platserna för brottet, mordet på Olof Palme och dess efterföljd, berättas det i första person, med Klara i jag-form. Fast ibland verkar också ”jag” glida över i ”hon”. Be mig inte förklara hur det är skrivet och än mindre varför hon skrivit så här.

Tre berättelser sammanfogas

Men levande blir det. ”När en man faller” består av tre berättelser som sammanfogats till en levande bok och berättelse. Var för sig och tillsammans. Kunde berättelserna om farfar respektive förstföderskan ha blivit varsin bok? Och då kanske något kortare? ”När en man faller” är nu en tegelsten på nära 700 sidor (fast rätt så kort ändå, beroende på diktformen).

Fascinerande läsning

De skulle hålla för det. Bägge är spännande, på olika sätt. Också (snart) barnaföderskans berättelse – detta triangel- eller kvartettdrama – är spännande, mänsklig och nära. Medan farfars berättelse blir spännande för att där försöker sondottern spana, reda ut och förstå, när ”jag” och ”hon” lägg ihop blir Klara något av en privatspanare hon också.

Högst fascinerande läsning, ett eget sätt att skriva såväl true crime som en kriminalhistoria.  ”När en man faller” av Klara Krantz borde dubbelnomineras av såväl Augustprisjuryn som Svenska Deckarakademin. Tänk, för det är boken värd, Fastän nej, ursäkta, men bägge är väl för fega…

Sex gånger diverse deckare och annan krimi

Hade knappt hunnit skriva om Cecilia Sahlströms nya, andra polisroman ”Barnsoldaten” med Malmöpolisen Rakel Vrede förrän det kom ännu en ny polisroman av Sahlström, den här fyrhänt skriven med Emma Olofsson.

Fyrhänt skriven polisroman

Nämligen ”Offerlamm” (Bokfabriken), nionde titeln i polisserien med Sara Vallén (oftast i Lund). Dessutom: Vrede tar polisbilen från Malmö till Lund för att ingå i Valléns polisteam.

Men oj! Hur ska det gå, när den trilskandes, gör som hon vill-polisen Vrede får den strikta, följa alla regler-polisen Vallén som chef? Inget vidare, först. Riktigt bra, efter ett tag. Undrar om inte detta är bokens huvudsyfte: visa att en frifräsare både fungerar och blir till nytta i ett kollektiv, om chefen begriper det.

Huvudtråden, vetenskapligt-medicinskt, har jag lite svårt för. Sahlström tar i mer än hon brukar, däremot en varm och fin skildring av fattiga flyktingar/invandrare. Det börjar med att en av dem, en kvinna, hittas död i vattnet vid Dalby stenbrott. Självmord? Mord? Varför?

Tyvärr hade boken behövt en mer skarpögd redaktör.

Renklints första vuxendeckare

Deckardebutant eller inte. Beroende på hur deckare och debutant definieras har David Renklint med ”Döparen” (Polaris) skrivit sin första vuxendeckare, som inleder  ”Mardalen-serien”.

Om jag fastnar – direkt – för en deckare beror på något så litet men så viktigt: ord och formuleringar. Första stycket i ”Döparen” är lika noga skrivet som personligt.  Inget märkvärdigt utan egentligen självklart men litet blir stort. Tänk om alla deckarförfattare skrev lika noggrant…

Mardalen är ett fiktivt samhälle vid kusten inom Stockholms omkrets. En ung flicka har försvunnit, i lilla Mardalen. Lilja Leander, som är själavårdare i en frikyrka och själv har en liten flicka, hör det på radion. Här finns en nybliven polis också, Mikael Nyberg, som bär på sitt mörker.

Genomgående tema: personernas och berättelsens förhållande till religion (med Bibelcitat). Renklint fortsätter att skriva som han inledde: oväntat och personligt. En av årets svenska deckardebutanter!

Ett kriminallitterärt Varberg

Tack vare Ulf Lindströms egenartade polisromaner och även Andreas Karlssons historiska ”Varbergssvit” (och   kanske fler namn som jag missat) har Varberg blivit en kriminallitterär ort.

Också Monica Nebelius Lüning, själv från Varberg och även före detta domare, placerar sin debutdeckare ”Förtjänst och skicklighet” (Romanus & Selling) i samma (hem)stad. Just samma stad, googla Café Mignon eller blomsteraffären på Norrgatan och kolla…

Huvudpersonerna är två (eller tre): Gabriella, 46 år, kriminalpolis och ensam mamma med tonårspojken Dante, och Ingrid, lite yngre och nu ensamstående, tillbakaflyttad till hemstaden för att vara domare på tingsrätten. De finner varann, blir ett slags duoutredare. Förresten Dante, 18 år, hör och ser brottet begås.

Roman om två kvinnor mer än deckare? Kanske eller lika mycket. Två gånger kvinnodeckare och alls ingen dålig upptakt för nya deckarserien ”Varbergsfallen”. Börjar känna mig som hemma i Varberg, jag också.

Avdelning Q i Köpenhamn

Jussi Adler-Olsen avslutar sin långa serie – nya ”Sju kvadrat med lås” (Bonniers; övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson) är tionde titeln – med och lika mycket om Carl Mørck och medhjälparna Rose, Assad och Gordon. Alltså ”Avdelning Q”, en trappa ner i källaren på polishuset i Köpenhamn.

Dansken Adler-Olsen slutar med att återgå till starten och reda ut det som Mørck anklagades för i första eller till med före första titeln: ”spikpistolfallet”, som det kallas, inklusive narkotika och mord.

Minns du? Nja, för att hänga med i allt får man nog vara en trogen läsare. Adler-Olsen har vissa problem, känns lite som om han tvingat sig att sätta punkt för serien. Men å andra sidan är också den avslutande delen, liksom de tidigare, en berättarsprudlande rövardeckarhistoria med lika delar galenskap och realism.

Jag, som läst samtliga titlar i ”Avdelning Q”-serien, hade inte heller velat missa den här. Också ”Sju kvadrat med lås” uppskattar jag. Fast måttligare än tidigare.

Michael Connelly skriver på högsta topp

Något jag gillar extra med amerikanen Michael Connelly, förutom att han fortfarande efter alla dessa år (debut 1992) skriver på högsta topp, är att han låter olika deckarseriers huvudpersoner hälsa på varann, ta steget från en serie till en annan.

Hans olika deckarserier påverkar varann och romanerna blir extra levande, alla Connellys personer finns och verkar i samma stad. Som när advokaten Mickey Haller och förre polisen Harry Bosch, som ju är halvbröderna, möts igen i ”Vägen till frihet” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten).

Bosch arbetar som utredare åt Haller, nu inriktad på svåra fall, sådana som inte går att vinna. Till exempel kvinnan som dömdes för mord på sin make, dessutom polis, vicesheriff. Ta upp fallet igen? Stämma staten? Inte omöjligt men nästan.

Bägge är som vanligt: finurlig i rätten (Haller) och noga utredande á la en polisdetektiv (Bosch). Det blir smygande spännande och är väl ihopsytt. Samtidigt som vår vän – ja, han har ju blivit som en kompis – Harry genomgår behandling för cancer.

Peter James kriminella vävkonst

”Se dig död” (Harper Collins; övers: Reine Mårtensson) är britten Peter James artonde polisroman med kriminalintendent Roy Grace och sååå suverän han blivit på att tvinna många trådar till en kriminell väv.

Ett par utgångspunkter: Den okände son, elva år, som det visat sig att Roy Grace har, blir överkörd och dör. Som polis har Grace återupptagit ett gammalt fall: mordet för fyra år sen på galleristen Charlie Porteous.

Fast huvudpersonen måste vara den erotiske 1700-talskonstnären Jean-Honoré Fragonard. Fyra av hans verk har varit försvunna i flera hundra år.

Men börjar gör det väl kanske ändå när byggmästaren Harry Kipling med hustru Freya på en loppis inhandlar en porträttmålning, blott för den vackra ramens skull, och under porträttet upptäcker en annan målning. Vilken fin målning. Något värde? Ett gammal mästerverk?

De beger sig till Antikrundan… Blott några av alla trådar och personer, som jag lovar att Peter James tvinnar och hanterar bättre än jag i min korta anmälan.

 

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken "Deckarhyllan" för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose  

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Duon Fürstenberg skapar en egen nisch

Claes & Eva Fürstenberg har skapat en egen nisch inom svensk kriminallitteratur, anser Bengt Eriksson.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2023 års bästa deckare och annan krimi

KRIMI. ”Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta,” skriver Bengt Eriksson. Håll till godo med en lång genomgång av 2023 års utgivning!

Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Från Västerbotten till Klippiga bergen

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Stina Jacksons nya bok ”Förinta världen i kväll” och konstaterar att det är en spännande country noir-roman, på varje sida. Deckarhyllan bjuder också på sex spänningstips.