Kulturkanonen: Den som är satt i Almedalen är inte fri (bara proppmätt på pr-konsultmutor)

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

DN:s ungdomsavdelning har upptäckt att 10-talets Instagramfeminister var enkla narcissister i jakt på kändisskap och penningar. Och det hände mycket mer kul denna korrupta Almedalenvecka, rapporterar Fredrik Virtanen från veckans kulturmediebrus.

Jag måste bekänna en grej. Det är rätt allvarligt, faktiskt. I alla fall ur ett läsar- och hyckleriperspektiv. Det är såååå pinsamt. Jag tar sats:

Det är mitt fel att ni varje dag, i varje förbannad tidning nu på sommaren… Nej. 

Nej. 

Jag väntar med denna fadäs – jag skapade ett monster! – tills det blir ännu fattigare sommarinnehåll på rikets kultursidor och jag, helt enkelt, behöver fylla utrymmet precis som andra tidningar kommer behöva fylla utrymme under sommaren när nyhetsnivån sjunker som Titanic med tillhörande turistattraktionsfarkoster. 

Nyhetsmedierna kan hoppas på skogsbränder och något slabbigt blandmissbrukarsommarmord som man kan hotta upp, men det är det hela. Allt annat tar ledigt. Kulturredaktionerna tar in 22-åriga vikarier som älskar Johan Croneman, 97. Det kan alltså bli en lååååång, varm sommar. Så jag sparar, inväntar rätt läge, ja allt det där med tajmning kring publiceringar var vi ju åtminstone grovhugget inne på i kapitlet Kulturkanonen: Hämnden är ljuv och peak woke.

*

Vi börjar istället med ett viktigt meddelande: Passa på att läsa Kulturkanonen i din mobiltelefon. Om bara sex år ligger nämligen alla världens smartphones på en soptipp i Singapore eller kanske på Ekobacken vid Värmdö marknad, jag vet inte exakt, kanske flyter de omkring i Stilla havet med alla våra gamla plastkärl eller så sjunker de och fiskas upp av kinesiska megafiskefartyg som rensar haven på den allra sista fisken och nu får lite kobolt, litium och silver i fångsten. Jag vet inte. 

Alla människor har 2029 istället på sig skidglasögon, spanar Dagens Nyheter i ”Om 3-5 år försvinner de smarta mobiltelefonerna”

I de där skidglasögonen står Mark Zuckerberg och erbjuder dig gratis sex. 

*

Njae, metaversums uppkomst lär i praktiken vara lika långsam som papperstidningens död – mediecheferna har lovat och lovat i åratal men det händer fan aldrig. Det kommer en bit skog närmast dagligen hit till brevlådan på vischan. 

Eftersom jag har en gräsklippare som vägrar starta (även med startgas!) passar det mig bra eftersom jag måste torka av oljiga händer och isärplockade förgasare. Den startar dock fortfarande inte. Jag måste hitta tändspolen, tror jag, någonstans finns den. Jag är inte tillräckligt händig. Just nu droppar en kranjävel dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp och det driver mig till vansinne eftersom jag bytt insatsen till en ny och fin, den borde inte droppa mer, men det gör den, och snart skjuter jag mig själv. Vad kan jag annars göra? Byta spindel?

Förlåt.

Jag vet inte hur jag kom in på motorer och kranar.

Förlåt, förlåt. Men ja, papperstidningar är praktiska på många sätt.

*

Ni vill läsa surmagade kommentarer kring mediepatraskets senaste bravader men hallå, de är i Almedalen och myser med landets samtliga pr-konsulter. Det går 1000 pr-konsulter på 1 journalist där. Den journalisten är den store Victor Malm som generöst reducerat sig till vimmelreporter: Tobias Baudin försökte checka in på fel hotell (obs, inget lästips) är ett av Expressenkulturchefens scoop i veckan. 

Sedan går cirka tio kommuntjänstemän- och politiker på samma 1000 pr-konsulter. De skattepengar som hamnat i pr-konsultfirmors fickor genom åren sägs faktiskt överstiga till och med de ackumulerade vinsterna hos landets samtliga privata skolföretag, men jag medger att denna information bör tas med en nypa salt, källan lät både berusad och stenad när hen ringde från Gutekällan igår efter en bättre lunch med fyra pr-konsulter från Luleå. Men mycket, mycket, mycket skattepengar är det som håller igång pr-gubbmaskineriet och i de allra flesta fall börjar eländet med att konsulterna vajnar och dajnar så att lokalpolitikerna inte bara blir mätta utan även direkt satta, så att de skriver på vilket kontrakt som helst utan någon som helst upphandling.

I stort sett alla kulturredaktioner (Expressen, ”tidningen med sting”, då undantagen) är alldeles för fina för att nedlåta sig till Almedalens sunkiga demokratifest. Faktum är att Almedalen är själva vattendelaren. För den som undrar: Den som besöker Almedalen i tjänsten är ”politik”, inte ”kultur”. Det är så man känner igen dem. Klipp ur och spara.

Dock! Och detta är ett viktigt dock. Kulturfolk syns ofta vimsande kring i Visby med näsan i vädret där de beskådar spektaklet med överseende förakt. 75 procent av allt kulturfolk bor nämligen på Gotland (övriga 25 procent på Österlen) och så mycket mer än enstaka popkvällar på Grå Gåsen händer inte på den där överprisade brat-ön, så kulturkoftorna turistar i Visby en dag vardera under Almedalen och turas sedan om att rapportera till Sudret och Fårö med låtsad likgiltighet att de kändisspottade Anders Borg och fyra pr-konsulter från Luleå.

Som Göran Persson (eller var det Ernst Wigforss) uttryckte saken: Den som är satt i Almedalen, är inte fri.

*

En del mycket läsvärda artiklar från veckan kan dock rekommenderas, de flesta redaktioner har inte riktigt gått in i semestervikariemode och halvering av antalet artiklar – än.

Till exempel har Saga Cavallin, som nästan alltid erbjuder kanonläsning, på Dagens Nyheter upptäckt att 10-talets Instagramfeminister inte var feminister utan helt banala narcissister och cyniska affärskvinnor som krängde det som sålde bäst just då. När de sedan dödat en vettig wokerörelse (eller PK-radikalism, som det hette då) med egotrippade vansinnigheter traskade de ogenerat vidare till nya och mer lönsamma marker och fräschare varumärkesbyggen.

 Var sakfragan aldrig mer än en bisak för instagramaktivismen, frågar sig Saga Cavallin, uppgiven, desillusionerad, besviken, snopen, med ungdomens luftslott  krossade. 

Det är fan hjärtskärande om man tänker sig en hel generation av lurade kids som dyrkade falska så kallade profeter – och nu går det inte ens att tända eld på de där förbannade Instagraminläggen! Plötsligt börjar digitalbarnen sakna en gedigen pappersprodukt som Koranen.

Tydligen har dock en god vän till Cavallin ansökt om tillstånd för ett demonstrationståg med arbetsnamnet Ge mig tonåren tillbaka, den ska gå från USA:s ambassad till P3.

*

Det har varit roande att följa Göteborgs-Postens maniska, och då menar jag maniska, rapportering om sprattelfarbrorn Bruce Springsteens besök där i landets framsida, i samma stad där Ullevi ligger. Det är som att hela Göteborg blir så tacksamma, så tacksamma när det kommer en världsstjärna på besök att de måste skicka en flash för varje steg Bruce tar. Gulligt.

Men sur som jag är, är det enda jag kan tänka på graden av slappma och kissaläsarnainyllet till exempel här i Johan Lindqvists recension låt-för-låt- där det står skrivet ”fyra fyrar”, ”fem fyrar” och så vidare, istället för att faktiskt publicera bilder av GP:s fyra fyrar, eller fem fyrar. 

Kanske finns en rimlig förklaring. Kanske är de digitala grafiklösningarna inbundna i ett 25-årsavtal tecknat på salig Peter Hjörnes tid. Fyrarna funkar bara på papper, sorry.

*

Aftonbladet Kultur har även med Aftonbladet Kulturs mått mätt denna vecka varit fantastiskt mycket mer inne på politik än på kultur. Väldigt trist och uppfordrande, närmast DN-fostrande, läsning. Kanske borde sektionen döpas om till nåt annat? Aftonbladet Kuledare, är ett namn jag tänker på rent spontant. Kuledare? Det är väl kanon?

Men Kristofer Andersson, han med landets mest poserande byline ni minns, skrev lika självklart, stunsigt som repetitivt och sant om just Aftonbladets Kultursida på den sidan: Kunskap och snobberi är brott i kulturvärlden, ja kanske då inte just i rubriken, men underrubriken: ”Vi har gått med på att störst går först”. Därför politik istället på AB-kultur. Kultur är ack så klickovänligt. Av samma skäl som jag gärna viker ut mig mot andra världar här i succékanonen.

Att sedan Herr Andersson inte vet vad han pratar om rent konkret är en annan, och faktiskt oviktig, sak. Han förefaller tro att hans pojkrumssmak är ett rättesnöre. Han anser att en två år gammal dokumentärfilm om en sedan 30 år avliden synthorkester är korrekt smalt, korrekt högkvalitativt och korrekt modernt och antikommersiellt. Tjena. Men. Att exemplen är kackiga betyder inte att tesen är fel. I sak har han rätt, och även i omdömet om nostalgiska filmen om dansmusikvärldens Bruce SpringsteenThe KLF – på SVT Play. Den är bra. (Kanske inget dock för den som föredrar fördjupningar i litteratur, bildkonst, teater och annan så kallad klassisk kultur.)

*

Men Sydsvenskan! Alltså vad fan händer? Jag lider med hela Skåne. Eller: Jag kanske inte känner Skåne så som jag tror, skåningar kanske gillar den där produkten. Jag älskar Skåne, skulle gärna flytta till Malmö, men vad ska man läsa då? FIB-Aktuellt? Sydsvenskan har numer vad som bara kan kallas monopol i södern – den sista spiken i den skånska kistan var när även Helsingborgs Dagblads härligt aparta och oförutsägbara kultursida inkorporerades i Bonniers södra flaggskepp – och det är alldeles tydligt att kapitalisterna har rätt: Konkurrens vässar produkterna.

Sydsvenskan är en fet katt som inte anstränger sig. Inte behöver anstränga sig. Jag hittar inget, inget rafflande att läsa och ännu värre: DN framstår som rena rama SVT Debatt i olika åsiktsriktningar jämfört med den ljusblå präktighet som råder i varje Sydisartikel. Vad hände ens med den där knarkserien? Vad händer i idéernas Skåne? Frågorna är många? Sydis ger inte svaren. 

Men, återigen, visst: Det är mycket lokalt material, det är trots allt huvuduppgiften. Men en spänstigare kulturdebatt och en och vassare spaning än från Folkpartiets dagar borde ändå gå att pressa in mellan Direktören för det hela på Skillinge teater, Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern för sista gången och Depeche Mode på Parken på andra sidan Sundet, i det där landet som är som ett Sverige för unga vuxna.

*

Till sist, jag höll på att glömma: Jag vill redan nu flagga för att helgen kring den 21 juli lämnas den här rapporten från Barbies rosa hus, som filmstjärnan Ryan Gosling hyrt ut till mig på r’n’b, nej förlåt Airbnb. Ken är inte hemma, så det lär bli riktigt kul.

Ha en underbar vecka. Vi ses nästa fredag! Då ska jag spilla bönorna, lovar.





Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.