Det subversiva budskapet i Frank Herberts ”Dune”

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

På HBO Max kan man denna sommar se den senaste filmatiseringen av Frank Herberts ”Dune”. Johnny Edström reflekterar över vad Herbert egentligen ville säga med sin episka science fiction-romansvit: ”Frank Herberts uppmaning att alltid granska våra egna berättelser och myter om våra ledare och vår historia är lika relevant nu som när ”Dune”-sviten skrevs.”

Frank Herberts romansvit ”Dune” har länge haft kultstatus som en av de viktigaste böckerna i science fiction-genren. Den första boken publicerades 1965 och har sedan dess haft ett starkt inflytande.

Det är vanligt att se J.R.R. Tolkiens ”Sagan om ringen” och Herberts ”Dune” diskuteras som två av de mest definierande verken för sina respektive genrer.

Jämfört med ”Sagan om ringen” har dock ”Dune” ofta hamnat i skuggan, mer älskad av andra författare och inbitna science fiction-läsare än av allmänheten.

Vinjettbilden för "Dune" på HBO Max.
Vinjettbilden för ”Dune” på HBO Max.

Detta förändrades till viss del med den nya filmatiseringen från 2021, som till skillnad från David Lynchs version från 1984 tycks ha fått ett i allmänhet positivt mottagande. Ett problem med dessa filmatiseringar av boksviten är dock att de fokuserar nästan exklusivt på det visuella och extravaganta i Herberts science fiction-värld.

Styrkan i ”Dune”-sviten är egentligen inte de yttre aspekterna, utan de inre filosofiska och sociologiska resonemangen. Jag vill hävda att den sex böcker långa sviten är bland det mest intressanta och innehållsrika som står att finna bland populärkulturella verk, och jag vill här slå ett slag för dess relevans för samtiden.

I relation till andra tungviktare inom science fiction och fantasy har den en elegant subversiv kvalitet. Om ”Sagan om ringen” kan ses som ett slags traditionalistiskt fantasy-epos, där målet är återinstiftandet av den rättmätige konungen så framstår ”Dune” snarare som en postmodern kritik av ledarens roll i ett samhällsbygge.

Omslaget till förstaupplagan av "Dune" från 1965.
Omslaget till förstaupplagan av ”Dune” från 1965.

Ett av problemen, men också en av styrkorna med ”Dune”, är att dess kritiska hållning inte får sin fulla innebörd förrän längre fram i bokserien. Dess stora, övergripande budskap beskrivs av Herbert på följande vis: ”I wrote the Dune series because I had this idea that charismatic leaders ought to come with a warning label on their forehead: May be dangerous to your health.”Herbert hyste en stark skepsis mot idén om den starke ledaren. Hans oftast citerade exempel på en farlig ledare var intressant nog John F Kennedy, vars farlighet låg i att han fick människor att sluta vara kritiska mot regeringens agerande, samtidigt som han inledde den militära eskalering som skulle leda till starten av Vietnamkriget. ”Dune” är berättelsen om just en sådan ledarfigur vars karismatiska karaktär och engagerande berättelse ledde den värld han levde i på villovägar.

”Dune” börjar mitt i handlingen, i en framtid som gått igenom många cykler av olika samhällssystem och tänkesätt för att återigen hamna i en feodal monarki. Universum är styrt av en kejsare, och kring kejsaren kretsar olika adelsfamiljer som försöker vinna ett större inflytande.

Hela handlingen kretsar kring planeten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Planeten är nästan helt öde och utan liv. Men den har en resurs, ”the spice melange”, en krydda, eller substans, som både förser människor med övermänsklig intelligens och förmågan att se in i framtiden, och samtidigt gör det möjligt att transportera sig över ljusets hastighet. Melange är därför nödvändigt för hela galaxens framtid, och det finns enbart på planeten Arrakis. Den är också ytterst svårt att extrahera, då Dune också är fyllt av gigantiska sandmaskar, som slukar alla som stannar för länge på sanddynerna.

Handlingen fokuserar på två adelsfamiljer, Atreides och Harkonnen. Harkonnen har länge styrt Dune och genom det blivit väldigt rika, men nu har kejsaren fört över kontrollen av planeten till Atreides. Det verkar vara en tjänst, men det är en fälla. Atreides har blivit för inflytelserika, och kejsaren är rädd för deras makt. De luras till Dune för att bli inträngda i en ny plats och besegras där.

Paul är en ung pojke när flytten sker, bara fjorton år. Han far, Hertig Leto, är på alla sätt en attisk man. Ståtlig, ärofylld, dygdig. Hans mamma, Jessica, är en medlem av ordern Bene Geserit, en inflytelserik organisation som enbart består av kvinnor. Det är på ytan ett slags religiös rörelse men i realiteten så använder de bara religiösa narrativ för att kontrollera och manipulera hela det galaktiska politiska spelet.

Dune är glest befolkad, men huvudstaden är fylld av handelsmän och människor som arbetar med extraheringen av melange. Men det finns en gömd grupp människor: Fremen, Dunes ursprungsbefolkning, vilka uppvisar likheter med de arabiska beduinkulturerna. De är i hemlighet många fler än allmänheten känner till och bor i gigantiska underjordskomplex under sanden där de har utvecklat en kultur som lever i symbios med öknen och sandmaskarna. De har också en religiös myt om att en frälsare, en messias, kommer att komma från en annan planet och förvandla Dune till ett grönskande paradis. Under den första bokens gång, så börjar flera Fremen tro att denna messias är Paul. Det verkar vara ödet, och Paul är utvald att bli deras ledare, men hemligheten bakom denna profetia (och hela religionen egentligen), är att den planterades där av Bene Geserit-missionärer när de första Fremen-kolonisatörerna kom till Dune för tusentals år sedan. Missionärerna har under tusentals år planterat liknande religioner på en mängd planeter. I Dunes värld är även de mest grundläggande religiösa myterna och berättelserna i en kultur endast en politisk manipulation.

Vad som följer när Paul väl kommer till Dune är en sorts science fiction-version av ”Lawrence of Arabia”. Hjälten från den mer avancerade civilisationen kommer för att hjälpa urinvånarna med att lyckas vinna över de onda. Dock inte förrän en tragedi förstör hans liv. Familjen Atreides blir överraskade och överrumplade på Dune av både kejsaren och familjen Harkonnen.

Pauls pappa och många av hans närmaste vänner dör medan Paul med nöd och näppe lyckas fly från huvudstaden med sin mamma. De söker därefter upp Fremen, och genom Jessicas kunskap om deras religiösa myter lyckas de använda folkets messias-sagor för att göra Paul till deras ledare. Med Fremens överlägsna militära hjälp kan de sedan störta kejsaren och överta styret över galaxen.

Paul blir ledaren som är fången i sin egen myt, fjättrad av det mänskliga behovet av en ledare.

Den första boken slutar med denna triumfatoriska seger, och om man inte läst noggrant kan man tro att detta innebär ett gott slut för alla, men det är här Herbert vänder på det hela. Den andra boken börjar med en fullständigt besegrad Paul, som trots att han till synes har vunnit egentligen har misslyckats med vad han ville göra. Ett heligt krig har startats i hans namn, och miljarder människor har redan dött i det. Han själv är konstant hotad av olika grupper som vill ta över makten, och får i och med det ingen möjlighet att leva för sig själv. Hans mytiska jag har dödat hans verkliga jag. Även den yttre världen har försämrats, härjad av ett av de våldsammaste krigen i galaxens historia och nu dominerad av en teokratisk messiaskult som avgudar Paul. Fremen förlorar sina unika kulturella drag och blir istället en ansiktslös härskarklass.

Paul blir ledaren som är fången i sin egen myt, fjättrad av det mänskliga behovet av en ledare. Rollen isolerar och muterar individen, gör den till något annat än en människa. Denna ledarrollens förvanskning av det mänskliga får sitt starkaste uttryck i den fjärde boken ”God Emperor of Dune”, där Pauls son nu regerar över galaxen efter att ha muterats till en hybrid mellan människa och en av Dunes gigantiska ökenmaskar. Denna nya varelse, knappt mänsklig längre, är symbolen för ledarrollens korrumperande makt, dess tendens att korrumpera och växa bortom den enskilda människan.

Det är i denna gradvisa historiska utveckling som värdet av att läsa ”Dune” ligger. Genom att se hur berättelser och karismatiska personligheter konstrueras bit för bit, och hur även individerna själva kan vara fångar i dessa konstruktioner, kan vi granska vår samtids berättelser och ledarmyter.

Idag lever vi både i en desillusionerad tidsålder och samtidigt en tid när många desperat verkar tråna efter starka ledares order och ordning för att slippa den moderna världens radikala osäkerhet. Dune uppmanar oss att granska denna önskan om att ledas, att inom oss se och uppfatta vad sådana önskningar leder till för utveckling och konsekvenser. Att läsa Dune innebär därtill att bygga upp ett förhållningssätt och en förståelse för själva berättandets suggestiva problematik.

Styrkan i ”Dune”-serien är dess ambition att långsamt illustrera sitt övergripande budskap genom flera böcker och verkligen låta detta sjunka in hos läsaren. Där du först kanske håller på Paul eftersom hans kamp för att hämnas sin fars död känns rättvis, märker du snart att ditt engagemang för honom är spegling av det som fäller både honom och hela galaxen. ”Dune” använder science fiction-mediets bombastiska storslagenhet för att diskutera något väldigt enkelt och jordnära: vår egen benägenhet att låta berättelsen om oss själva ta över hela vår upplevelse av verkligheten. Frank Herberts uppmaning att alltid granska våra egna berättelser och myter om våra ledare och vår historia är lika relevant nu som när ”Dune”-sviten skrevs.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

”Dune: Part Two” är en succé men idéinnehållet blir platt

Johnny Edström anser att det anarkistiska budskapet i Frank Herberts romansvit ”Dune” inte förmedlas på rätt sätt i filmatiseringen ”Dune: Part Two.”