Det svenskaste som finns

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Förvåning är ett milt ord när Sverigedemokraternas historia kommer på tal. Många är chockade över hur ett parti med nazistiska rötter har kommit att få en så avgörande roll i den svenska politiken.” Kholod Saghir befinner sig i Paris denna midsommar och berättar om sina möten där med författare och konstnärer. 

I tre veckor har jag befunnit mig i Paris. Jag bor i en av Svenska institutets vackert inredda lägenheter som ligger i Marais, 3:e arrondissementet. I en mycket vacker och lugn miljö får konstnärer, författare, översättare, journalister och forskare möjlighet att förkovra sig. Gemensamt för alla är att deras arbete behöver ha en fransk koppling. Min koppling till det franska är mitt kommande översättningsprojekt tillsammans med Sara Gordan ‒ en bok av den franska filosofen och författaren Hélène Cixous.

Institutet anordnar träffar för oss som bor här med syfte att utbyta erfarenheter och främja genreöverskridande samarbeten. Jag finner mötena givande.

Under tiden jag arbetar med översättningen passar jag också på att träffa författare jag vet är bosatta här, några har jag haft kontakt med tidigare, andra träffar jag för första gången.
En hel del av de författare jag träffar är exilerade författare med koppling till Mellanöstern, libaneser eller irakier. Några av dessa har bott här sedan 1970-talet som Amin Maalouf och Inaam Kachachi. Jag tror Hoda Barakat kom hit på 1980-talet. Kachachi och Barakat skriver på arabiska medan Maalouf skriver på franska. När jag besöker utställningen ”Ce que la Palestine apporte au monde” (Vad Palestina tillför världen) på l’Institut du Monde Arabe reflekterar jag generellt över alla exilerade författare, konstnärer och tänkare som hamnar här, vad de tillför Europa. Hoda Barakats dotter Dima Abdullah (född 1977) är också författare vars romaner har fått ett fint mottagande i Frankrike. Till skillnad från sin mor skriver Abdullah på franska.

Amin Maalouf sitter i franska akademien, jag tror han är den andra författaren med rötter i Mellanöstern eller Nordafrika som gör det efter Assja Djabar. Djabar som till slut valde att begravas i sitt födelseland Algeriet. För några år sedan besökte jag hennes grav i sällskap av den algeriska poeten Samira Negrouche som också är i Paris och lanserar sin senaste bok under veckan för Le Marché de la poesie. Negrouche är en av få poeter som har valt att stanna i Algeriet. Ett land som blir mer och mer slutet och där all kulturell verksamhet måste godkännas i förväg.

Jag funderar på vad som får vissa att stanna trots diktatur och krig och vad som gör att andra väljer att lämna för att leva i exil. Jag tänker på vilket val jag skulle göra själv, jag, en av barnen till 1970-talets exilerade irakier.

Jag träffar även ukrainska författare och översättare som befinner sig tillfälligt i Paris eller sådana som har för vana att pendla mellan Ukraina och Paris som författaren och musikern Irena Karpa. Irena Karpa samarbetade jag med under arbetet med antologin ”Under Ukrainas öppna himmel – Röster från ett krig”, Ariels förlag. Också i Svenska Institutets regi anordnades ett samtal som kretsade kring översättning av ukrainsk litteratur och poesi i tider av krig.

Diskussionen utgick från två antologier, vars tillblivelse är direkt kopplad till den ryska invasionen den 24:e februari, vår svenska antologi och en fransk. Bland programmets medverkande fanns översättare, författare, redaktörer och förläggare. Ett av ämnena som berördes var de båda ländernas reaktioner på kriget. Det konstaterades att den svenska reaktionen skilde sig från den franska. En snabb och intensiv mobilisering i solidaritet med det ukrainska folket ägde rum i Sverige också inom det litterära fältet. Men enligt de franska medverkande var den franska reaktionen av en annan karaktär.

Sett till de vänsterintellektuellas ganska svala reaktion kan förklaringen finnas i den franska vänsterns nära relation till Ryssland och den ryska kulturen. Den ryska kulturimperialismen var på tal. När jag diskuterade frågan med Amin Maalouf ville han mana till sans och ett nyktert seende. Han anser att det han kallar för en pågående masshysteri påverkar oss och att vi låter oss styras av känslor i stället för ett sunt förnuft. Ett språk eller en litteratur ska aldrig vara en måltavla, regeln gäller även angriparen, i detta fall Ryssland, hävdar han.

Under alla mina samtal med kollegor från olika länder märker jag en nyfikenhet kring Sverige. En återkommande fråga ställs och det berör vad som håller på att hända i den svenska politiken och det svenska samhället överlag. De flesta är mycket chockade och precis som Siri Hustvedt menade, när jag samtalade med henne på bokmässan förra året, känner dessa mer eller mindre vänsterorienterade intellektuella en stor besvikelse. Sverige har varit en förebild, en stark demokrati och välfärdsstat som har lyckats hålla rasistiska partier borta från allt inflytande över den svenska politiken.

Frånvaron av högerpopulistiska och rasistiska partier i den svenska politiken har fått andra länder att titta med respekt och beundran på Sverige. Att Sverige nu går samma öde till mötes som många av sina europeiska grannländer ses med förvåning. Förvåning är ett milt ord när Sverigedemokraternas historia kommer på tal. Många är chockade över hur ett parti med nazistiska rötter har kommit att få en så avgörande roll i den svenska politiken.
Hela mitt samtal på café Le Votiguer häromdagen med den franska litteraturkritikern Sylvie Tanette kom att handla om det. Jag är van vid att prata om Sverige när jag är i Frankrike. Oftast har samtalen handlat om den svenska välfärdsstaten, neutraliteten, Sveriges generösa flyktingmottagande, Strindberg, Dagerman och även Lagerkvist. Självfallet har jag också haft en kritisk blick i förhållande till det jag ser i Paris.

Jag har alltid önskat en enklare och mer avslappnad mellanmänsklig kontakt som jag finner så självklar i Frankrike. Jag önskar ett mindre förakt för de lärda och intellektuella i Sverige. Nej, jag förespråkar inte elitism, jag förespråkar respekt för fakta och kunskap. En stark demokrati förutsätter ett bildat folk. Vårt främsta demokratielement är skolan som för att garantera en bra och likvärdig utbildning ska vara statlig. Se vilka utmaningar den svenska skolan brottas med idag sedan socialdemokraten Göran Persson fick för sig att kommunalisera den, för att inte tala om vinstjakten i skolan.

Vid sidan av skolan önskar jag att den svenska folkbildningen får återta sin starka ställning. I dagsläget handlar det om att försvara dess existensberättigande då Sverigedemokraterna vill utplåna den. Den har spelat en avgörande roll för landets politiska och sociala utveckling. Många äldre vänner och kollegor från arbetarklassen vittnar om en tid då all möjlig litteratur diskuterades i studiecirklar, allt från Bibeln till Albert Camus. Alla kan läsa klassiska verk och få glädje av det. Läsare från arbetarklassen är inte sämre rustade för uppgiften än någon annan. Samhället behöver bara erbjuda alla sina medborgare en bra och jämlik utbildning samt en stark folkbildning som uppmuntrar till ett livslångt lärande. Självfallet ska detta ske samtidigt som vi öppnar våra ögon för viktig litteratur som på grund av vår okunskap inte är tillgänglig för oss.

När jag fick frågan om det finns författare och intellektuella i Sverige idag som tydligt tar ställning för öppenhet, tolerans och som vägrar acceptera den pågående normaliseringen av rasismen får jag fundera en stund. Alltså författare som vågar vara politiska, tillägger Sylvie Tanette. Min tystnad i sällskapet av min franska kollega generar mig. Jag ber henne att få återkomma med namn. Hur länge min franska kollega kommer att behöva vänta på mitt mejl kan vi avgöra tillsammans.

Och så nalkas det midsommar även i Paris. Jag är inbjuden till Svenska Institutets midsommarfirande. Ska se om jag har lust med det. Det sociala är ju trevligt men jag vägrar hoppa på huk som grodor i Paris. Jag är helt enkelt för fåfäng för det.
Jag brukar njuta av folksorlet som stiger från innergården när det når mig via mitt öppna fönster på tredje våningen.

Jag har nyligen upptäckt att Camus författat en bok som heter “Sommar”, den gavs ut i Panacheserien, en översättningsserie startad 1946 av Bonniers förlag. Jag hade ingen aning om det. Det är kanske det jag ska ägna mig åt under midsommarhelgen. Sätta mig vid mitt skrivbord med öppet fönster, med ”Små grodorna” som bakgrundsmusik och göra det svenskaste jag vet – folkbilda mig!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Helgessän: Dagerman 100 år – Att lida med andra är en form av dikt

Kholod Saghir läser ännu en gång Stig Dagermans Tysk höst, och hennes tankar går till civilbefolkningen i dagens Syrien, Jemen, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Afghanistan och Ukraina.