Filmen Israelism och judisk-palestinsk solidaritet efter 7:e oktober

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

HELGESSÄ. Allt fler unga amerikanska judar tar avstånd från Israels politik och solidariserar sig med palestinierna. Anton Halldin har sett dokumentären Israelism som bland annat handlar om hur bjudresor till ett idealiserat Israel leder till en konfrontation med en brutal verklighet och rasism.

Den Pulitzerprisbelönade veteranjournalisten Chris Hedges — bland annat utmanövrerad från posten som mellanösternredaktör på The New York Times efter att ha vägrat förhandla om den journalistiska integriteten under Irakkriget 2003 — höll ett tal i januari, inbjuden till The Islamic Society of Central New Jersey. Inför sin publik satte Hedges ord på den tid vi befinner oss i:
The cries of those expiring under the rubble in Gaza, are the cries of the boys and men executed by the Bosnian serbs at Srebrenica, the over 1,5 million cambodians killed by the Khmer Rouge, the thousands of Tutsi families burned alive in churches, and the tens of thousands of Jews executed by the Einsatzgruppen at Babi Yar in Ukraine. The genocide carried out during the Holocaust is not a historical relic. It lives, lurking in the shadows, waiting to ignite its vicious contaigon (Hedges, Chris. The Death of Israel: How a Settler Colonial State Destroyed Itself. Tal, 18 januari, 2024).

Not in our name

Den 18:e oktober — elva dagar efter den 7:e oktober — intog en omfattande solidaritetsmanifestation för Palestina en av Kapitoliums byggnader i Washington. Tusentals deltog i demonstrationen. Bakom stod de judiska organisationerna Jewish Voice for Peace och IfNotNow, och genom demonstrationen kom stridsropet not in our name att få uppmärksamhet världen över.

Nio dagar senare, den 27:e oktober, ockuperade samma rörelser Manhattans centralstation — one of the largest protests New York City has seen since the start of the conflict three weeks ago,  beskrev The New York Times manifestationen.

Jag använder dessa nedslag för att ge kontext till den amerikanska dokumentären Israelism. Filmen fick premiär i februari 2023 — men de senaste månaderna har den istället kommit att fungera i aktivistisk symbios med vad som kan kallas för den amerikanska judisk-palestinska solidaritetsrörelsen, med en omfattande cirkulerande visningsturné på universitetscampus runt om i USA.

Både filmen och manifestationerna är konkreta utfall av att allt synligare lager hos en ung generation amerikanska judar inte bara ifrågasätter, och kritiserar, utan rent ut motsätter sig det geopolitiska projektet Israel — där en amerikansk och Israelvänlig barndom och uppväxt gradvis vänds till palestinsk solidaritet och medvetenhet.

Idealiserat Israel

Centralt i Israelism är berättelsen om hur bjudresor till ett idealiserat Israel istället leder till en konfrontation med en brutal verklighet och rasism. Och där ungdomar, som lotsats genom den omfattande israelisk-amerikanska påverkanskampanj som drivs i de amerikanska judiska studentmiljöerna, istället vänder sig till varandra, i organiserat motstånd mot ockupation och den israeliska realiteten.

Filmens regissörer, Erin Axelman och Sam Eilertsen, berättar i en intervju i The Guardian att den bakomliggande inspirationen uppstod ur att de själva blev en del av denna politiska dynamik. Under det att en collegetid gav nya möten och perspektiv, utanför uppväxtens utopisyn på Israel och det som Axelman i intervjun beskriver som bilden av ett idealiserat “judiskt Disneyland”.

What we have been told, is that the only way that Jews could be safe, are if Palestinians are not safe. And I guess that the more I learned about that, the more I came to see that as a lie. I voice-over över besök hos vänner och aktivister i Östra Jerusalem och Västbanken skildrar Simone Zimmerman, en av filmens centrala gestalter, det gradvisa ifrågasättandet av Israel. Att det är just Zimmerman som medverkar som representant för ett ung generations skiftande syn på Israel är av betydelse — detta är en framträdande röst även utanför filmens sammanhang. Både som ett språkrör för IfNotNow och som del i Diaspora Alliance, ett internationellt initiativ som belyser risken i att begreppet antisemitism förs in i ett högerpolitiserat och etnonationalistiskt, Israelfokuserat sammanhang.

I andra änden av filmens berättelse skildrar Zimmerman — nu i kontorsmiljö — om hur hon blev utmanövrerad från Bernie Sanders presidentvalskampanj, efter att som kampanjorganisatör i judiska gemenskaper häcklat Netanyahu på Twitter.

Tunga röster

I filmen medverkar en rad tunga röster i sammanhanget, som Cornel West, Noam Chomsky och briljanta Noura Erakat, palestinsk-amerikansk forskare i internationell rätt. Med ambitiös spännvidd i berättelsen sträcker sig Israelism över gigantiska AIPAC-möten, bosättarprovokationer i Östra Jerusalem, röster ur organisationerna Breaking the Silence och Holy Land Trust i Jerusalem och på Västbanken, och även ner till de historiska realiteterna i Förintelsen och Nakba.

Speglat mot detta är även prominenta röster inom det israelisk-amerikanska påverkansmaskineriet (och jag undviker i detta sammanhang gärna det förvisso korrekta men även infekterade begreppet lobby). I detta gör filmskaparna ett utmärkt arbete, för som åskådare kan vi inte erfara dessa åsikter mer än som en manifestation av kejsarens nya kläder.

Vad som skildras är en tid före den 7:e oktober — som påverkar och ger kontext till den tid vi lever i nu. En kulminering är således den omfattande civila proteströrelse som ägde rum i Gaza 2018. Där de fredliga, obeväpnade protesterna möttes av den israeliska militärens krypskyttar. Där män, kvinnor, barn dödades. Bland dem ambulanspersonal, journalister. Där dödsoffren räknades i hundratal.

Det judiska ställningstagandet mot Israels krig, i plural — och i förlängningen, mot Israel självt — innebär ofta även ett inträde i en ny judisk rotlöshet, i uppslitande konflikt med en Israelvänlig gemenskap. En röst som jag själv håller för en av de mest klarsynta om Israel i förhållande till den judiska identiteten är den kanadensiska och internationellt hyllade traumaforskaren Gabor Maté. I efterföljden av den betydelse som Israelism kommit att få efter den 7:e oktober har Maté, tillsammans med Naomi Klein, även varit med i paneldiskussioner under filmens visningsturnéer. Som född på fyrtiotalet, och överlevare av nazisternas närapå kompletta utradering av Ungerns judiska samhällen, för han under ett samtal med titeln Gaza Besieged, Jews Divided and a World in Pain fram följande:
And what’s happening right now… I guarantee you, although I won’t be around to see it. But historically, it will be seen as one of the greatest disasters in Jewish history.

Och det är just denna känsla — av en ny judisk tragedi — som fångas i ett av de lugnare momenten i Israelism. En spontan samtalsgrupp har samlats i ring, i en i övrigt tom synagoga. Som åskådare kommer vi in under en studiegrupp, om Nakba — men det sker även någonting annat här, i denna scen, där mötet i synagogan fungerar som en stödgrupp, bland vänner. För vad som sker är även ett omhändertagande av den egna judiska identiteten. På andra sidan av de propagandistiska stadiumevenemang, till stöd för det israeliska projektet, som filmen inleds med.

IfNotNow bildades som organisation 2014. Men som helhet är den breda judiska uppslutningen bakom Jewish Voice for Peace och IfNotNow resultatet av strömningar som, rent organisatoriskt, har växt fram och funnit sin röst under loppet av två hela decennier. När Israel inledde den nuvarande attacken på Gaza — med tillhörande ökad terror på Västbanken — stod dessa rörelser helt enkelt redo, genom organisation, nätverk och uttryck. Även under den uppslitande chocken efter den 7:e oktober.

Genom Simone Zimmerman följer vi hur plakaten tas upp, under det att demonstrationer formas utanför AIPAC och ADL, två organisationer som var och en är ångvältar i den israelisk-amerikanska geopolitiska relationen. We decided to bring the crisis of American Jewish support for Israel to the doorsteps of Jewish institutions, to force that conversation in public,  säger Zimmerman i filmen.

Bryter med sionismen

Den som följt de senaste månadernas internationella kontext är även medveten om att denna judiska solidaritet, dessa två rörelser, har kommit att bli central i bilden av det globala motståndet mot Israels — och USA:s — krig mot Gaza. Israelism, och dess skildring av dessa rörelser, står således som ett monument för vad som närmast kan beskrivas som ett återtagande, en rekonstruktion, av den amerikanska judiska identiteten. Ett sammanhang som bryter med sionismen — i kompromisslös judisk solidaritet med den palestinska saken.

Det är här som jag även skulle vilja lyfta fram den amerikanska tidskriften Jewish Currents, som med just denna utgångspunkt kommit att bli ett naturligt politiskt kulturforum för palestinska och judiska röster. Chefredaktören Peter Beinart är naturligtvis en profil i dessa sammanhang, och medverkar även i Israelism. Med fyra nummer om året i utgivning är det senaste ett specialkompendium — med tematiteln After October 7. Här medverkar även nämnda Noura Erakat, och även Simone Zimmerman nämns som del i tidskriftens idépanel.

I The Guardian säger filmens regissörer att de gärna även ser en publik som nödvändigtvis inte håller med budskapet. De vill att filmen skall skapa diskussioner, skapa kontraster. Men de berättar även att de inte närvarat på en enda visning där de inte fått höra att, This is my story too.

Och även här i Sverige håller det på att formas specifikt judiska röster och rum i motstånd mot Israels ockupationskrig, något som synts under vintern i debattartiklar, i manifestationer, i nya gemenskaper och initiativ. I detta sammanhang kan Israelism ses som ett internationellt aktivistiskt vapen, som i allra högsta grad rör sig utöver en kontext specifik för USA. Filmen visas även under den pågående och kringflyttande Nordic Palestinian Film Festival, en minifestival som fortsatt även äger rum under våren på biografer i ett antal svenska städer.

 

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Anton Halldin
Anton Halldin
Kulturskribent. Publicerad i FLM, Point of View, Hymn och Opulens. Har bland annat gjort reportage om dokumentärfilmen Lucky People Center International och dess kopplingar till Göteborgs svartklubbskultur.

Organic Pulse Ensemble skapar internationell jazz i det fördolda

”Berättelsen om Organic Pulse Ensemble handlar således om jazz som inte frågar om lov, som pågår bortom professionalism, studiobokningar och meterlånga mixerbord. I tätt släktskap med punkens ursprungliga do-it-yourself-attityd,” skriver Anton Halldin.

Afrofuturism och revolt: Sverigeaktuella Irreversible Entanglements

Det handlar om afrofuturism och revolt när det amerikanska bandet Irreversible Entanglements kommer till Sverige.

Alternativkulturen i Göteborg mobiliserar mot gentrifieringen

I Göteborg mobiliserar alternativkulturen. "Drömmarnas monument" heter projektet som riktar sig mot gentrifiering och vräkningar. Anton Halldin har träffat några av initiativtagarna och ger här en fördjupad bild av manifestationen.
Föregående artikel
Nästa artikel