Professorn och dokumentärfilsmregissören Erik Gandinis film ”After work” har nyligen haft världspremiär på festivalen CPH:DOX, och nominerades där till tävlingen Dox:Award. Jenny Wickberg fick ett samtal om att göra dokumentärfilm om något som ännu inte finns, och om vad som kan hända i en värld där mänsklig arbetskraft blivit överflödig.
Din nya dokumentärfilm ”After work” handlar om en framtid där den tekniska utvecklingen av AI och robotar gör att den mänskliga arbetskraften inte längre behövs. Hur utvecklades idéen om att göra just den filmen?
– Jag blev inspirerad av sociologen Roland Paulsens arbetskritik, om hur arbetet har tillåtits bli en värdeskapande grund för hela vår liv och att det är det som hela vårt samhälle bärs upp av. Arbete är det vi utbildas till, det som ska vara centrum i våra liv och det vi ska definiera oss igenom. Trots att vi redan nu har tillgång till arbetsbesparande teknologi så sänks inte arbetstiden, Det är en gammal fråga som blir central på nytt när vi nu står inför ett paradigmskifte. Vi kan få så mycket mer tid genom teknologin, som kan ta över alltfler arbetsuppgifter, men frågan är hur vi kommer att hantera det.
Din film har haft världspremiär på dokumentärfilmsfestivalen CPH:DOX, men är inte tillgänglig för en svensk publik än. När vi får vi chansen att se den?
– Ja, det är så det fungerar med festivalpremiärer. Den kommer att släppas för visning i Sverige till hösten.
Är det en dystopisk film?
– Faktiskt inte. Jag skulle säga att det är en sökande och nyfiken film, som beskriver de funktionella sidorna av en känd historia. Jag tar fram hypoteser, tittar på vad som händer med folk som arbetar mindre och finner arbetsfria existenser på olika platser på jorden. Det är stora utmaningar vi står inför, och jag vill undersöka vilka möjligheter vi har att hantera dem.
”After work” är inspelad i USA, Kuwait, Italien och Sydkorea. Varför just dessa fyra länder?
– De har alla intressanta och konfliktfyllda relationer till idén om att arbeta eller inte arbeta. Kuwait är en av de gulfstater där oljepengarna som fördelas mellan invånarna har lett till att där finns en sorts basinkomst. Det arbete som behöver göras utförs av arbetskraft som kommer utifrån och som i praktiken lever som slavar. Det paradoxala där är att trots att arbetet kunde avskaffas för den inhemska befolkningen, så förväntas de sitta bakom ett skrivbord där de låtsas arbeta. Det är en skrämmande version av vad som kan hända i ett land som missar de möjligheter som kan frigöras när behovet av arbetskraft minskar.
Vilka andra exempel har du med?
– Sydkorea som är ett land som tvärtom brottas med problematiken att invånarna arbetar för mycket, vilket leder till sjukdom och där finns barn som aldrig träffar sina fäder. Arbetstiden har sänkts till 52 timmar i veckan, vilket egentligen är mycket men många jobbar ändå mer än så. Där har myndigheterna fått ta till drastiska åtgärder för att få folk att gå hem i tid. På statliga verk har de därför börjat stänga arbetsdatorerna klockan 18, och myndigheterna går ut med reklamkampanjer där de upplyser om allt man kan göra som inte är arbete, som att gå hem och måla eller träna eller helt enkelt hänga med sina familjer.
Vad tar du fram från USA?
– Det är rikt land men trots det är det människor som inte har rätt att ta ut mer än två veckors semester per år. De har dessutom problem med att många inte ens tar ut de dagar de har rätt till.
Får man se några positiva exempel?
– Inte direkt, det hade blivit för banalt. Det finns mycket bra och meningsfyllt att ägna sitt liv åt, men det är något jag hoppas att man själv upptäcker genom filmen.
Filmen handlar om den framtid vi står inför. Men hur kan man skildra det som inte finns i en film som ska ses som dokumentär?
– Det är det jag vill utforska. Det filmer jag gör är alltid idédrivna. Det är kändisporträtten, de karaktärsdrivna filmerna, som går bäst men det jag är intresserad av är hur idéer kommer från vårt samhälle och hur de påverkar oss. Jag är både filmare och professor och filmen är där också en del i min konstnärliga forskning. Vi jobbar transdiciplinärt, där jag tillsammans med Roland Paulsen och filmprofessor Jyoti Mistry undersöker hur man kan använda dokumentärfilm för att skildra framtiden genom samtiden.
Var tycker du gränsen går mellan fakta och fiktion inom filmen?
– Dokumentärfilm är en konstform. Det finns en idé om dokumentärfilmen som förlängning av journalistik, men även om det finns likheter i arbetsmetoder så är det inte så det är. Dokumentärfilmens uppgift är inte att skildra hur saker är, utan hur de känns. Även om jag som filmare är intresserad av fakta, så är den filmiska gestaltning jag ger dem superpersonlig.
Vilka kriser förutspår du i en värld där utan arbete, där man får söka en ny mening med livet?
– En möjlig utveckling är att det blir som i Kuwait, där hela samhällsstrukturen går ut på att göra oss till duktiga anställda och där vi tvingas fortsätta jobba, även när det inte längre behövs. Jag tror att bilden av arbetet som något nödvändigt sitter så djupt i oss, att många inte har fantasi att kunna föreställa sig ett liv utan det. Men fördelningsfrågan måste lösas och är central för hur utvecklingen blir. Vem äger maskinerna som gör jobbet? Och hur fördelar vi de resurser som finns?
Tror du vi kommer att lyckas lösa de problem vi står inför?
– Jag ser det som en intressant fas, som kan öppna nya möjligheter. Samhället har gått igenom sådana förändringar förr. Ett skifte skedde under 70-talet då mycket av det arbete som kvinnor hade utfört, som att ta hand om barn och gamla. Började ses som ett riktigt arbete som samhället skulle ta ansvar för. Det var den feministiska rörelsen som lyckades få igenom att alla skulle ha rätt till sin egen försörjning. Nästa steg kan bli att det införs någon typ av basinkomst, så att alla kan få ta del av de rikedomar som finns i samhället. Vi måste också ändra synsätt så att arbetslöshet inte längre ses som ett nederlag.
Frågan om AI och vilken påverkan det kommer att ha på samhället har börjat uppmärksammas. Vilka aspekter tycker du saknas i den debatt som förs?
– Intresset för ämnet har exploderat och mycket har hänt bara sedan i december. Men det är de teknikintresserade som hörs mest. Jag tycker den existentiella biten saknas. Det är den vi försöker föra fram i filmen, genom att lyfta frågan om vad vi gör med våra liv när vi inte längre förväntas fylla all vår tid med arbete.
Hur viktigt är arbetet för dig personligen?
– Jag har privilegiet att ha ett kreativt jobb som bygger på att jag utforskar idéer. Det jag har som arbete skulle många betrakta som en hobby och något man gör på fritiden. Men jag har varit i tillstånd med överarbete och varit påverkad av tanken på att ju mer upptagen man är, desto mer desto lyckligare blir man, vilket är en stor lögn.
Hur hade ditt liv sett ut i en framtid där robotar kan sköta det mesta?
– Jag hade inte påverkats så mycket, men själva idéen kan vara utmanande för många. Jag har filmstudenter som får rätt fria händer och som uppmuntras att som konstnärer hitta meningen med sin konst, där en del får panik av friheten att få bestämma över sin tid. Vi har ett utbildningssystem som i stort går ut på att göra oss till lydiga anställda, och den stora utmaningen blir att förändra det.
Du är pappa. Hur vill du att dina barn ska utvecklas?
– Jag hoppas att de i framtiden ska kunna styra sig själva, och inte bara har sätta sig i händerna på externa strukturer utan att de kan vara agenter för sina egna liv.
Du har en svensk mamma men är uppvuxen i Italien och flyttade till Sverige som 19-åring. Vad var det som fick dig att flytta hit?
– Jag älskade Sverige och min mamma hade sett till så att vi lärde oss spåret och vi brukade komma hit på somrarna, men jag hade aldrig tidigare levt där. Det jag uppskattade var att min generation 20-åringar kunde göra egna val, och inte som mina jämnåriga i Italien vara fortsatt beroende av sina föräldrar. Möjligheten att ta studielån är en otroligt revolutionerande reform, som öppnade många möjligheter.
Vad har dina dubbla nationella identiteter betytt för dig, på gott och ont?
– Jag tänker inte på det som jag är halvt svensk, om man tänker i halvor är det lätt att hamna i något som känns mindre. Jag ser mig som hundra procent svensk och hundra procent italienare. Det talas om mellanförskap men jag ser det mer som ett dubbelförskap, som ger mig många plus.
