En fabulös historia, fri från autofiktion

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia,” skriver Carolina Thelin som läst den aktuella romanen ”Diana, döden och jag” av Anna Westphalen.

Diana, döden och jag av Anna Westphalen
Natur & Kultur

Anna Westphalens debutroman Diana, döden och jag gav mig genast Lina Wolff och Klas Östergren-vibbar. Gemensamma nämnare är de till synes rätt alldagliga romankaraktärernas bekantskap med mer excentriska dito samt att de hamnar i situationer som både är komiska och farliga. Att deras inrutade liv skakas om och normaliteter ifrågasätts. Den drastiska humorn. Det är också det där övernaturliga eller bisarra som tränger in i verkligheten – fantastiken.

Wolff är i sitt författarskap influerad av spansk och latinamerikansk litteratur där den andliga dimensionen är en viktig ingrediens. Köttets tid, som mestadels utspelar sig i Madrid, är ett exempel på detta. Hennes senaste roman Djävulsgreppet utspelar sig däremot i Italien, framför allt i Florens, och är en otäck historia om sexuellt begär och mäns våld mot kvinnor.

Westphalens roman utspelar sig även den i Italien och Florens men här är det främst Venedigs gränder och palats som får agera epicentrum. Sexuellt begär är en viktig beståndsdel men det är det andliga, eller kanske snarare det psykologiska temat, inbakat i fantastik och tragikomik som definierar hennes berättelse. Om du läst Steglitsan av Donna Tartt så kommer du att känna igen dig i Diana, döden och jag. För här handlar det också om stulen konst och berövat liv.

Westphalen har tidigare kommit ut med novellsamlingen Perfekt packad skit som nominerades till Borås Tidnings ansedda debutantpris. Det är en stark debut och det får man verkligen också kalla hennes första roman, både vad gäller stil och innehåll. Hon lyckas förmedla situationer och känslor genom det rika bildspråket och de finurliga formuleringarna.

Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia. Diana, döden och jag är uppfriskande fri från autofiktion vilket inte hindrar att man känner igen sig i berättarjagets erfarenheter och tillkortakommanden. Den enda egentliga invändning jag har kring Westphalens romandebut är att hon stundvis repriserar sig. Jag stör mig på ett par upprepningar av samma högtravande uttryck med bara några sidors mellanrum. Något en korrekturläsare borde ha varit observant på.

Berättaren i Diana, döden och jag överlevde som 26-åring mirakulöst nog en obotlig cancer efter att varit försöksperson i ett medicinskt experiment. Sedan dess har livet inte varit riktigt värt att leva eftersom hon hade förlikat sig med döden.

Hennes dagar är inrutade och där finns ingen plats för vare sig förändring eller nära relationer. Men sedan Diana Klemens tog kontakt och tvingade till sig umgänge vändes berättarens liv upp och ner. Dianas öde är än mer osannolikt. Det visar sig att hon också var sjuk och deltog i samma experiment som 18-åring och hamnade därefter i koma i 23 år. När berättaren och Diana möts har hon nyligen vaknat upp och har, till skillnad från berättaren, en omättlig livshunger. Hon är en fnissande skolflicka i en 41-årings kropp som får berättarens sarkastiska 49-åriga jag helt ur balans:

”Jag var inte van vid att vara en av två i ett samspel. Diana bara förutsatte att jag skulle begripa vad hon pratade om. Och så var det. Det var nästan outhärdligt intimt, glittrande och skrämmande. Jag visste inte vad som var mest förvånande, att en sådan närhet överhuvudtaget kunde uppstå mellan mig och en annan människa, eller att det kunde ske med Diana”.

Diana får med sig det mycket ovilliga berättarjaget på en resa genom Europa. Dianas mål är att lämna tillbaka konst som nazisterna stal från några judiska familjer och som därefter såldes till Dianas släktingar. Ända sedan kriget har de förvarats i ett bankfack i Genève. . Dianas uppdrag går inte enligt planerna men spelar det egentligen någon roll? De två protagonisterna genomgår en utvecklingsresa, var och en på sitt eget vis och är det ändå inte det som gör mödan värd?

 

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Carolina Thelin
Carolina Thelin
Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines, framförallt om litteratur.

”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof är storslagen konst

Carolina Thelin har läst ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof och konstaterar att boken i svensk språkdräkt är ”storslagen konst och en njutning att läsa.”

Ambitiös satsning på folkligt epos

PROSA. ”Romanfigurerna och miljöerna är både kärleksfullt och väl tecknade och visst vill man läsa mer om hur det går för dem,” skriver Carolina Thelin som läst Elise Karlssons aktuella roman, ett folkligt epos med titeln ”Det finns liv här”.