Charlotte Wiberg har sett ”Past Lives” i regi av Celine Song, och konstaterar att det är en formfulländad film om smärtan i att välja och välja bort.
Past Lives är en av de där sorgliga historierna om kärlek som aldrig levs ut. Som Kort möte eller In the Mood for Love. Och den är vacker, såsom den här typen av filmer brukar vara, melankolisk och fylld av starka nätt och jämnt undertryckta känslor. Regissören Celine Song, som otroligt nog gör sin debut med denna formfulländade film, har framför allt ett perfekt sinne för tempo. Filmen glider med lätthet framåt i tiden i en hastighet som tillåter oss att vila i den samtidigt som det helt saknas longörer.
Greta Lee är självlysande i rollen som den vuxna Na Young/Nora. Som tolvåring emigrerar Na Young från Korea till Kanada med sin familj, och då tar hon namnet Nora. Bakom sig lämnar hon Hae Sung, som hon är förälskad i och vill gifta sig med. De båda återknyter kontakten till varandra som unga vuxna via Facebook. Hon har då emigrerat ytterligare en gång, bor i New York och skriver pjäser. Kontakten blir intensiv men avbryts av Nora av förnuftiga skäl – hon vill fokusera på sitt liv i USA. Strax därpå träffar hon Arthur, som hon gifter sig med. Tolv år senare dyker Hae Sung upp i hennes liv igen – han reser då till New York och de båda träffas.
Det som skildras är alltså en barndomsförälskelse som aldrig tar slut, men heller aldrig resulterar i ett förhållande. Inte ens sex. Känslorna tas fullständigt på allvar från början till slut.
Men gestaltningen är återhållen, här har vi inte de stora gesterna utan det undertrycktas dallring på ytan. Det blir ingen stor uppblommande passion, utan det bortvaldas bitterljuva melodrama. Samtidigt gestaltas hur Na Young/Nora förändras, från att vara en liten flicka som gråter mycket till att bli en självmedveten ung kvinna som aldrig gråter. Med emigrationen kommer en metamorfos, kanske inte en fullständig förändring men åtminstone en partiell. Genom kontakten med Hae Sung återanknyter Nora till den lilla Na Young och förlusten av barndomsmiljön.
Smärtan i att välja och välja bort är något som många i publiken kan känna igen sig i. De val som görs i filmen är de förnuftiga, men de är på inget sätt självklara.
Filmen bejakar på ett sympatiskt sätt känslor av sentimentalitet och speglar allas våra liv, förlusten av barndom och de val vi gör. Vi har alla flera förflutna liv. I filmen tas det koreanska begreppet in-jun upp, som handlar om faktiska tidigare liv och hur de relationer människor haft till varandra där kan återspeglas eller nuddas vid i det nuvarande. För de av oss som inte tror på reinkarnation räcker det dock att fundera över hur ett och samma liv kan tyckas innehålla flera olika.
