En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.

Per Gahrton är död. Initiativtagare till bildandet av Miljöpartiet. Intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg när så krävdes, som lärde sig kinesiska när det behövdes för att på ett trovärdigt sätt fungera som EU-parlamentets representant gentemot Kina, som lärde sig ryska för att bättre förstå vad i herrans namn det var fråga om.

Och som tidiga morgnar – när vi andra sömndruckna käkade frukost i någon av alla mer eller mindre, mest mindre, sofistikerade kursgårdar Miljöpartiet lånade under sina första år – kom ner från sitt rum, läste upp en rappt formulerad debattartikel han just skrivit eller levererade en snabb sammanfattning av en idiotisks ledare i Svenska Dagbladet.

En intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug minns sin vän och partikollega Per Gahrton.

Per Gahrton är död. Initiativtagare till bildandet av Miljöpartiet. Han var en intellektuell finlirare som hade förmågan att debattera med motorsåg när så krävdes, som lärde sig kinesiska när det behövdes för att på ett trovärdigt sätt fungera som EU-parlamentets representant gentemot Kina och som lärde sig ryska för att bättre förstå vad i herrans namn det var fråga om.

Och som tidiga morgnar – när vi andra sömndruckna käkade frukost i någon av alla mer eller mindre, mest mindre, sofistikerade kursgårdar Miljöpartiet lånade under sina första år – kom ner från sitt rum, läste upp en rappt formulerad debattartikel han just skrivit eller levererade en snabb sammanfattning av en idiotisk ledare i Svenska Dagbladet.

Hans arbetskapacitet var monstruös. Men, mitt i det där var han internt synnerligen ödmjuk. Som initiativtagare till bildandet, som auktoritet, som grön eminens ända till sina sista dagar använde han aldrig den positionen för att utöva makt inåt.

För några få veckor sedan kom första delen av Pers memoarer. Namnet på den är talande: Motvalls. Och behandlar tiden fram till det att Miljöpartiet bildades på dagen 42 år innan Per slutade andas. Han skrev den med svårigheter. Hade drabbats av en kroppslig sjukdom som gjorde varje tangentnedslag till en plåga. Han arbetade ända till slutet med andra delen av sina memoarer.

Per tog alltså initiativet till bildandet av Miljöpartiet. Trött på sitt tidigare engagemang i Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) där han varit internkritisk riksdagsledamot såväl som ordförande för ungdomsförbundet och i ständig konflikt med Per Ahlmark.

Han stod tidigt på barrikaderna för palestiniernas rätt. Vilket förstås retade upp de flesta i den liberala fåran. Han skrev en bok med namnet Revolution på svenska. En annan hette Upp till kamp, pensionärer! Böckerna avlöste varandra. Givetvis var han under en tid också redaktör för tidskriften Liberal debatt och pläderade där för vänsterliberalism.

Men något fattades honom i det där partiet. Ganska mycket, kröp det fram. Så i sin dagbok skrev han 1979 – just denna lilla mening är skriven på ryska för att ingen skulle kunna läsa det – att det behövdes ett nytt parti och vem om inte han borde ta initiativ till det. Nu hade nämligen kärnkraftsfrågan blommat upp. Det skulle bli folkomröstning. Och Per var frustrerad över sitt partis ställningstagande för det som kom att kallas Linje 2. Det vill säga först bygga ut kärnkraften för att sedan lägga ner den till 2010.

Han formulerade sin frustation i en ny bok som fick namnet Det behövs ett framtidsparti. Han skriver om en joggingrunda i Lund:
”Ett par veckor före valdagen 1979 ägde den årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget…. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”

Den 7 juni 1980 skrev han på DN debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti som inser att ”tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”. Och han konstaterade:”Det finns ingen politiker som trovärdigt kan beskriva nya kvalitetsmål.” Den artikeln tände mig.

Mycket av det som Per skriver i boken blev Miljöpartiets politik, grundat på värderingar från miljö-, freds- och kvinnorörelsen och med bidrag från ideologisk utveckling som Die Grünen arbetat med.

Så kom dagen då flera hundra personer träffades i en stor skolaula för att bilda Miljöpartiet. Det var den 19 september 1981. På dagen 42 år innan det att Per Gahrton avled. Den dagen har format mitt liv. Inte bara för att jag skulle komma att bli språkrör efter Per. Det var där på det partibildande mötet jag och den som skulle bli min livskamrat träffades. Vi blev med parti innan vi blev med barn.

Den 19:e september skulle vi fira 42 år tillsammans. Men Per dog. Så det blev en sorgedag.