”Vi har haft kontroversiella artiklar men aldrig att det har kommit några påpekanden från regeringen.” Cyril Hellman besökte Kyiv Post i Ukraina och träffade journalisten Jay Beecher. 

Jag möter upp Jay Beecher upp på Kyiv Posts redaktion i centrala Kiev. Det är i mitten av november. Kontoret liknar egentligen de flesta redaktioner för medelstora tidningar i västvärlden. Det är ett öppet kontorslandskap i vitt med studio och green room för webb-tv som de även lägger ut på Youtube.

Idag jobbar här ukrainare, engelsmän, amerikaner. Oftast använder sig de engelskspråkiga av Google Translate, men de har även ett översättarteam på fyra personer. Inte många människor är på plats i lokalerna. Just nu jobbar folk från olika platser. Men i vanliga fall är här fullt av människor, berättar Beecher. Man har även en version på ukrainska som är lite annorlunda då den har artiklar med sådant som inte är lika intressant för västerlänningar samt en på arabiska då nye ägaren, Odessabaserade affärsmannen Adnan Kivan är från Syrien.

Beecher var frilans när han i våras kom till Ukraina. Han skrev för Londonbaserade The Mirror och Daily Mail, mestadels kriminaljournalistik och politik.

– Anledningen till att jag reste hit var för att allt sedan Brexit anser jag att man i England inte längre sysslar med journalistik, det är mer aktivism. ”Vi gillar inte Brexit!” ”Boris Johnson är dålig!” så där lät det varje dag. Jag noterade att på grund av att det var för dålig bevakning av Ukraina i både England och Ukraina hade börjat cirkulera konspirationsteorier. Du måste själv ha sett hur galna dessa konspirationsteorier var ibland. Som värst var det typ ”Är det ens ett krig i Ukraina? Jag har inte hört nåt?” Det störde mig att boksta

vligt se människor dö och hemma i England sitter man och skriver om lock down och rätten att dricka öl. Kom igen, det är krig i Europa nu och ni skriver fortfarande om fester i Westminister? Det var frustrerande och det fick mig att resa hit. Jag kan uppenbarligen inte skriva på ukrainska men det är bra för mig att tidningen är på

engelska då jag kan få ut information till övriga världen.

Vi går in fikarummet och Beecher gör i ordning kaffe från en espressomaskin som pyser och ryker. Han är precis tillbaka efter tre veckor semester hemma i London vars väder han jämför med Kiev denna regniga, gråmulna dag. I likhet med mig kom Jay hit i våras för att under tre veckor rapportera från kriget. Han åkte raka vägen till fronten i östra provinsen Luhansk och Bachmut och bodde vid ryska gränsen utanför Charkiv.

– Folk tyckte jag var galen som tog mig dit för det var som en spökstad. Här i Kiev har du ju flyglarm men där var det ingen idé för då skulle det ljuda ständigt, dygnet runt. Du vaknade upp av explosioner och det pågick resten av dagen. Ryssarna använde läskiga fosforbomber. En skola som bombats skadades men var på väg att byggas upp för att öppna i september men en kväll när jag stod på balkongen såg jag den demoleras totalt. En gammal dam som bodde bredvid mig bad att få bo i skolan, som låg mittemot oss, för att känna sig säkrare. Samma dag hon flyttade in slog missilen ner. Man har fått se mycket sådant här.

Ryssarna siktar med flit på skolor?

–Jag kan inte se någon annan anledning. I området där vi bodde fanns inga militära mål. De bombade till exempel en kyrkogård för polacker som stred under andra världskriget. En fruktansvärd händelse var när jag träffade en mor med en död sjuåring. Pappan var så paralyserad att han inte kunde prata. Så här såg fronten ut men det förändrades föratt Ukraina stred så bra tack vare införseln av vapen från väst.

Tidningen är på engelska så det gör inget att han som journalist inte kan ukrainska. Han berättar varför han valde att byta London mot Kiev.

– Jag blev förälskad i landet. I England vet vi för lite om Ukraina. Vi ser bara korta klipp. Det har en rik kultur. Jag kanske är galen men jag bestämde mig för att stanna och jobba heltid som nyhetsredaktör.

Tidningen var förr om åren i papper och Jay jämför den med de svenska och brittiska gratisversionerna av Metro. Jay visar mig några nummer. Men idag har den gått över helt till nätet.

Nordamerikanska och europeiska mediehus som Bonniers stödjer andra tidningar och journalistutbildningar i Ukraina. Men Beecher och övriga på tidningen får sin lön från Khodors mediehus grundat av Adnan Kivan.

Tidningen grundades 1995 och är den äldsta engelskspråkiga tidningen i Ukraina. Han visar mig en inramad bild på en bjälke med ett av tidningens första nummer som broadsheet.

– Som du ser stavades tidningen Kiev Post på den tiden.

Han presenterar mig för tidningens brittiske senior editor Peter Dickinson. En tunnhårig man i kavaj och i övre medelåldern, som ser lite ut som polske legendariska reportern Ryszard Kapuściński. Han börjar redogöra för tidningens historia. Dickinson berättar att tidningen startades 1995 av amerikanen Jed Sunden och på den tiden präglades tidningslandskapet fortfarande av väst mot öst och dess kommunistiskt präglade tidningar. Jag frågar Dickinson om staten eller regeringen någonsin lagt sig i tidningsarbetet och han berättar att enda gången har varit under perioden runt 2009 när Mohammed Zahoor, en britt med pakistansk bakgrund, köpte tidningen för en miljon dollar och marknadsförde den ukrainska sångerska han var tillsammans med.

Tidningen har annars ofta granskat politisk korruption, varit aktiva med artiklar under orangea revolutionen 2004 och granskat mordet som skedde år 2000 på journalisten Georgij Gongadze. Tidningens motto är: Oavhängighet, gemenskap och förtroende. Däremot har nya ägaren Adnan Kivan som år 2018 köpte tidningen för 3,5 miljoner dollar en arabisk version där han själv mer bestämmer innehållet, påpekar Dickinson.

Tidningen har under året haft problem då flera ur personalen var tvungna att lämna Ukraina för sin egen säkerhet. Men nu börjar folk återkomma och precis som Kyiv börjar återgå till det normala gör även arbetet med tidningen det.

– Det här året har varit svårt, men det gäller för varenda reporter i Ukraina. Vi har samma utmaningar framför oss.

Beecher berättar att de nu jobbar som mest med att utveckla videoformatet. Jag följer med honom till en fin TV-studio, bredvid finns ett green room. Vid soffan står några spritflaskor och han berättar att man ibland tar sig ett glas efter dagens slut.

– Tidningar har fått en ny generation läsare som är fokuserad på sociala närverk och för att attrahera dem måste man tänka om. Ja, även utveckla ett nytt sorts skrivande. De flesta av våra läsare finns i England och Nordamerika och länder som Sverige, Tyskland och Italien. Det gör vårt arbete extra viktigt. Men i England har man släppt fokus på Ukraina.

Som exempel lyfter han att när Ryssland i somras omgrupperade alla sina trupper var det inget man skrev om i England för att man var så fokuserad på Boris Johnson.

– Det gör den här tidningen så viktig för det är en av få engelskspråkiga forum i Ukraina. Vi kommer ut och folk som ger respons säger ofta att de inte läst i sina inhemska forum om de saker som vi skriver om.

Hur ser ni på den andra engelskspråkiga tidningen Kiev Independent? Råder det konkurrens?

– Nej, inte direkt. Vi säger att vi är som en nyhetsbyrå. Vi gör intervjuer och driver opinion som är mer djuplodande än övriga tidningar. Vår grupp som arbetar med sociala medier är väldigt drivna och även där går vi mer in på djupet än de flesta. Idag kan du gå till BBC och de andra och ta del av samma nyheter men inte lika djuplodande som hos oss. BBC tog igår upp ett reportage vi gjort om jordbruket. Små saker som händer i Ukraina samt djuplodande reportage får vi ut på engelska till omvärlden.

Ryssarna är kända för sina trollfabriker som jobbar intensivt med att sprida desinformation. I Sverige anklagade till exempel Aftonbladet Kultur Utrikespolitiska institutets forskare Martin Kragh för att vara brittisk spion. Aftonbladets kulturredaktör Martin Aagård såg i december 2013 den Europavänliga Majdanrevolten (som föranledde invasionen av Krim i mars 2014) som kidnappad av fascister.

Hur märker ni av de ryska trollfabrikerna?

– Man förväntar sig att de skulle vara till besvär, särskilt nu under kriget. När jag kom hit var jag förinställd på det. Likaså att politiker eller andra skulle försöka påverka vad man skriver. Men vi har en policy som är att vi är helt obundna och fria att skriva vad vi vill.

Så ni kan trots det pågående kriget bedriva opartisk journalistik?

-Av uppenbara skäl är vi pro-Ukraina. Vi är väldigt mycket emot vad Ryssland håller på med. Men vår huvudsakliga uppgift är att leverera artiklar som är informativa, sanna och ärliga. Om något skulle komma fram ifråga om korruption skulle vi inte tveka att ta upp sådant eftersom det är viktigt. Du skulle som journalist inte lyssna på allt vad regeringen säger till dig hemma i England. Detsamma gäller här, något annat vore Nordkorea. Vi har haft kontroversiella artiklar men aldrig att det har kommit några påpekanden från regeringen. Jag är helt ärlig. Det enda man ska komma ihåg i fråga om krigsjournalistik är att du inte kan berätta om allt, exempelvis inte om sådant som militära positioner.

– Ägaren Kidnan säger heller aldrig till oss vad vi ska och inte ska skriva. Varje morgon kommer journalister till mig och tar upp ämnen som är viktiga och jag svarar då ”go for it!” Journalisterna arrangerar sina egna intervjuer och lägger in sina egna värderingar och tankegångar. Vi har mycket åsiktjournalistisk och försöker få in folk med militär och politisk bakgrund. På webb-tv försöker vi ofta skapa debatt med minst två åsikter som ”Ska England skicka mer vapen eller inte?” Vi utvecklas och det går ganska bra just nu.