En rak vänster mot etablissemanget

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Vinnaren av Guldpalmen, Justine Triet, bröt mot alla oskrivna regler när hon kritiserade nyliberalismen i sitt tacktal. Uppfriskande tycker Konkrets medarbetare som var på plats.

I helgen när filmprisernas moder, det ärevördiga Palm d’Or, skulle delas ut på filmfestivalen i Cannes, skrädde vinnarregissören Justine Triet inte orden. Macrons nyliberala styre fick en smocka. Guldpalmvinnaren visade prov på den samhällskritiska, och på många vis franska filmanda hon fötts ur och nu utan tvivel tillhör. Inte främmande sina rötter vandrade hon i filosofen Michel Foucaults fotspår och tillät maktanalysen att vara det centrala i sitt tacktal.

I en stund då de största internationella mediamegafonerna närvarade och världen iakttog, gav Justine Triet vad tidningen Libération kallade för ett krokslag uppåt med ena handen mot sitt lands kritiserade pensionsreform, samtidigt som hon i andra näven tog emot Guldpalmen från skådespelerskan Jane Fonda.

Godard drog säkert på smilbanden i sin grav.

Till slut vågade någon träda fram i det offentliga strålkastarljuset på en otippad plats, en filmfestival som sedan en tid tillbaka blivit en skådeplats för ytligheter och politisk korrekthet. Här av alla ställen anmärkte en stridbar kulturarbetare på den allt för ofta tabubelagda diskrepans som etablerats mellan folkviljan och makthavarnas handlande. Justine Triet, som tillhör den relativt yngre generationens filmskapare, vågade påtala det nyliberala etablissemangets maktmissbruk.

Gapet som här åsyftas existerar mellan vad politikerna uträttar och vad befolkningen önskar. Denna diskrepans har sällan tidigare varit så stor och har av en av statens få trogna beskyddare, den statliga utredaren Per Molander, kallats för en tyst statskupp.

I västerlandet, bland de breda folklagren, kan man inte bara skåda en hopplöshet, utan ett missnöje som mynnar ut i en stor förvirring över lika mycket politikens död som etablerandet av ett marknadsliberalt status quo. Ett läge där staten är underkastad privata maktintressen, en konsekvens av att en omfattande maktförskjutning ägt rum. Staten har hamnat i underläge gentemot den privata maktsfären. Denna omdaning har i sin tur etablerat vad vi kan benämna för icke-politikens interregnum.

Icke-politik går hand i hand med nyliberalismens självklara påverkan på ett lands styrelseskick. Det är inte svårt att hävda att den nyliberala tanken är giftig, eftersom den leder till att ingen har det yttersta ansvaret vid en total avsaknad av politik. Men de folkvalda som inte vill eller av annat skäl har valt att överge tanken på att demokratins representanter ska bedriva politik, bör för samhällsdebattens skull få ett tydligare ansikte med verkliga konturer. De som praktiserar doktrinen gör sig därför skyldiga till en ytterst radikal aktion. Nyliberalismen kan inte få fortsätta vara en fantom som vilar över landets styrelseskick.

Justine Triet är en av de få som inte ryggar tillbaka för att bana vägen för andra, med en tydlig och rak kritik i sitt tacktal; ”nyliberalismen har bidragit till en kommersialisering av kulturen” och hon belyste dessutom att ”det här året har landet [Frankrike] genomlidit historiska protester över en reform av pensionssystemet. Dessa protester förnekades och slogs tillbaka på ett otroligt repressivt sätt, och detta mönster från den härskande makten, det här ogenerade maktutövandet, får utlopp inom flera samhällsområden.”

Begreppet nyliberalism rör ofta upp blandade känslor, troligen på grund av att det är diffust och oftast associeras med så kallad vänsterretorik. Dessutom kan själva definitionen av nyliberalism skilja sig från gång till gång. Det övergripande som alltid borde belysas utelämnas nämligen; att folkvalda lämnar över sin och statens uppgift till marknaden och vinstmaximerande aktörer. Få törs poängtera att de som försöker sig på trolleritricket att förena offentlig verksamhet med ett vinstmotiv, tror sig falskeligen kunna blanda olja med vatten.

Vissa har kallat denna -ism för en överideologi, andra har påtalat att detta är en tro som liknar religion. Redan här ser man att det rör sig om en märklig svårighet att bryta ner företeelsen och klargöra vilka motpoler som står emot varandra. Innefattar inte de två motpolerna två vitt skilda sätt att styra och kontrollera vårt gemensamma samt hur statens verksamhet ska bedrivas?

En fråga till alla dem, vare sig vi talar om Riksbankens tjänstemän eller kommunpolitiker, som avhänder sig sitt uppdrag; går inte detta emot det inbyggda etos som medföljer själva uppdraget? Är inte ”icke-politik” en i själva verket fientlig inställning till det gemensamma? Om en politiker frånsäger sig sitt ansvar och handlingsutrymme, har då inte denna gjort sig skyldig till något som i grunden är odemokratiskt? Borde inte detta klassas för vad det är; en form av intellektuell harakiri?

Den som drar ner på kulturanslag, outsourcar och kommersialiserar det gemensamma gör sig skyldig till detta tankehaveri. Justine Triets beundransvärda slag mot icke-politiken borde inte bara uppmärksammas av alla som vill främja kultur och film, utan av alla som kallar sig för demokrater.

Styret av en demokrati är oförenligt med vinstmaximering som det organiserade motivet. Macrons nyliberala styre darrar. Filmskaparens ord transcenderade alla världens kontinenter och Sveriges styre borde känna sig särskilt träffade.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!