Ensamkommande barn på flykt inget nytt

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Under andra världskriget tog Sverige emot 72 000 barn från Finland. Dubbelt så många som 2015. Det är viktigt att komma ihåg detta, nu när ensamkommande barn på flykt ses som ett problem, skriver Henry Ascher.

För åtta år sedan, 2015, kom många människor till Sverige för att söka skydd. Runt om i världen pågick krig och konflikter och i många länder blev situationen för olika minoritetsgrupper allt svårare. En effekt av det som hände i världen var att Migrationsverket beslöt att ge uppehållstillstånd till människor på flykt från Syrien.

Bland dem som sökte asyl i Sverige det året fanns 35 000 ensamkommande flyktingbarn. Det var väldigt många. De kom från olika länder och konflikter: Syrien, Afghanistan, Somalia, Eritrea, Iran. För många som vuxit upp i fred och trygghet i Sverige var det första gången man mötte ensamkommande barn på flykt. Och kanske var det lätt att tänka att detta är ett nytt fenomen.

Men är ensamkommande barn på flykt egentligen nytt?

Nej. Faktum är att det under många år kommit ensamkommande barn till Sverige och sökt asyl. Oftast har det rört sig om mellan 500 och 5 000 – 6 000 barn per år.

Under andra världskriget tog Sverige emot ensamkommande barn från krigets Finland. 72 000 barn kom! Vi tog alltså emot mer än dubbelt så många som under 2015 samtidigt som Sveriges folkmängd var betydligt mindre (2/3 av vad den är idag), ekonomin var sämre och ett världskrig pågick omkring oss.

Ytterligare ett exempel på ensamkommande barn är Kindertransport. Det var en organisation för att rädda judiska barn som levde i nazistkontrollerade områden där de och deras familjer utsattes för förföljelse, diskriminering och rasistiska kränkningar. Organisationen uppstod efter Kristallnatten november 1938 och mot bakgrund av den misslyckade flyktingkonferensen i Évian tidigare under sommaren det året. En konferens där världens länder misslyckades med att komma överens om hur man skulle kunna ge skydd åt de förföljda judarna. Kindertransport räddade ungefär 15 000 – 20 000 judiska barn, de flesta till England men också några hundra till Skandinavien.

Men varför skickar föräldrar sina barn ensamma? Vilka överväganden gör de?

Å ena sidan kan det handla om barn som är i farozonen. De kan vara utsatta av olika skäl eller hotas med att tvingas bli barnsoldater eller att giftas bort. Å andra sidan är det vanligen barn som föräldrarna bedömer kan klara resan. När det gäller de finska krigsbarnen handlade det om att rädda dem från fattigdom, hunger och krig. Kindertransport öppnade för en väg ut ur en hopplös situation, en möjlighet att åtminstone rädda någon. Förhoppningarna var att föräldrarna skulle kunna komma efter. Men kriget kom emellan och gränserna stängdes helt.

Ensamkommande barn, att föräldrar under extremt svåra förhållanden åtminstone försöker rädda sina barn, är alltså inte något nytt i historien. För mig personligen är det påtagligt. Det är förutsättningen för att jag överhuvudtaget föddes och lever idag.

Hertha, min pappas kusin, var ett av de barn som tack vare Kindertransport överlevde nazisternas judeförföljelser. Nio år gammal skickades hon ensam från Wien till England. Idag är hon 93 år. Min pappa kom ensam till Sverige från Österrike under de allra första dagarna av andra världskriget. Han var arton och ett halvt år. Förhoppningen var att hans föräldrar och hans lillasyster, mina farföräldrar och min faster, skulle komma efter och att de skulle kunna ta sig vidare till USA.

Hertha och min pappa var den tidens ensamkommande. I vår stora släkt var de två också de enda som överlevde Förintelsen.

För 8 år sedan kom det alltså 35 000 ensamkommande flyktingbarn till Sverige. De allra flesta hade väldigt svåra erfarenheter med sig, från krig och våld i sina ursprungsländer.

Till skillnad från de finska krigsbarnen och barnen i Kindertransport reste de inte i en välorganiserad flyktresa utan många gick igenom en lång, svår och farlig flykt som utsatte dem för ytterligare trauman.

En forskningsstudie från Norge visade att hela 96 procent av de undersökta nyanlända ensamkommande barnen hade upplevt minst en allvarlig livshändelse. 82 procent hade varit med om livshotande händelser, 78 procent fysiska övergrepp, lika många, 78 procent, hade förlorat en nära släkting.

De ensamkommande barn som kom till Sverige 2015 och de som kommer idag är alltså barn som har upplevt saker som inga barn i världen borde behöva uppleva. Samtidigt saknar de det skydd som all forskning visar är viktigast för barn och unga i en sådan situation: stöd av föräldrar eller andra närstående.

I Sverige såg vi detta 2015. Vi öppnade våra gränser och våra hjärtan. Hundratusentals människor ställde upp på olika sätt. En del gav kläder och mat, andra undervisade barnen i skolan. Själv arbetade jag på Flyktingbarnmottagningen i Göteborg där vi tog emot barn som behövde professionell hjälp för att kunna leva och överleva, trots traumatiska minnen, överlevnadsskuld, sjukdomar och skador.

Andra människor bidrog genom att organisera boenden, ta emot dem i fotbollslaget eller ordna språkkaféer eller läxhjälp. Väldigt många tog emot barnen i sina hem, som nya familjemedlemmar. De blev vikarierande föräldrar och syskon, ett slags reservfamilj. De gav kärlek, värme och trygghet.

Jag har arbetat som barn- och ungdomsläkare och jag är också professor och forskar om hälsa hos barn och vuxna på flykt. Och jag kan säga att den samlade forskning som finns visar att det är precis just detta vi skall göra. För att rehabilitera barn och unga på flykt så är det på sikt viktigaste för deras hälsa vad som händer efter ankomsten i det nya landet.

Det är viktigt att få möjligheten att känna sig trygg och säker inför framtiden och att kunna återupprätta ett slags normal vardag. Det är viktigt att kunna slå sig ned och bygga nya sociala nätverk. Det är viktigt att möta varma inkännande vuxna och jämnåriga för att igen, trots det man gått igenom, kunna återskapa förmågan till tillit, att börja våga tro på att de flesta människor faktiskt är snälla och goda. Det är viktigt att kunna avsluta flykten och börja ett nytt liv i trygghet.

Just detta bidrog vi med i Sverige.

Men så hände något. Plötsligt skrevs berättelsen om.

Politikerna stängde landet. De skyddssökande människorna utgjorde plötsligt en kris, ett hot. Spelreglerna gjordes om. Barnen jag mötte på Flyktingbarnmottagningen, de som kommit med svåra trauman men som också var fulla av energi och vilja att plugga, utbilda sig och ge tillbaka till landet som tagit emot dem, försökte anpassa sig till förändringarna så gott de kunde. Men så ändrade man igen på lagarna och reglerna. Och igen. Och igen. Till sist, när de inte längre räknades som barn, när de kastats ut från sina boenden, blivit av med god man och socialassistent och tvingats ut på gatan, när varje litet halmstrå tagits ifrån dem, då tappade många det sista av den energi som räddat dem bort från kriget, över världen och fram till vårt land. Då orkade många inte längre…

Berättelsen skrevs om. Från att ha varit ensamkommande barn och ungdomar på flykt, olika individer med olika erfarenheter, förutsättningar och personligheter, förvandlades de långsamt till en grå och hotfull massa där alla var lika och kunde tillskrivas olika negativa egenskaper.

De var inte riktiga flyktingar, de ville bara leva gott på vår välfärd. De var inte barn utan skäggpojkar. De var tjuvar, våldtäktsförövare, hedersvåldsutövare, fundamentalister, terrorister, gängkriminella. De var orsaken till alla Sveriges problem, alltifrån bostadsbristen till skolans misslyckande. De blev den perfekta syndabocken som varje politiker eller person med ansvar kunde peka på, sparka på, trampa på.

I förhållande till den samlade forskning som finns om vad som är viktigt för att rehabilitera traumatiserade barn och unga på flykt och för att stötta deras integration i det nya landet så kan man konstatera att Sverige gjort precis tvärt om. Vi har utsatt dessa barn och unga för ett jättelikt och djupt oetiskt forskningsexperiment. En studie som vi vet utgången av.

Men med det sagt måste jag samtidigt erkänna att på en punkt har man faktiskt rätt.

Det finns inga flyktingbarn.

Inte så att det inte finns människor som på allvar flyr för att överleva. Det gör det. Enligt FN-organet UNHCR:s senaste rapport är de nu fler än 108 miljoner, 10 gånger så många som Sveriges invånare. (Antalet människor som tvingats på flykt motsvarar i antal världens 14:e största land. De är många fler än antalet invånare i Tyskland, Frankrike eller Storbritannien.) Men det finns ingen särskild sorts ”flyktingbarn,” inga barn som är annorlunda, som skiljer sig från vanliga barn. Det som finns är över 43 miljoner barn på flykt i världen, vanliga barn som kunde varit ditt barn. Eller mitt barn. Barn som tvingats fly från sitt hem för att söka skydd.

Det finns inga ”flyktingbarn”, men det finns barn på flykt. Eller kanske snarare barn som behöver skydd.

En gång för länge sedan försökte jag berätta för mitt då sexåriga barn om att flyktingförläggningar i Sverige brann och varför. Förstås på ett sätt som han kunde förstå och hantera. Han lyssnade och funderade en stund. Så sa han: ”Men tänker de inte på att det kunde vara dom?”

Denna tanke från en sexåring, det kunde vara vi, är idag viktigare än någonsin. Det är en påminnelse. En påminnelse om att människor på flykt inte är en grå massa, utan människor, individer som kunde vara du eller jag, människor som söker och behöver skydd.

Och i dessa tider är det en påminnelse om att det inte finns några ”flyktingbarn” som vi kan ange och jaga, vars mänskliga rättigheter kan inskränkas, som vi har rätt att låsa in och kasta ut från det land de ser som sitt hemland. Allt detta som regeringspartierna och deras stödparti nu försöker genomföra. Det finns bara barn som kunde vara våra barn, som kunde vara vi.

Men vi behöver också komma ihåg att vi kan göra skillnad. Vi behöver påminna oss om alla de individer som tog emot de 72 000 ensamkommande finska krigsbarnen, om

Kindertransport, om alla tiotusentals svenskar som 2015 tog emot barn just för att barnen också var deras barn, våra barn. Vi behöver påminna oss om det starka stöd som många människor i Sverige gett och fortsätter att ge, om allt vi faktiskt KAN göra. Och, inte minst, det är en viktig påminnelse om den avgörande betydelsen av medmänsklighet, humanism, solidaritet och civilkurage, i går, i dag och i morgon.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!