Vi har byggt vårt samhälle efter korporativa principer, som goda fascister. Det menar Pelle Lindhe, och syftar på det socialkonstruktivistiska projekt som bedrevs i Sverige 1955-1975.

Sverige är den perfekta sociofascistiska drömmen. I vårt modellerade samhälle håller vi de kungliga i bur som apor. Det är perfekt. Genialiskt. 

Hur gick egentligen samtalen där under sent femtiotal och sextiotal och ända fram till det hypersexiga brutalistiska sjuttiotalet när den totalitära eliten kryssade mellan sofforna i vardagsrummen från Sveavägen till Norra Bantorget? 

Den reformerade socialismen bar tanken om samhällskroppen lika djupt som deras artfränder gjort i Italien på tjugotalet. Korporativism fungerar som ett slags ekonomisk nationalism och passade väl in i det svenska industrirejset efter Tredje rikets fall. Eftersom vi skeppat stål och kanoner till bägge sidor hade vi fett med spänn. Och halva den manliga befolkningen hade legat i beredskap och lärt sig veta hut under orostider.

Hostade de och klappade varandra på ryggen när de prövade ut de socialkonstruktivistiska principerna? 

Log de i mjugg när de såg kapitalet darra inför dem som hade mer än halva folkets röst? De som varit med om att styra landet mot en makthungrig och lättmanipulerad parlamentarism. Där kader efter kader sändes ut från de socialdemokratiska utbildningslägren. SSU. Unga örnar. Alla redo att forma samhället som en del av planetens avantgarde.

Mmm, den socialdemokratiska drömmen, slipad som en diamant. Motståndskraftig till och med mot kapitalets förrädiska händer. 

Vi har byggt vårt samhälle efter korporativa principer, som goda fascister. Detta är ingen myt, inget påhitt eller någon lögn. Det finns ingen vinkel, ingen agenda, ingen hållning. Bara ett lugnt konstaterande. 

Avtalen var konkreta och tydliga. Hegemonin gjorde dem omöjliga att ifrågasätta. Eller motstå. Eller värja sig mot. Eller slåss mot. Allt stals för att staten skulle växa sig lika stark som kapitalet. 

Bönder kidnappades i tusental från landsbygden och sattes i celler som hastigt byggts på tidigare stadsnära åker- eller betesmark. Ingen kom undan. Man förbjöds sälja mjölken. Lantbruksnämnden slog ihop gårdar mot schablonersättning. Småbrukarna försvann. Storbönderna blev större. Industrialister. Bönder tuktade till underkastelse och svetskurs och skeppsbyggande och mutade med rinnande varmt och kallt vatten och vattentoalett. Konsum på hörnet. 

Överheten beskattade vår konsumtion och uppmanade oss att konsumera. 

I Sverige sköljer vi bort vår avföring med högkvalitativt mineralvatten som ni också kan köpa på flaska och dricka inklusive moms. 

Jag skrattar högljutt åt det här samhället, uppdelat mellan kropparna stat och kapital, som suger varandra i en oändlig daisy chain. Man har behållit lite symboler som folk gillar, som kungahuset och melodifestivalen. ”Allsång på Skansen” och annan skit. Alla skiter i vad ”Mellon” kostar, men det gnölas lite emellanåt över hur dyrt kungahuset är. Men vad är alternativet? Att ”ni vet vilka” fajtas om presidentposten? Och hur hade det sett ut de senaste fyrtio åren? Bert Karlsson? Katrineholmsstalin? Prins Fredrik den lille? Regeringen en teknokratisk institution, styrd av vetenskapliga principer. Resten en oändlig mello-omröstning. Nä visst nä, mitt utopiska tänkande slinker in i texten. Fast det där om ”Mellon” var ju typ rätt.

Hursomhelst verkar det som om jag äntligen blivit rojalist. Ruskigt smart att peta in en korkad fransk-tysk adelsfamilj i en gyllene bur för att ha något att visa upp för omvärlden! Att det sedan kostar att driva ett zoo, det får man ju acceptera.

Jag är inte så insatt egentligen, lyssnar bara perifert och lägger det stora pusslet. Gissar mycket och har rätt ändå minst hälften av gångerna. Gammalt trick. 

Opportunism är hursomhelst vanligare än konspiration. Har träffat både kungen och hans blåsta grabb några gånger och kan inte säga att jag är imponerad. 

Men jag är imponerad av det socialkonstruktivistiska projekt som bedrevs i Sverige 1955-1975. Oinskränkt makt. Bara bostadsomdaningen med modellstäder där intelligensreserven skulle få utbildning. Radhusbarn möter höghusbarn. Villabarn möter radhusbarn. Stefan och Annika finner varandra på samma gata i det diskreta svenska Lebensbornprojektet ”Folkhemmet”. Smart.

Det gör mig stolt att vara svensk. Hur nu det är möjligt eftersom det inte var jag som åstadkom det, men det är en sådan där lustig gruppidentifikationsfunktion i hjärnan som högerstollarna misstar för fosterlandskänsla. 

Jag försökte förklara det för en blond pajsare från Alternativ för Sverige en gång. Han ansåg mig sinnessjuk. Medan jag konstaterade att han saknade vissa själsförmågor vid sidan av marginalintelligensen. Om han bara visste att sossarna redan sjösatt samma realpolitik som hans meningsfränder i Tyskland pysslade med på 30-talet. Träffar jag honom igen ska jag påpeka att han faktiskt lever i fjärde riket.

Men Sverige är ändå Sverige. Vi överlevde Bildt. Vi överlevde Persson. Fredrik överlevde Sverige. 

Sicket elände! Inte förrän nu är Fredrik, den stackarn, inne från kylan och det som ordförande i fotbollsförbundet. För det drömde jag väl inte? Eller har jag missuppfattat något som vanligt?