Fokus på sociala faktorer i arbetet mot radikalisering kan leda till stigmatisering och även få motsatt effekt, visar en ny studie från Göteborgs universitet.
Studien visar att kommuners fokus på sociala faktorer i arbetet mot radikalisering och terrorhot kan leda till att hela grupper istället för enskilda personer betraktas som säkerhetsrisker.
Kampen mot terrorism var länge en angelägenhet för nationella och internationella organ då man såg terrorism som ett yttre hot. Efter bombdåden i Madrid 2004 och bombdåden i London 2005 byttes fokus till att riktas mot den egna befolkningen.
I studien har forskare analyserat handlingsplaner från 20 svenska och 20 danska kommuner. Gemensamt för handlingsplanerna är att de lyfter fram sociala faktorer som exkludering, konflikter, dåliga framtidsutsikter och små möjligheter att påverka sin situation som riskfaktorer för radikalisering.
Dessa faktorer är dock inte de som främst driver radikalisering, enligt tidigare forskning. Forskarna menar att det beror på att dessa förklaringsmodeller ligger i linje med de verksamheter och verktyg som kommunerna redan har.
– Gemensamt är att kommunerna som riskfaktorer lyfter fram sociala faktorer som exkludering, olika former av konflikter, dåliga framtidsutsikter och små möjligheter att påverka sin situation, säger Robin Andersson Malmros, universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.
– Förutom att detta ger ett ineffektivt förebyggande arbete kan det också i sämsta fall leda till att breda grupper oförskyllt stigmatiseras, säger Robin Andersson Malmros.
I Danmark skiljer sig handlingsplanerna från de svenska. De danska planerna tar fasta på personliga aspekter istället för sociala när det gäller risker. Detta beror på att Danmark har en mer centraliserad styrning av arbetet mot radikalisering. Personliga aspekter kan vara sådant som kriminell bakgrund, tidigare våldsbrott och psykisk ohälsa.
Forskarna hoppas att deras studie kan ligga till grund för kritiska diskussioner hos lokalpolitiker om hur radikalisering definieras och vilka åtgärder som behövs i det förebyggande arbetet.
– De visar också hur viktigt det är för politiker och professionella att hålla sig à jour med forskningen och att nationella politiker tillhandahåller en infrastruktur som på bästa sätt stöttar kompetensutveckling bland nyckelpersonal på den lokala nivån, säger Jennie Sivenbring, docent i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Studien visar att det finns behov av förändringar i kommunernas arbete mot radikalisering. Exempelvis en mer nyanserad bild av radikalisering, där fokus ligger på individuella riskfaktorer istället för sociala faktorer. Vidare behövs ökad samverkan mellan kommuner och olika myndigheter.
Studien är publicerad som ett kapitel med titeln ”Local rationalizations of radicalization” i boken Vulnerability: Governing the Social Through Security Politics.
