Fel fokus i italiensk film om mord och våldtäkt

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Det framgår helt enkelt inte tydligt vad regissören Stefano Mordini egentligen vill säga, konstaterar Charlotte Wiberg som sett filmen ”Den katolska skolan” på Netflix. En film med fel fokus där kvinno- och klasshatets betydelse saknas i skildringen av ett omtalat brottsfall som inkluderar mord och våldtäkt.

På Netflix visas Den katolska skolan, en italiensk film från 2021 som skildrar ett oerhört brutalt brottsfall som ägt rum i verkligheten.

I en villa utanför Rom år 1975 utsattes tonåringarna Donatella Colasanti och Rosaria Lopez under 35 timmars tid för upprepade våldtäkter och misshandel av tre män i tjugoårsåldern. Det hela kulminerade i det brutala mordet på Rosaria och det brutala försöket till mord på Donatella, som dock överlevde genom att spela död.

Fallet utlöste en debatt som enligt eftertexterna till filmen så småningom resulterade i att lagen mot våldtäkt ändrades. Våldtäkt definierades, vid tiden när Donatella och Rosaria attackerades, som ett brott mot samhällsmoralen. Inte, alltså, som ett brott mot individen.

Vad filmen inte förtäljer är dock att det faktiskt kom att dröja ända till 1996 innan våldtäkt kom att klassas som ett brott mot den enskilda personen i den italienska lagen. Lika svårt som det tydligen var att erkänna själva offret för våldtäkt som centralt i handlingen, lika svårt verkar filmskaparen Stefano Mordini haft att tillmäta filmens båda offer centrala roller i filmen. För även om filmen handlar om att sätta in händelsen i ett tydligt socialt sammanhang, som utgår från den skola en av gärningsmännen går på och kan sägas förkroppsliga ideal som gjorde händelsen möjlig, tas aldrig de centrala faktorer som spelade in i händelsen riktigt upp: kvinno- och klasshatet.

Det finns en berättarröst i filmen som tillhör Edo, en av eleverna på denna skola, en katolsk privatskola för pojkar. Edo lägger ut texten om pennalism, medelklassens skörhet, machismo och frånvarande fäder.

Passande scener spelas upp. Vi ser en av skolans lärare, en präst, gå till prostituerade. Vi ser fadern till en annan elev kyssa en ung man. Vi ser eleverna spela upp den misshandel av Jesus som visas i Ludovico Caraccis målning med motivet, och urarta i tortyr av en utstött kille som blir upphetsad av att piskas. Ja, vi fattar väl grejen, men ändå inte. Det italienska samhället var fullt av dubbelmoral och pojkarnas liv alltför kärleks- och glädjelöst. Men absolut ingenting sägs om synen på kvinnor, trots att de visas i biroller där de utsätts för tusen manliga svek.

Donatella och Rosaria borde med andra ord ha varit filmens huvudpersoner.

Är problemet med synen på sex själva synen på sex eller den allmänna ”orenheten”? Är homosexualitet fel eller bara smygandet med det? Är det fel att tända på piskan?

Ja, det framgår helt enkelt inte tydligt vad regissören egentligen vill säga. En stötande detalj är att en ung kvinnas sexuella aktivitet genom berättarrösten kopplas till hennes yngre systers död, som om hon orsakade detta genom sin ”synd”.

Filmen kulminerar med brotten mot Donatella och Rosaria, två tjejer från en fattigare del av staden, som visas under cirka en kvart. Den katolska skolan har kritiserats för sin utdragna brutalitet, men jag har svårt att se problemet med att visa ett utdraget och brutalt skeende just så.

Det är egentligen inte heller så att filmen gottar sig åt våldsamma detaljer – själva våldtäkterna visas till exempel inte. Problemet är att hela filmen egentligen borde behandla det som förövarna nonchalant säger om sina offer: att de är värdelösa, att de bara är köttstycken. Donatella och Rosaria borde med andra ord ha varit filmens huvudpersoner.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.