Tema
1176

Felet med modern nationalekonomi

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Det som är fel med mainstream nationalekonomi är inte att den använder modeller i sig, utan att den använder dåliga modeller. De är dåliga eftersom de inte bygger broar till de verkliga system där vi lever, menar professor Lars Syll.

Den amerikanske nationalekonomen Paul Krugman har under ett par decennier – nu senast i den år 2020 utkomna boken Arguing with Zombies – gjort sig känd som en högröstad kritiker av den etablerade neoklassiska nationalekonomiska teorin. I mångt och mycket instämmer nog de flesta av oss i kritiken. Men hans kritiska kommentarer är också intressanta eftersom de belyser en slags inkonsekvens i hans egen argumentationskonst.

Krugman har ofta kritiserat neoklassiska nationalekonomer för att använda för mycket (dålig) matematik och axiomatiska antaganden i sina ansträngningar att bygga modeller. Men när det kommer till att försvara sin egen ståndpunkt i olika frågor, faller han vanligtvis själv tillbaka på samma typ av modeller. Modeller som, när det gäller metodologi och antaganden, har mycket gemensamt med den typ av modellbyggande som han annars kritiserar. 

Om man vill veta vad neoklassisk (eller mainstream som vi kallar den nuförtiden) nationalekonomi är och vänder sig till Wikipedia, får man veta att ”neoklassisk ekonomi är en term som varierande används för ekonomiska metoder som fokuserar på fastställandet av priser, produktion och inkomstfördelning på marknader genom utbud och efterfrågan, ofta medierat genom en hypotetisk maximering av nytta av inkomstbegränsade individer och vinst av kostnadsbegränsade företag som använder tillgänglig information och produktionsfaktorer, i enlighet med teorin om rationella val.”

Det grundläggande problemet med denna definition – som hävdar att dess differentia specifica är användningen av efterfrågan och utbud, nyttomaximering och rationella val – är att den inte ger en riktigt rättvisande bild. Som vi alla vet finns det en ändlös lista över mainstream nationalekonomiska modeller som mer eller mindre distanserar sig från en eller flera av dessa egenskaper. Så kärnan i mainstream nationalekonomisk teori ligger någon annanstans.

Kärnan är dess nästan uteslutande användning av – och utan någon övertygande argumentation för att rättfärdiga dess relevans –  en deduktiv metod.

De teorier och modeller som mainstream nationalekonomer konstruerar beskriver imaginära världar med hjälp av en kombination av formella teckensystem som matematik och vanligt språk. Beskrivningarna som görs är extremt tunna och i stor utsträckning oavhängiga av de specifika sammanhangen i det system som man (vanligtvis) vill (delvis) representera. Detta är inte en tillfällighet.

Dessa slutna, formalistisk-matematiska teorier och modeller konstrueras för att kunna leverera påstått rigorösa deduktioner som på något sätt kan exporteras till systemet man vill förklara. Genom att analysera några orsakssamband i sina ’laboratorier’ hoppas de kunna utföra ’tänkta experiment’ och observera hur dessa faktorer verkar på egen hand och utan hinder eller störande faktorer.

I matematiken och logiken fungerar det alldeles utmärkt att resonera så. I den verkliga ekonomin inte alls. Anledningen är att ekonomiska orsaker aldrig agerar i ett socioekonomiskt vakuum. Orsaker måste placeras i en kontextuell struktur för att kunna verka. Denna struktur måste ta någon form, men i stället för att inkorporera strukturer som gäller för det system man försöker förklara, baseras antagandena som görs i ekonomiska modeller snarare på formell matematisk hanterbarhet. I modellerna framträder de som orealistiska antaganden som vanligtvis spelar en avgörande roll för att få den deduktiva apparaten att leverera ’precisa’ och ’rigorösa’ resultat. Detta gör naturligtvis export av modellresultat till systemet i den verkliga världen problematiskt, eftersom dessa modeller anses leverera allmänna och långtgående slutsatser som är externt giltiga.

Men hur kan vi vara säkra på att de lärdomar som lärs ut i dessa teorier och modeller har extern giltighet när de är baserade på mycket specifika orealistiska antaganden? Som en tumregel blir resultaten mindre generaliserbara ju mer specifika och konkreta strukturerna är. Att medge att vi kan gå från (delvis) falska påståenden i teorier och modeller till sanning i systemet i den verkliga världen tar oss inte särskilt långt om inte en noggrann förklaring av relationen mellan teori, modell och det verkliga systemet görs. Om modeller antar representativa aktörer, rationella förväntningar, marknadsjämvikt och vi vet att verkliga människor och marknader inte kan förväntas följa dessa antaganden, är grunderna för att anta att slutsatser eller hypoteser om kausalt relevanta mekanismer eller regelbundenheter kan bryggas över till verkligheten uppenbart otillräckliga. Att ha en deduktiv grund för saker som händer i en sluten modell är ingen garanti för att de bevaras när de tillämpas på ett öppet system i den verkliga världen.

Författaren och lingvisten Henry Louis Mencken skrev en gång att ”det finns alltid en enkel lösning på varje mänskligt problem – snygg, trolig och felaktig.” Och mainstream nationalekonomi har verkligen haft fel! Att anta, till exempel, perfekt kunskap, omedelbar marknadsklarering, och bygga makroekonomiska modeller utifrån orealistiskt heroiska antaganden om ’representativa aktörer’ fungerar helt enkelt inte. De antaganden som görs blundar i själva verket för de fenomen vi vill studera: osäkerhet, icke-jämvikt, strukturell instabilitet och problem med aggregering och samordning mellan olika individer och grupper.

Poängen är att de flesta av de problem som mainstream nationalekonomi brottas med härrör från dess försök att formellt modellera sociala fenomen i sig. Om det ultimata kriteriet för framgång för ett deduktivt system är i vilken utsträckning det förutsäger och överensstämmer med (delar av) verkligheten, verkar den moderna mainstream nationalekonomin vara en hopplös missallokering av vetenskapliga resurser.

Att fokusera vetenskapliga ansträngningar på att bevisa saker i modeller är en grov missuppfattning av vad en ekonomisk teori borde handla om. Deduktiva modeller och metoder som är frikopplade från verkligheten är inte relevanta för att förutsäga, förklara eller förstå ekonomiska system i den verkliga världen. Dessa system följer inte den snäva bild av verkligheten som mainstream nationalekonomernas modelleringsstrategi förutsätter.

Mainstream nationalekonomisk teori består fortfarande huvudsakligen av att konstruera och analysera vad som händer i ekonomiska modeller. Den har sedan länge gett upp den verkliga världen och nöjer sig med att bevisa saker om påhittade världar. Empiriskt bevis spelar bara en mindre roll inom mainstream nationalekonomisk teori, där modeller till stor del fungerar som substitut för empiriskt bevis.

Det som är fel med mainstream nationalekonomi är inte att den använder modeller i sig, utan att den använder dåliga modeller. De är dåliga eftersom de inte bygger broar till de verkliga system där vi lever. Förhoppningsvis kommer det ensidiga, nästan religiösa, insisterandet på matematisk deduktiv modellering som den enda vetenskapliga aktiviteten värd att förfölja inom nationalekonomin att snart ge vika för metodologisk mångfald och teorier kännetecknade av realism och relevans snarare än formell hanterbarhet.

Visst har nationalekonomer som Greg Mankiw, Joseph Stiglitz och Paul Krugman – och deras föregångare Paul Samuelson – bidragit till att göra nationalekonomin mer matematisk och modellinriktad.

Men om dessa matematik-är-budskapet-modellbyggare inte kan visa att de mekanismer och orsaker de isolerar och hanterar i sina matematiskt formaliserade modeller också är tillämpliga på den verkliga världen, är dessa modeller av högst begränsat värde för vår förståelse av verkliga ekonomier.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lars Syll
Lars Syll
Professor i samhällskunskap och doktor samt docent i ekonomisk historia.

Nationalekonomi – mer fiktion än vetenskap

Varför håller mainstreamekonomer fortfarande fast vid att använda teorier och modeller som bygger på många gånger uppenbart absurda antaganden? Det undrar Lars Syll som menar att vi är bättre betjänta av en metodologi som tar hänsyn till att ju mer vi vet, desto mer inser vi att vi inte vet.

Riksbanken har gjort hundratusentals arbetslösa

KONKRET GRANSKNING. Doktrinen om en naturlig arbetslöshetsgrad håller inte eftersom de relationer den beskriver aldrig faktiskt har existerat. Ju tidigare vi förpassar den till den ekonomiska doktrinhistoriens skräphög desto bättre. Det skriver professor Lars Syll. 

Professorn som är Sveriges Doktor Pangloss

Inkomstskillnaderna i Sverige har ökat under fyra decennier. Men marknadsliberaler vägrar att se det som ett problem, menar Lars Syll, professor i samhällskunskap och doktor och docent i ekonomisk historia.