Feminism i light-tappning

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Charlotte Wiberg är inte särskilt imponerad av den danska tv-serien ”Chorus Girls” som nu kommer att visas på SVT. Wiberg anser att det rör sig om feminism i light-tappning.

Som svensk kvinna och feminist har jag vissa fördomar beträffande Danmark. Jag menar halløjsa, det är landet som inte alltför länge sedan tyckte det var god tv-underhållning att låta två påklädda män betrakta och kommentera en avklädd kvinna. Så när det kommer en dansk serie om kvinnokamp på sjuttiotalet är mina förväntningar inte jättehöga.

Det känns inte heller jätteförvånande att serien Chorus Girls, som heter Balettgarderoben på danska och har premiär på SVT den 15 juli, utspelar sig i det kvinnliga danskompaniet på Cirkusrevyen. På så sätt kan ett slags kvinnokamp light säljas in med hjälp av sexiga kostymer, långa hårlösa ben och lite tuttar – serien fungerar i sig själv ironiskt nog på precis samma sätt som Cirkusrevyen kritiskt visas göra, när danskompaniet gör reklam för säsongens revy genom att visa journalisterna deras nätt införpackade rövar. I bakgrunden står den äldre kvinnliga skådespelerskan och ignoreras. Även det gör man en poäng av och även där gör serien likadant – struntar i övrigt i denna rollfigur.

Jag försöker att förhålla mig fördomsfri till serien. Men det är inte helt lätt. De exempel på sexism som visas fram är så grova att bara en troglodyt inte fattar. Som att revyns manliga huvudkomiker hälsar på danserskorna genom att ta dem på brösten (känns inte det samtidigt som något som skulle kunna ha hänt alldeles nyligen?). Jo, vi är såklart på dansösernas sida. De har större och mindre problem vid sidan av jobbet. Därtill har de gemensamma problem med arbetet. Så har till exempel lönen plötsligt sänkts med över 20 procent jämfört med föregående år.

Den mest engagerande och verkligt blodisande skildrade konflikten består i att dansösen Sussie misshandlas grovt av sin man. En annan konflikt handlar om att koreografens dotter är lesbisk, en tredje utgörs av att Vibeke inte vågar berätta vad hon arbetar med för sina lägenhetskamrater – eftersom de är intoleranta rödstrumpor. Ja ni förstår.

Men eftersom mitt hjärta inte är gjort av sten håller jag naturligtvis på det systerskap som uppstår mellan dansarna, och så småningom också mellan dem och rödstrumporna. Jag tar tacksamt emot allt systraskap som erbjuds. Är det något feminismen behöver nu så är det ett enkelt, gränsöverskridande systraskap som innefattar alla kvinnor, även de som fötts med kuk eller till och med har den kvar. Inte för att serien är särskilt avancerad när det gäller hbtqi-frågor. Den lesbiska kvinnan bejakas visserligen men i gengäld blir vi bjudna på en grov, daterad nidbild av revyns feminint anstrukne manlige kostymör.

Kvinnomisshandel är inte ett mindre problem i dag än vad det var på sjuttiotalet. Varken här eller i Danmark. Medvetenheten om problemet är förhoppningsvis större, men jag vet inte riktigt om Chorus Girls är ett bra exempel på det. För även om misshandeln skildras som ren terror övervinns den till slut med hjälp av några enkla välriktade slag med en stekpanna. Tänk om det vore så enkelt. Nej, Chorus Girls saknar inte poänger men lär inte vara den stora feministiska nytändning vi behöver. Om du vill se en storartad skildring av andra generationens feminism och dess vedersakare rekommenderas att försöka leta upp serien Mrs. America med fantastiska Cate Blanchett som konservativa Phyllis Schlafly och Rose Byrne som Gloria Steinem. Det är en serie som både håller konstnärligt och kan väcka upp din inre feminist, för den händelse att denna har somnat.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Felipe Gálvez Haberle gör upp med skönmålningen av Chiles historia

Charlotte Wiberg konstaterar att Felipe Gálvez Haberle med sin revisionistiska västernfilm "The Settlers" gör upp med skönmålningen av Chiles historia.

Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi

”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg.

”Civil War” är en film som angår oss alla

”Alex Garlands nya biofilm ’Civil War’ angår oss alla och ger en skrämmande bild av ett möjligt scenario i den nära framtiden,” skriver Charlotte Wiberg.

Kvinnor som våldtar

Det finns inte något roligt i att köra över en mans brist på samtycke, skriver Charlotte Wiberg som sett filmen ”Marguerites teorem”.