Flaggor på studenten är den nya luciadebatten

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Viftandet med utländska flaggor vid studentfirande är inget hån mot Sverige. Det är ett sätt att visa individuell identitet, menar Lars Anders Johansson.

Utländska flaggor draperade över axlarna på glada studentfirare är sedan några år tillbaka föremål för en årligt återkommande debatt som tycks vara på väg att etablera sig till samma traditionstyngda status som luciadebatten. Kombattanterna formerar sig längs det amerikaniserade kulturkrigets sedvanliga konfliktlinje.

På ena sidan de som uppfattar förekomsten av utländska flaggor som ett hån mot, eller rentav ett hot mot Sverige och det svenska, en gest av otacksamhet mot det land som givit dessa ungdomar en fristad, ett hem och den skolgång de nu har klarat av. På den andra sidan står de, minst lika högljudda, som menar att de utländska flaggorna är en manifestation av det nya, mångkulturella Sverige och att den som inte uppskattar detta är en inskränkt bakåtsträvare (och underförstått antagligen rasist).

När ungdomar började drapera sig med utländska flaggor på sitt studentutspring har jag inte lyckats ta reda på, men när jag själv tog studenten för en herrans massa år sedan lyste fenomenet med sin frånvaro. På den tiden förekom knappt ens svenska flaggor, eftersom dessa sedan 90-talet hade fått en negativ stämpel. Längre tillbaka var svenska flaggor ett självklart inslag vid studentfiranden och andra högtider, men inte som ett uttryck för individuell identitet, draperade över axlarna, utan som en gemensam symbol att samlas kring.

När jag tog studenten var Sverige redan ett mångkulturellt samhälle och jag hade studiekamrater från många delar av världen. Bruket med nationsflaggor för att manifestera sin bakgrund hade dock ännu inte slagit igenom. Att fenomenet väcker känslor blev jag först varse för några år sedan, när jag på Twitter ställde frågan om hur länge fenomenet förekommit. Jag skrev:

Ser reaktioner på att studenter (ungdomar som gått ut gymnasiet) har haft utländska flaggor i sina korteger, och efterlysningar på svenska flaggor. Har det någonsin varit norm? Jag kan inte minnas några flaggor över huvudtaget från när jag tog studenten.

Ett antal twittrare gjorde sitt bästa för att medvetet misstolka min tweet, bland annat en forskare i utbildningshistoria som postade en serie bilder på historiska studentfiranden med svenska fanor i täten och orden “Här har du bara några exempel på hur flaggor varit viktigt inslag i firandet av studenten.” Självklart förstod hon, och alla andra som reagerade på min fråga, att detta var något helt annat än fenomenet som jag var nyfiken på.

Ingen av studenterna på de historiska bilderna hade draperat sig i den svenska flaggan för att markera en individuell identitet. Det var just detta förändrade bruk av fanor – från en gemensam symbol att samlas kring till uttryck för individuell identitet, som intresserade mig. Men bara att ställa en fråga om detta väckte uppenbarligen ont blod i vissa kretsar.

I år har debatten, om man nu ska kalla den så, blossat upp igen, sedan journalisten Joakim Lamotte gått ned på Kungsportsavenyn i Göteborg och frågat firande studenter varför de hade utländska flaggor. Ett klipp på en studentska med kurdisk flagga som säger “fuck Sverige” har fått stor spridning och har av somliga tolkats som en bekräftelse på att de utländska flaggorna per se skulle vara ett avståndstagande från Sverige och det svenska. En annan tolkning skulle kunna vara att det är Lamotte som hon irriterade sig på.

Visst, det finns ungdomar som draperar sig i andra länders flaggor vid studentutspringet och som tar avstånd från och ser ned på Sverige och det svenska. Jag tror dock inte att det är så fenomenet ska förstås i dess helhet. Efter att på senare år ha deltagit vid ett flertal studentutspring där de utländska flaggorna förekommit är mitt intryck att de snarare än politiska manifestationer för avståndstagande är just ett manifesterande av individuell identitet.

Det är ett faktum att Sverige idag befolkas av en stor mängd människor med rötter i andra delar av världen, alldeles oavsett om man anser att den förda invandringspolitiken har varit en tillgång eller en belastning. För den som har sina rötter någon annanstans kommer detta självklart att vara en betydelsefull del av identiteten. Det betyder inte att att det utgör hela identiteten, eller att personen tar avstånd från det omgivande samhället.

Nej, dagens draperande av utländska flaggor över axlarna vid studentfiranden är inte samma sak som 1940- och 50-talens fanborgar, det inser egentligen alla. Men det behöver inte vara ett uttryck för söndring och splittring. Sedan jag tog studenten har också den svenska flaggan återkommit som samlande symbol, från att under några årtionden närmast betraktats som en pinsamhet. På det studentfirande jag bevistade senast klämde studenterna med utländska flaggor i lika friskt i nationalsången och studentsången som de med rötterna i Sverige. Individualism och gemenskap behöver inte stå i ett motsatsförhållande till varandra. Gamla traditioner och nya kan existera sida vid sida.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Lars Anders Johansson
Lars Anders Johansson
Lars Anders Johansson är en svensk musiker, poet och journalist med liberalkonservativ inriktning. Johansson har skrivit två diktsamlingar, flera fackböcker och givit ut ett antal musikalbum.

Sverige behöver en ny frihetstid

Pressfriheten och tryckfriheten i Sverige är båda under hot och vi kan inte ta dem för givna. Det skriver Lars Anders Johansson med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen utsetts till världsminne.  

AI – steget ut i det okända

AI är en het fråga just nu. "Tekniken kommer att utvecklas och det kommer att innebära fördelar och nackdelar, hur stora återstår ännu att se," skriver Lars Anders Johansson.

När kulturkriget hittade till arkitekturdebatten

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan arkitekturdebatten skulle sugas in i den samtida strömvirvel av ytlighet och fördumning som går under beteckningen kulturkriget. Om Trump eller SD tycker någonting, måste alla fina människor inta motsatt ståndpunkt, alldeles oavsett vad som är rimligt eller inte i sakfrågan.