Kulturkanonen: Häng med på tåget mot undergången!

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

 

Aftonbladet exponerar popduon Hooja och hänger ut Arga snickaren, Kulturkanonen blir beskjuten, den fria konsten är under attack – och nepobarnen passerar föräldrarna. Det händer grejer, konstaterar Fredrik Virtanen i veckans genomgång av kulturens somriga irrgångar. Häng med på tåget mot undergången!

Jag är ändå ganska gammal. Har levt länge. Jag har kunnat läsa i nästan 40 år. 

Ändå har jag aldrig läst en enda bra text av Emanuel Karlsten. Förlåt Jack Werner. Nej, Emanuel Karlsten. Nej, Jack Werner. Vänta. Ska kolla.
Jag blandar alltid ihop de där två. Bägge har på ett direkt ekvilibristiskt sätt lurat i boomerredaktörer att de är jävligt internet och det är roligt, men de är inte journalister och de kan inte skriva.

Har nu kollat. Det gällde Jack Werner. Glöm Emanuel Karlsten!

Jack Werner twittrade sura synpunkter på förra veckans enastående Kulturkanonen. De sura synpunkterna lät som följer:
”Hård konkurrens om vad som är det sämsts (sic) i denna text men mest förvirrat är kanske dödförklarandet av den högst levande Lasse Anrell.”

Alltså. Jag kokar. 

Det enda som är värre än att kritiseras av en lerfingrad golvläggare är att kritiseras av en lerfingrad golvläggare som dessutom inte bara saknar humor utan inte heller förstår att något är humor, eller åtminstone är ett försök till humor. Naturligtvis lever den så framgångsrikt jätteelaka recensenten Lasse Anrell (salig i åminnelse). Hit the road, Jack.

*

När Jens Liljestrand bedömde samma kanon som ”högstadienivå” kändes det jobbigare. Ont gjorde det. Liljestrand har jag all respekt för och ser som en kvalificerad läsare. Men, smärtan blev lättare att bära när jag mindes att Liljestrand faktiskt skrivit en hel jävla bok på högstadienivå. 

Nej. Förlåt. Där överdrev jag för att liksom hämnas eftersom jag blev sårad. Även om allt tar slut höll gymnasienivå. Åtminstone på nivå med de där tvååriga programmen som fanns förr.

*

Den sågande trion blev sedan komplett när den stora tänkaren Camilla Läckberg inte kom på något fiffigare än att kalla mig ”kvinnohatare” i Expressen, eftersom hon var avbildad som mycket, mycket fetare än hon är i verkligheten, som en briljant satir över hennes hennes tyck-synd-om-mig-snälla-fast-jag-är-helt-normalviktig-men-vill-vara-Twiggy-sommarprat. Camilla Läckberg ser sig således som Taleskvinna För Alla Kvinnor. Hjälp! I så fall är den här världen så mycket värre ute än jag någonsin kunnat föreställa mig. Herregud vad jag förstår unge Werther, plötsligt. 

Nå. Den stenrika deckardrottningens kränkta ord fick avsedd effekt och mobiliserade näthatarna: Jag fick fan ont i tummen av att radera såna där gröna spyemojis på mitt Instagram halva veckan. 

Läckbergs undersåtar kommunicerar nämligen bara via symboler. Att de inte läser var känt sedan länge men det kändes ändå trist när jag faktiskt gjort mig mödan att skriva över sextonhundra ord och till skillnad från Läckberg och Liljestrand skänkt bort skiten gratis. 

*

Werner, Liljestrand, Läckberg – denna dundertrio åsido så var det en ovanligt populär Kulturkanonen. Tack! Själv tycker jag inte att den var topp-5 men smaken, som jag brukar påpeka, den är som baken. Det enda man vet säkert är att när den här typen av texter når en publik som vanligtvis bara ser på tv och Instagrambilder så är skribenten fucked, helt fucked.

Detta är självfallet obegriplig rappakalja för människor som ägnar sig blott åt bilder och känslor och väldigt jättetydliga och korta enstaka meningar. Som när Läckberg säger att Amber Heard är en psykopat och att Johnny Depp är oskyldig. Luktar det förresten inte lite kvinnohat om det? Är jag och Läckberg samma person? Inte omöjligt. OMG hjärta gråtemoji skrattemoji hjärta hjärta.

Nå. Jag vill, tro mig, skriva lite mindre insidersmalt men jag kan inte göra något åt det, inte här, jag får sparken då. Magasinet Konkret är inte för det stora flertalet. Men! Vill du vara med på vårt underbara tåg mot undergången så har jag tips på en enkel väg: Börja med Enid Blytons 5-böcker. Gå sedan vidare till att faktiskt även läsa Läckberg. Därpå Kalle Anka. Sedan Expressen och Aftonbladet. Därpå Jens Liljestrand. Sedan Kerstin Ekman. Därpå är du redo för Kulturkanonen, jippie!

*

Gudars skymning förlåt – förlåt! – vad självupptagen jag varit hittills. Känner mig smutsigt narcissistisk på ett sätt som lägger självaste Läckberg i lä. 

Men, apropå mig själv igen, så är jag inte perfekt även om jag fattar att jag ger det intrycket. Jag stavade Thorbjörn Larssons namn fel förra veckan. Förlåt kung Thorbjörn, sluta vänligen rotera i din grav. Klart du hade ett h i namnet. Dessutom kan det mycket väl ha varit Kalle Jungkvist (ja han stavar faktiskt så knäppt) som mest av alla lanserade ”kanon!” om ett bra knäck på Aftonbladet. (Det sista var ingen rättelse, mer en tänkbar korrigering, eller snarare en breddning av ”kanon!”-frågan.) 

*

Men. Det är inte bara självupptagenhet. Det är brist på material att jobba med. Som kritiker av kritiker måste man vara rättvis. Och när kulturskribenterna ägnat veckan åt att skriva helt okej – varken särskilt bra eller särskilt dåligt – ja, då får en medioker tänkare som jag problem. Jag behöver tydlig skit och tydlig briljans. Allt detta fjamsiga lallande i mellanland är helvetet på kritiker on kritiker-jorden.

*

Medan kultursidorna lunkat på (några silverkorn kommer nedan) har sommarvikarierandet på nyhetsredaktionerna fått pressetiken att bli svajigare än till och med vanligt. Lyssna här och lyssna noga:

Den Arga Snickaren, herr Öfvergård, fastnade i en självskanningskontroll i mataffären och är nu åtalad för ringa stöld efter att ha sparat cirka 400 spänn på att inte scanna några köttbitar.

En viktig utvikning:
Själv har jag slutat med den där förbannade självskanningen. Detta efter att ha slitit som ett litet as med den där förbannat jobbiga apparaten och alla svåråtkomliga streckkoder för att göra personalens jobb – då har jag blivit kontrollerad. Inte bara en gång utan två gånger på kort tid.

Det var tokigt tidsödande storhandlingar, över 2 000 kronor en gång, över 3 000 andra gången (detta var före tokinflationen, obs, nu motsvarande cirka 19 000 kr och 50 000 kr).
Ännu mer tidsödande blev det när allt igen skulle kördes genom kassorna traditionellt.
JAG BLEV FELFRI BÄGGE GÅNGERNA!

Detta ser jag bara som en fantastisk tur. Skulle inte blivit det minsta förvånad om jag misslyckats både två och tre gånger. Men efter detta slutade jag göra personalens jobb och använder kassorna som förr i världen. Fatta förnedringen att dels ägna en halvtimme extra åt att skanna allt själv, därpå kontrolleras, och så ha missat ett par Port Salut och en picksalami. Nä ni. Detta vet ju alla. Att detta är en vansinnig idé från dag ett, dömd att misslyckas, och bara för att Ica-handlarna ska kunna uppgradera Ferrarisarna till Rolls Royces.

Slut på utvikningen. Den var för att åskådliggöra komplikationerna med systemet.

Aftonbladet däremot är mer hellre fälla än fria när man låter en anonym person från polisutredningen påstå att Arga snickaren är seriekriminell. Riktigt uselt. Den pissiga källan kommer inte klara sig igenom Medieombudsmannens ändå ytterst generösa öga.
I princip gör inte MO någon nytta. Det mesta är tillåtet, och ingen tidning bryr sig om en fällning. Ett spel för gallerierna. Men detta tror jag fälls om Arga snickaren anmäler. Man kan inte kalla någon seriekriminell med så svag bevisföring innan domen fallit.

*

Det fiffigaste som skrevs i veckan (förutom en radda finfina dödsrunor om Milan Kundera som alla trodde redan var död, särskilt Hynek Pallas i GP eftersom han även bjussade på trevliga små resetips) var Nicholas Wennös lite läckra vändning på nepobaby-syndromet efter att Alexander Skarsgård fått ännu en Emmynominering, för Succession-Mattson. Alexander Skarsgård håller på att göra Stellan till nepopappa, skrev Wennö. Det räcker att läsa rubriken som fångar hela fiffigheten, som verkligen är fiffig, jag tycker det!

Och – naturligtvis – är det extra roligt varje gång just Dagens Nyheter skriver om nepobabies utan att nämna att tidningen åtminstone sedan 1958 haft som affärsidé att enbart anställa personer med redan kända medie- och kulturefternamn. Allt går ju så mycket smidigare om personalen redan kan geggan/klägget/branschen/eliten/yrket. Och även där har, till exempel, Johan Berggren, Po Tidholm och Alex Schulman passerat föräldrarna. Väl? Övriga nepobabies återkommer vi till när den av Wennö myntade switcheroon fullbordats.

*

Skarsgårds är mer nöje än kultur och vad gäller det så skrev Malin Ullgren ett härligt nostalgikåseri: Trots föraktet – jag är en stoltare journalist än någonsin. En text helt i min smak, eftersom jag trots att murvlar är värdelösa ändå älskar murvlar mer än min egen älskade mor. Men vanligt så kallat folk och icke-folkpartister måste chockerat ha spottat morgonkaffet ur munnen när de läste något så verklighetsfrånvänt, ja direkt vansinnigt.

(Gah! Feltänk av mig. Några sådana avvikande läsare har ju inte DN.)

*

I tungviktskategorin kultur med stort K fanns inget, det är sommar gubevars. Men i Sydsvenskan bjöd Malin Krutmeijer, som alltså inte enbart lider av förstorad självbild, rätt och riktig kritik mot Nato-gullet hos den tredje statsmakten: Journalisterna jublade som om vi vunnit Eurovision. Det enda som saknades var en illustration där Mats Knutson bar en lustig liten turkisk hatt.

Malin Krutmeijer förresten – vilket namn!

På ett likartat tema diskuterade Otto Ruin (som jag inte vet vem det är men man får anta att han är nepobaby, och namnet är i sanning toppen, och han ser väldigt indiesnygg ut på bildbylinen) i Expressen det viktigaste av det viktiga: den fria konsten, med utgångspunkt i Drömmarnas monument-bråket i Göteborg, Sveriges framsida, räkornas största fiende, ja ni vet. Läs gärna.

Och läs gärna Minna Höggren i Aftonbladet, Vreden kokar när maskerna faller om Aftonbladets demaskering av musikduon Hooja. Jag håller inte med, Hooja borde verkligen ha fått förbli anonyma, och det är inte direkt stiligt att Aftonbladet skriver i egen sak istället för att ta in en kritisk röst – men det hindrar inte att denna Minna (bra förnamn) skrivit en läsvärd text där hon vänder och vrider på pseudonymfrågan, eller snarare fans blinda dyrkan, om ni ursäktar det långsökta skämtet som bara ett fåtal kommer förstå men oj som de kommer skratta.

*

Med detta säger vi tack och hej från Stockholm-Motala, vi ses nästa fredag!




Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen
Fredrik Virtanen är journalist och författare.

KULTURKANONEN: Året med finkultur eller gravida tacopar

Kulturterminen går mot sitt slut, det är strax sommarlov. Fredrik Virtanen skulle summera året men fastnade i självhat och funderingar kring den klena tillväxten på finkulturkrigarnas tidningssidor.

KULTURKANONEN: Du kränker mig med betyget 4 av 5!

Virtanen skriver om samtidens hejdlösa kommersialisering av kulturen.

Kulturkanonen: jaktsäsong på troll och genier

Medan de borgerliga lyxvänstermänniskorna i finmedia blåst att kulturkriget är över – och vunnet! – har trollfabrikerna i lugn och ro kunnat äckla ut de sista vänsterrösterna och vinna samhällsdebatten, rapporterar Fredrik Virtanen från Kalla Faktas wallraffande och kulturtanternas hetsjakt på genier.

KULTURKANONEN: N-ordet exploderar – igen

N-ordet, nazister, äckliga K-ord – det har på många vis varit otrevliga veckor i det trygga svenska kulturkriget, rapporterar Fredrik Virtanen från ett 90-tal som plötsligt kommit tillbaka.