Fosse skriver som ingen tidigare gjort

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik.” Det skriver Carsten Palmer Schale om norrmannen Jon Fosse, som får 2023 års nobelpris i litteratur. Vår medarbetare visar sig därmed också än en gång ha en förträfflig förmåga att ringa in årets Nobelpristagare.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon.

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Carsten Palmer Schale
Carsten Palmer Schale
Sociolog, specialist i socialpsykologi, filosof och skönlitterär författare. Han har varit forskare och gästprofessor i flera länder

Helgjuten roman om Sveriges tillstånd mellan 1866 och 2023

Ingemar Lindahls roman ”På besök från evigheten” är en roman om dikt och verklighet inspirerad av Carl Jonas Love Almqvists författarskap och levnadsöde. ”Humorn och de surrealistiska vändningarna är strålande. Liv och dikt går omlott. Allt är helgjutet,” skriver Carsten Palmer Schale.

Pia Tafdrups poesi ‒ en själslig katedrals in- och utgångar

Carsten Palmer Schale har läst den aktuella diktsamlingen ”Sinneskvintetten” av den danska poeten Pia Tafdrup. Han anser att boken förmodligen är den bästa diktsamling som skrivits i Norden de senaste 20 åren och ger här också en introduktion till Tafdrups dikt- och tankevärld. 

Sommarläsning: ”Finnegans Wake”

Carsten Palmer Schale kommer här med ett boktips när det gäller sommarläsning. Det rör sig om den moderna klassikern ”Finnegans Wake” av James Joyce.

Den experimentelle Nobelpriskandidaten César Aira

Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.
Mer inom