Fotot som inte var något foto

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Ida Thunström reflekterar över betydelsen av att konstnären Boris Eldagsen lyckades kamma hem förstapriset i en prestigefylld internationell fototävling genom att ställa upp med en AI-genererad bild.

Ida Thunström reflekterar över betydelsen av att konstnären Boris Eldagsen lyckades kamma hem förstapriset i en prestigefylld internationell fototävling genom att ställa upp med en AI-genererad bild.

Ännu en gång har en konstnär lurat etablissemanget för att illustrera sin åsikt. Den tyske konstnären Boris Eldagsen har spelat konstvärlden ett litet spratt, eller som han själv kallar det gjort en ”cheeky monkey”.

Han ställde upp i fototävlingen Sony world photography award med en AI-genererad bild, men när han sedan vann tävlingen vägrade han att ta emot priset, eftersom den vinnande bilden enligt honom själv faktiskt inte var något fotografi. Något sådant har tidigare inte hänt i ett så prestigefullt sammanhang, och Eldagsens syfte var helt enkelt att skapa debatt. Vilket jag hoppas att han kommer att lyckas med.

Eldagsen, som länge arbetat både med digital fotografi och AI-generatorer, vill med sitt tilltag få oss att börja identifiera AI-genererade bilder som en konstform i sig, helt fristående från fotokonsten. Intressant och enligt mig inte alls fel. Men jag kan förstå att det skakar om etablissemanget.

I över hundra år har konstvärlden behövt ty sig till upphovsmakare för att kunna avgöra vad som är av värde och inte. När allt kan vara konst är det endast konstnärens intention med verket som avgör hur det ska läsas, uppfattas och bedömas. Och, inte minst, vem konstnären är. Ett minst sagt bräckligt system. Konstvärlden har alltså länge släpat på det tunga oket att behöva legitimera sin existens, så när nu upphovspersonen riskerar att ifrågasättas på riktigt blir det såklart skrämmande.

Men den oreda som verkar uppstå kring AI-generatorerna i fråga om konstnärlig avsändare ter sig lite skum. Har vi inte redan passerat gränsen för var bildmässig autenticitet går?

Kan det vara så att det är den snabba demokratiseringen av den kreativa processen som provocerar konstetablissemanget? I så fall är det lite sent påtänkt. Man skulle ha varit mer uppmärksam på det digitala fotografiets intåg i de fina salongerna då när det begav sig. Men kanske var den revolutionen inte lika skrämmande. Det tog ju ändå ganska lång tid tills bra kameror blev tillräckligt billiga för att gemene man skulle kunna vara med och leka.

Fotografiets anspråk på att berätta sanningen ifrågasattes redan före det digitala fotografiets genombrott. Men det är betydligt enklare att förvränga bilder i en dator än i ett fotolabb eller mörkrum, och graderna av tillgänglighet som den digitala bilden erbjuder går inte ens att jämföra. Och tillgänglighet är en form av frihet.

Grundläggande handlar det, som så mycket annat, om maktbalans. Gränser förskjuts och förnyas, men rädslan består och den är inte alltid obefogad. Med frihet kommer ansvar, och vad gäller bildmediet är det demokratins stora utmaning att upprätthålla någon grad av tillförlitlighet. Konstens utmaning däremot, är en annan.

Frihet är frihet ifrån något, och i fallet med digital bildmanipulation handlar det om en frihet ifrån den visuella verkligheten, även om den ibland (som när det handlar om smärre retuscheringar) kan verka obetydlig. Den kan vara förödande när den används i fel syfte, men när det gäller just konst är denna förmåga till frigörelse från verkligheten en grundförutsättning.

Det är, som sagt, oerhört mycket enklare att förvränga bilder i datorn än i fotolabbet, och att den tekniska utvecklingen nu nått ännu längre i vår möjlighet att skapa bilder ser jag snarare som positivt för vår inställning till en bilds sanningshalt. Nu går det kanske helt amok, men har det inte länge varit på väg hit?

Manipulationer med Instagramfilter är idag lika uppenbara som de är accepterade, och ju mer vi lär oss att inte kunna lita på en bild, desto bättre för alla. Jag hyser all respekt för AI-genererade bilder, men jag har svårt att se hur vår tillit till sanningshalten i en bild skulle kunna bli mer försvagad.

En annan, mer påtaglig problematik vad gäller AI-genererade konstbilder är den om upphovsrätt. Faktum är att AI-företag redan har blivit stämda med anledning av upphovsrättsfrågor. Men här finns ingen anledning till oro. Ekonomiska intressenter med stora resurser finner säkert på något sätt att ta över det här verktyget också.

 

Prenumerera för 69 kr/mån

Läs artikeln för 19 kr

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Ida Thunström
Ida Thunström
Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar.

Håll konsten fri från pekpinnar!

”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.

När medför konstsamlandet en förpliktelse att visa verken?

Nyligen uppmärksammades en svensk samlare som samlat konst i det dolda och hade en privat konsthall endast få fick besöka. Hur många konstverk ska man inneha innan det blir en förpliktelse att visa upp dem? undrar Ida Thunström och reflekterar över samlarnas betydelse för konsten och kulturlivet.

SD:s syn på konst liknar nazisternas

”I Nazityskland handlade det om 'degenererad' konst men hos SD är det i stället 'provocerande' konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel,” skriver Ida Thunström.

Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld

Ida Thunström reflekterar över attentat, aktivism och vandalism i konsten. Och hur omvärlden reagerar när konstverk attackeras. Det görs skillnad på folk och folk i konstens värld, konstaterar hon.