Fruktan är den politiska reaktionens främsta vapen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Regeringen och Sverigedemokraterna fortsätter sin marsch för att tillsammans göra Sverige till ett mindre frihetligt och mindre liberalt land, skriver Ulf Bjereld. Han citerar också Bo Rothsteins ord om att fruktan är den politiska reaktionens främsta vapen.

Inget förslag tycks längre vara för auktoritärt eller för repressivt för att inte föras fram i debatten.  SD-ledaren Jimmie Åkesson får oemotsagd av sina Tidö-kamrater argumentera för att 13-åriga barn ska kunna dömas till livstids fängelse.

Tidö-partierna vill kunna förvägra människor som levt i Sverige i många år rätten till bostadsbidrag, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och försörjningsstöd. Permanenta uppehållstillstånd ska kunna rivas upp och människor med uppehållstillstånd kunna utvisas utan att de dömts för brott. Endast människor med ”västerländska värderingar” ska få bo i Sverige.

Listan på Tidö-partiernas strävan att urholka rättsstaten och bygga ett mer auktoritärt och mindre frihetligt samhälle kan göras hur lång som helst.

Utvecklingen i Sverige sker förstås inte i ett vakuum – den är en del av en global trend där auktoritära, populistiska, högerradikala krafter stärkt sin ställning under de senaste decennierna. För första gången sedan kalla krigets slut minskar antalet demokratier i världen. Angreppen på demokratin och människors fri- och rättigheter har växt i styrka även i Europa.

I den senaste opinionsmätningen från Novus är Sverigedemokraterna klart större än Moderaterna – 20,7 mot 18,2 procent. Sverigedemokraterna är ensamma nästan lika stora som de tre övriga Tidö-partierna tillsammans.

Moderaternas strategi att man skulle vinna väljare genom att samarbeta med och normalisera Sverigedemokraterna har hittills visat sig vara helt felaktig. Som Tomas Ramberg skriver i DN är det i stället så att när Moderaterna genomför Tidö-avtalet tar Sverigedemokraterna ytterligare steg i radikal riktning, och regeringspartierna väljer att inte ta strid utan följer efter.

Ramberg skriver: ”Därför behöver Ulf Kristersson förbereda väljarna på nästa steg i sin politiska utveckling. Först lovade han att inte samarbeta med SD. Det löftet fick han ge upp. Inför valet 2022 lovade han att inte ta in SD i en regering. Ska han behålla regeringsmakten 2026 måste han ge upp också den utfästelsen.”

Sverigedemokraterna och deras systerpartier hämtar näring ur den dystopiska tidsandan. Jag citerar gärna statsvetarprofessorn Bo Rothstein som i sin nya, läsvärda bok ”Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism” (Fri Tanke, 2023) skriver: ”Fruktan har historiskt sett visat sig vara den politiska reaktionens främsta vapen. Vad som behövs är en politik som bygger på hopp om något bättre.”

Ett uttryck för en politik som bygger på h0pp och inte på fruktan är att omformulera diskussionsklimatet om flyktingpolitiken. Frågan kan aldrig vara ”Hur ska vi få så få som möjligt att söka skydd och hjälp hos oss i Sverige?” Frågan bör i stället formuleras så här: ”Hur ska vi på bästa sätt kunna hjälpa så många som möjligt?” Att målmedvetet och varaktigt sprida hopp om framtiden är det bästa sättet att bekämpa dagens repressiva, reaktionära tidsanda.

 

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

SD:s hat påverkar public service framtid

Den parlamentariska utredningen om public service framtid bär tydliga spår av SD:s avsky för verksamheten, skriver Ulf Bjereld.

EU-pakt med ett syfte – utestänga flyktingar

Socialdemokrater och moderater går armkrok i sin agenda att stoppa asylrätten. Det skriver Ulf Bjereld och visar med exempel hur politiken har svängt.

Bjereld: Kristersson måste sluta ljuga

Ulf Kristersson far med osanning och formulerar sig vilseledande på ett sätt som bidrar till ökad splittring och till en ökad stigmatisering av alla dem som inte är födda i Sverige, skriver Ulf Bjereld.

Kan filmpolitiken hållas utanför kulturkriget?

Det är mycket som är skakigt i svensk film just nu, konstaterar Ulf Bjereld som besökt ett filmpolitiskt toppmöte på Göteborg Film Festival.