Svenska mediers bevakning av kriget i Ukraina håller i många fall inte måttet. Bevakningen av den eventuella drönarattacken mot Kreml är ett exempel. Det skriver Lisa Bjurwald som efterlyser en debatt om mediernas rapportering av försvars- och säkerhetspolitik generellt.
I början av maj skedde – eventuellt – en drönarattack mot Kreml, den ryska maktens hjärta i Moskva. Ingen skadades, men Ryssland menade att Ukraina hade försökt döda president Putin. Kyiv förnekade.
I princip omgående höjdes ifrågasättande röster om den påstådda attacken. Flera militärexperter menade att det kunde röra sig om en rysk så kallad falsk flagg-operation; en klassisk krigsstrategi för att skapa ett falskt narrativ och dra blickarna bort från något man vill dölja.
Samma dygn inträffade en rad bevisade ryska attacker mot civila mål i Chersonregionen. Det är inte för intet som Ryssland terrorstämplats av EU-parlamentet. Bilderna från Cherson visar nedblodade män, kvinnor och barn som ligger utspridda eller sitter som fastfrusna, i djup chock, på bland annat en stormarknad och en järnvägsstation.
Det hade kunnat vara skådeplatsen för något av alla de islamistiska terrordåd som plågat Europa. Att scenerna istället visar ett europeiskt lands attack på sitt grannlands befolkning är någonting oerhört. Minst 23 människor dödades, närmare 50 skadades.
Ändå dominerade drönarmysteriet svenska medier, inte minst kvällspressen, som slog upp incidenten stort. I mediearkivet Retriever kan man se att få medier ens rapporterade om attacken mot Cherson. De som gjorde det skrev nästan alla i korthet. Vilken nyhetshändelse var mest pålitlig faktamässigt? Var fanns flest verifierat sanna fotografier att hämta? I vilket av fallen fanns störst risk att vara med och sprida falsk information från någon av parterna i kriget?
Jag säger inte att mediernas val var rätt eller fel. Men det här är bara ett exempel där rapporteringen om Ukrainakriget förtjänar att diskuteras. I min reportagebok Slava Ukraini! Kvinnors motstånd under Rysslands krig (2023) tar jag också upp tendensen att premiera hårda rapporter från fronten och militära detaljer, som antal levererade helikoptrar, snarare än mjukare vinklar om civilbefolkningens lidande.
Områdena försvar, militär och säkerhetspolitik har under lång tid varit underbevakade och nedprioriterade av svenska medier. Även landets största tidningar håller sig bara med en, max två specialreportrar, om ens det – att jämföra med de veritabla fotbollslag som häckar på sportredaktionerna. Det gör att allmänreportrarna, de som ska kunna lite lagom om mycket, inte varit rustade att bevaka denna mest allvarliga säkerhetspolitiska situation sedan Kalla kriget.
Samtidigt görs många bra jobb på plats i Ukraina och omgivande flyktingländer. Med klassiskt fotarbete har man en rad fördelar gentemot att rapportera hemifrån från datorn: man kan berätta om civilbefolkningens utmaningar och förmänskliga det annars ofta abstrakta kriget, man kan verifiera uppgifter med egna ögon, man kan hitta viktiga, unika berättelser.
Redaktioner hänvisar till ekonomin när de kritiseras för kraftiga minskningar av antalet utrikeskorrar, men i dessa länder är resor, mat och uppehälle försumbara kostnader – och man behöver ju inte installera en reporter permanent. Fler på-plats-jobb skulle ge läsarna och redaktionerna själva en betydligt bättre bild av vad som pågår.
Att bevakningen av kriget inte analyseras mer är också ett missat tillfälle att förbättra seglivade problem – som att manliga experter ännu dominerar. För några dagar sedan kom statistik som visade att andelen kvinnliga experter i medierna rentav minskat. En kvalificerad gissning är att kriget kan ha påverkat. Inte sedan pandemins mest intensiva dagar har vi sett så många återkommande manliga ansikten i spalter och tv-studior.
Ren slöhet ligger bakom nedgången, för numera finns kvinnliga experter i alla upptänkliga ämnen – inklusive försvars- och säkerhetspolitik. Det är bara att klicka sig in på exempelvis Försvarshögskolans, MSB:s eller FOI:s hemsidor och lyfta luren.
