Charlotte Wiberg har sett Nils Petter Löfstedts aktuella ”På Hvitfeldtska bodde vi” och konstaterar att det är en nödvändig historieinventering av Göteborgskravallerna 2001.
Varför är det så tyst på våra gator? Coronan innebar att de närmast enda gatuprotester vi sett har varit de förvirrade antivaxxarna och deras extremistkompisar. Det så kallade problemformuleringsprivilegiet innehas entydigt av högernationalismen. I ett läge där antifascistisk kamp och vänsteraktivism behövs kanske mer än någonsin i Sverige är det vad jag kan se bara små grupper av tappra kvinnor i den högre medelåldern som höjer sina stämmor i protest mot Tidöavtalet.
Nils Petter Löfstedts dokumentär På Hvitfeldtska bodde vi tar oss tillbaka till en tid då varje EU-toppmöte åtföljdes av kravaller och demonstrationer.
Göteborgskravallerna 2001 ter sig som ett varigt sår i svensk historia, med våldsyttringar från demonstranter, övervåld från polisen och ett ifrågasatt rättsligt efterspel.
Mediabilden kom att så småningom alltmer fokusera på polisens agerande men i allmänhetens syn på det hela bar aktivisterna största skulden. Så säger i alla fall medverkande i Löfstedts dokumentär, som upplevde sig ha blivit stämplade som terrorister, när de i själva verket på sin höjd varit skyldiga till naivitet och en svartvit syn på samhället. Den bästa vännen vill till att börja med inte vara med i filmen. Han känner att han behöver distansera sig, att händelserna blivit till ett stigma.
Så vad var det som hände på Hvitfeldtska skolan egentligen? Aktivister hade rest in från andra orter och andra länder, och de övernattade på Hvitfeldtska natten till den stora demonstrationen mot George Bush, som besökte toppmötet. När de vaknade var skolan omringad av polis. Så småningom även av containrar, som fullständigt stängde av dem från omvärlden. Isolerade med poliser som inte kommunicerade med dem kom de här, till största delen väldigt unga människorna – några i blott 15-årsåldern – att fullt ut få känna på statens våldsmonopol.
Regissören var inte bara själv en av aktivisterna på plats utan dessutom fotograf som dokumenterade skeendet. Med hans eget dokumentära underlag tillsammans med material han har fått tag på genom andra deltagare får vi en stark bild av den repression demonstranterna utsattes för. Att det aldrig fanns någon anledning för polisen att agera som den gjorde – några vapen hittades aldrig, det planerades förmodligen inga våldsamheter – gör bara känslan desto mer bitter. Det värsta tycks ha varit bristen på kommunikation. Poliser svarade inte på tilltal, det gavs under lång tid ingen information, de sträckte sig inte ens till ögonkontakt. Polisen verkade kort sagt inte tillerkänna aktivisterna status som medmänniskor. De var bara Fienden.
Kanske framstår det inte som jättesmart att försöka bryta igenom en poliskedja med madrasser och andra mjuka föremål som ”sköldar”. Men rent krasst så var poliserna i det läget ett hinder för demokratin. De förhindrade aktivisterna att utöva sin demokratiska rättighet att demonstrera. En kvinna berättar hur hon och hennes vän satt sig ner i gräset för att så tydligt som möjligt visa att de inte utgjorde något hot. Det spelade ingen roll för poliserna som red fram och piskade dem med sina ridspön. En sådan sak kan verkligen få en idealistiskt lagd ung människa att helt tappa tilltron till demokratin.
På Hvitfeldtska bodde vi är en viktig film och den kommer vid en fruktbar tidpunkt. Filmen är inte bara en historielektion och insikt i hur polisen i vissa situationer sköter sitt våldskapital, den kan också fungera som utgångspunkt för samtal om hur motstånd bäst organiseras i dag, samt var all denna idealism och aktivism har tagit vägen. Jag har aldrig varit ett fan av AFA och detta är alltså inte en uppmaning till dem att börja bryta upp gatsten. Men nu är vi i en situation där vi har en regering som i sin tur styrs av ett gäng fascister. Vi måste börja protestera, och göra det på annat sätt än att bara skriva arga texter och tweets. Hur?
