”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.

Sanningen kan, som bekant, se ut på olika sätt. Ofta finns det dessutom flera olika sanningar. På senare tid har vi fått lära oss att det till och med finns sanningar som faktiskt inte är sanna, men som många tror på ändå. Att faktaresistens är ytterst problemaktiskt för demokratin är knappast en nyhet för någon, men kan det inte också, även vara problematiskt för det konstnärliga uttrycket? Inte bara i längden, utan mer direkt?

Konstkonceptet går ju delvis ut på att verkliggöra något som inte finns i vår materiella tillvaro. Eller, något som finns men ändå inte syns eller känns, som till exempel en känsla, kanske kärlek eller en religiös upplevelse. Eller, som i det jag talar om här, frihet. En frihet ifrån det som går att förklara. Jag tror rentav det kan vara ett djupt mänskligt behov, precis som ritualer och grupptillhörlighet.

”För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna,” skriver Ida Thunström apropå en utställning med alltför många pekpinnar.

Sanningen kan, som bekant, se ut på olika sätt. Ofta finns det dessutom flera olika sanningar. På senare tid har vi fått lära oss att det till och med finns sanningar som faktiskt inte är sanna, men som många tror på ändå. Att faktaresistens är ytterst problemaktiskt för demokratin är knappast en nyhet för någon, men kan det inte också, även vara problematiskt för det konstnärliga uttrycket? Inte bara i längden, utan mer direkt?

Konstkonceptet går ju delvis ut på att verkliggöra något som inte finns i vår materiella tillvaro. Eller, något som finns men ändå inte syns eller känns, som till exempel en känsla, kanske kärlek eller en religiös upplevelse. Eller, som i det jag talar om här, frihet. En frihet ifrån det som går att förklara. Jag tror rentav det kan vara ett djupt mänskligt behov, precis som ritualer och grupptillhörlighet.

Faktaresistens

Konst är många saker, men en definition jag inte kan släppa är ett kort citat från Svenska Dagbladet någon gång på 1990-talet. Det var något i stil med att ”de säger att två plus två är fyra, men så höjer vi till fem och då är det klart att nån blir sur”. Bevingade ord, enligt mig, även om jag inte för mitt liv kan minnas vem som skrev dem. Det var nog ingen då som trodde att skribenten inte visste att två plus två rent matematiskt faktiskt inte kan bli fem, men idag kan man, om man ska vara petig, se det mer negativt. Två plus två blir fem? Ett minst sagt faktaresistent uttalande.

Konstens utveckling drivs av att konstnärer på något sätt vänder sig mot den rådande ordningen. För att kunna göra det krävs det såklart regler, den fria tanken behöver ständigt något att ifrågasätta. Är faktaresistensen ute efter att ta den fria tanken gisslan?

Alternativa fakta som leder till faktaresistens kan användas, och används, på effektiva manipulativa sätt, och ”två plus två blir fem” låter inte längre lika harmlöst som det gjorde för 30 år sedan. Men vi får inte släppa greppet om den mänskliga rättigheten att tänka fritt och vara irrationell samtidigt. Kanske skulle det rädda oss ifrån alternativa fakta som underminerar den gemensamma grund på vilken vårt demokratiska samhälle är så beroende?

Suspekt konsensus

Louisianas stora utställning i år, med den isländske konstnären Ragnar Kjartansson, har från de flesta håll beskrivits som kanske den bästa någonsin. Jag hann ta mig dit dagen innan den stängde. Mer driven tror jag av tvivel, än höga förväntningar. Konsensus hos konstkritiker känns alltid suspekt, och jag var definitivt misstänksam. Mycket riktigt blev jag heller inte särskilt upplyst av spektaklet. Allt följdes åt av förklarande text. Många verk behövde det faktiskt men det gavs på det hela inget utrymme för mig att tänka själv. Det jag främst tog med mig ifrån utställningen var en smärre irritation över att den fått så översvallande bra kritik. Alternativ teori: så himla spännande var det faktiskt inte. Två plus två ska ju bli fem!

Tänka själv

Kanske var det rentav en principsak. I brist på utmaning från utställningen till att tänka själv fick jag rikta min (tysta) protest mot Louisianas kuratorer och Danmarks kulturjournalister. Naturbehov så som ifrågasättande måste ju tillgodoses, och konst behöver vara en plats där vi kan få utlopp för förvirrade, nyfikna och sökande tankar. Helst i den ordningen.

För är det inte en ynnest att ibland inte få saker förklarade för sig? Att få undra och förundras? Vi har ett behov av att söka efter svar. Med betoning på söka, inte att finna. Får vi allt förklarat för oss, måste vi i stället börja ifrågasätta viktiga, väletablerade sanningar. Och då kan det gå alldeles åt helsike, så för demokratins skull, rädda konsten! Håll den fri från uttalade bestämda förklaringar!