”Det var en pingstvän, en filosof och en norrman.” Joel Halldorf, Martin Hägglund och Karl Ove Knausgård förenas i sin andlighet, självupptagenhet och gemensamma brist på humor, menar Carl-Michael Edenborg.

Har du hört den här Norgehistorien:

Det var en pingstvän, en filosof och en norrman. Alla talade de om andlighet och tro för vår postpostmoderna tid.

Ingen skrattade.

Nyligen kom Karl Ove Knausgårds Det tredje riket ut på svenska. Efter att jag sågade den i Aftonbladet uppstod märkligt nog en debatt i både Norge och Sverige.

Reaktionerna drevs av upprördhet över att jag inte gillade boken. Jag menade att romanen – den tredje i en serie – var slarvigt gestaltad, med påklistrat pseudointellektuellt gods, och dessutom knöt an till en klassisk misogyn tradition.

Att första sidan av romanen nämner namnet Carl Gustav Jung fungerar som bekräftelse på mitt perspektiv. Den ökända nazisten Jung har alltid varit new age-rörelsens maskot. Hänvisningen borde egentligen vara mer provocerande än romantitelns blinkning till Hitlerismen.

”Professor” Joel Halldorf skrev nyligen en patetisk text i norska Aftenposten där han menar att Knausgårds nya roman tagits emot annorlunda i Sverige än i Norge. För i Sverige har två kritiker sett det andliga i texten, medan norrmännen med sin lågkyrkliga stil är misstänksamma mot änglar och demoner.

Enligt denna svagsinta tanke är allt detta uttryck för vår påstått ”postsekulära” tid.

Halldorf lyckas i sin platta krönika blanda ihop ”kristendom”, ”andlighet”, ”magisk realism”, ”det övernaturliga”, trädgårdstomtar, troll, fan och hans moster i samma kökkenmödding. Pingstvännen Halldorf ger här ett exempel på sin sekts tungomålstal.

Enligt denna svagsinta tanke är allt detta uttryck för vår påstått ”postsekulära” tid, där plötsligt konservatismen visar sig vara det enda givna alternativet.

Vi måste faktiskt tala om Halldorf. Han har fått lalla omkring oemotsagd i offentligheten länge nog.

Halldorf kallar sig liksom amerikanska kristkonservativa för kommunitarist och hävdar att den sanna konservatismen, efter socialism och nyliberalism, utgör det nya fräscha. Skulle alltså det nya vara viljan att bevara sociala hierarkier, eller förlåt, att bry sig om de små gemenskaperna, ”församlingen, familjen, föreningen”?

För idén låter underligt lik exempelvis den retorik som varit utmärkande för hela nyliberalismen de senaste femtio åren. Som hos Margaret Thatcher vilken älskade ”civilsamhället” med dess föreningar – så länge det inte handlade om fackföreningar.

Den intellektuella superstjärnan Joel Halldorf menar alltså att denna tanke är ny och fräck! Sverige har de debattörer landet förtjänar. Halldorf krälar omkring på samma nivå som den kristna debattören och fem-femman Per Ewert, ja jösses.

Är du förresten nyfiken på pingstvännen Halldorfs professorstitel?

Han är professor vid ”Enskilda Högskolan”, före detta ”Teologiska högskolan”. Den är ett aktiebolag som ägs av några stora frikyrkor. Han är alltså privatprofessor och har föga likhet med de professorer en del av oss har träffat på universiteten.

En radikal motsats till Joel Halldorf är den svenska, USA-placerade filosofen Martin Hägglund, som för några år sedan skrev något så ovanligt som en filosofiskt avancerad global bestseller: Vårt enda liv.

Men hur är det ens möjligt att tänka det mänskliga utan transcendens och ironi?

Här pläderar Hägglund för en sekulär tro. Argumentet är i all enkelhet: endast livet är meningsfullt, inte evigheten, därför att bara ändligheten skapar förutsättningar för mening och meningslöshet, sökande, livsprocessernas variation.

Att Hägglunds Heidegger- och Derrida-influerade argumentation är en halmgubbe-konstruktion är uppenbart: han ger sina egna definitioner av otydliga, motsägelsefulla begrepp som ”religion”, ”mystik”, ”evighet”, ”oändlighet”, ”fullkomlighet” etc och därefter argumenterar han sönder dem med en pingstpastors övertygelse och en skolastikers logik. Men vem blir övertygad?

I sin läsning av Knausgårds KampMein hittar Hägglund en sorts den vardagliga närvarons mystik, där vår omsorg om våra ändliga liv förvandlas till en sorts sakral mindfulness.

Men hur är det ens möjligt att tänka det mänskliga utan transcendens och ironi? När jag söker på ord som ”humor”, ”skratt”, ”extas”, ”överträdelse” i Hägglunds bok får jag noll träffar.

Detta är alltså vad som förenar pingstvännen, filosofen och norrmannen: humorlöshet. De skrattar inte, de hatar inte sig själva, tvärtom är de bekymrade, självupptagna – och satans trista och livlösa.

Det vill säga en fullständigt poänglös Norgehistoria.