Dokumentärfilmaren Hanna Heilborn har haft svensk premiär för filmen ”Rosornas by”, som skildrar livet för en familj i ett legalt romskt läger i utkanten av Milano. Jenny Wickberg fick ett samtal om mötet med en familj som berört henne djupt, och om förtryck i olika former.

Hur kom du först i kontakt med byborna?

– Jag fick nys om byn via en vän och tidigare student som ringde och berättade om situationen för dem som bor där. Han tänkte kanske inte att jag skulle göra en film, utan ringde för han var förtvivlad. Genom honom kom jag i kontakt med den romska aktivisten Dijana Pavlović, som blivit min vän och som satte mig i kontakt med byborna.

Under hur lång tid har du följt livet i byn?

– Jag följde dem under sex år och har arbetat med filmen i sju år.

Hur tycker du livet där har förändrats under de åren?

– Den stora förändringen är att högerpopulistiska krafter växt i Italien och i hela Europa. Det är ett direkt och mycket konkret hot mot romer. Samtidigt är förtrycket och rasismen i sina olika former desamma, med djupa rötter i vår historia. Jag vill synliggöra det, genom att visa vad de här människorna utsätts för hela tiden, droppe för droppe, tills det blir till ett hav. Filmen är en ”så här är det-film”, snarare än en ”hur ska det gå-film”. Inget är på sätt och vis detsamma när jag slutat filma, ändå är allt precis som förut.

Det legala romska lägret är som ett prydligt villaområde, med små och välskötta hus. Hur kom byn till?

– Den grundades år 2000 när kommunen ville ge romer fasta adresser som kunde koppla dem till systemen med skola och social service. Där ställdes först ambulerande hus upp, som de boende har rustat upp, byggt om och gjort jättefina. De som bor där har avtal med kommunen som äger marken. Trots det gick myndigheterna in 2010 och rev hus med hänvisning till en lag, där det senare visade sig att den inte gällde där.

I filmen får man se hur den familj du följer lever välordnade liv, men där byn är omringad av ett över fyra meter högt staket, med en låst grind. Vad är bakgrunden till detta stängsel?

– Jag tror att det från början var ett mindre staket som avgränsade marken, som sedan har byggts ut. Stängslet finns där för att skydda dem som bor där, mot den intilliggande världen. De som bor där blir regelbundet utsatta för trakasserier.

Det högerextrema partiet Lega, före detta Lega Nord, som trakasserar dem, får under tiden du filmar ökad politisk makt vilket ökar trycket i hotet mot byn. Äldre romer har ju upplevt sådana hot förr, men hur skulle du beskriva barnens reaktioner på det växande motståndet idag?

– Risken för hatbrott är något de lever med hela tiden. Det genomsyrar hela deras vardag. På skolan de går på har någon klottrat ”Salvini” på väggen. Det är vad barnen möts av när de kliver in, namnet på den som dagligen i media hotar med att riva deras hem. Det strukturella, institutionella och språkliga förtrycket mot romer är något som hela tiden finns där, synligt och osynligt, på olika nivåer, och som har funnits där under lång tid.

En röd tråd i filmen är bybornas kamp för skolskjuts, där de mellan 60 och 70 barn som bor i byn får gå trots att skolan får bidrag för att ordna med transporten. Varför har du valt att lyfta just det?

– Det viktiga är inte hur lång väg barnen behöver gå, utan det faktum att de inte får den skjuts de enligt lag har rätt till. Medan andra italienska barn får åka buss till skolan, så tvingas de romska att gå. Familjen som vi följer i filmen har tillgång till bil, men flera i byn har inte det. Det är bara en del i det förtryck som romerna utsätts för, som majoritetssamhället i vanliga fall inte ser.

Hur ser situationen i skolan i övrigt ut för dem?

– Covid drabbade de romska barnen hårt, där de inte hade samma tillgång till internet och Ipads som andra barn. Det var många som tappade ett års skolgång då, och har svårt att komma tillbaka. Under det första halvåret av Covid var det inte heller en enda lärare som hade någon direktkontakt med barnen i byn, som de hade med andra barn från samma skola.

I filmen visas mycket av kvinnornas liv, där de städar och gör fint sina hem, och läser läxor med barnen. Men den berättar inte så mycket om männens liv?

– Det är inget medvetet val, utan beror på att männen i byn i många fall valde att hålla sig utanför kameravinkeln. Men några män var också iväg och arbetade under de tider jag filmade.

Vad arbetar de med?

– Det är olika, men flera jobbar som flyttgubbar, med att rensa förråd och ta hand om dödsbon. Fördomarna mot romer gör att vissa familjemedlemmar inte vågar visa sig på bild i filmen, av rädsla för att de ska förlora sina anställningar om det kommer fram att de är romer. Den stereotypa bilden vi matas med blir till en ond cirkel. Romerna vet att om det visas bilder av att de har det fint, så tolkar majoritetsblicken det till att de är maffia och har tjänat sina pengar på kriminalitet. Om motsatsen visas, där de lever fattigt och mindre välvårdat, så lever den bilden upp till en annan stereotyp av romen. Hur de än gör, kan de aldrig göra rätt.

Byborna lever sitt liv för sig, men deras kontakter med omvärlden verkar vara begränsade?

– Där finns en vilja att röra sig utanför byn, men det är innanför stängslet som de kan känna sig som mest trygga. Hatbrott mot romer sker hela tiden i Italien. I byn är brandsläckare utplacerade överallt. De är där bland annat för att det finns flera situationer där högerextrema har kastat in molotovcocktails eller använt annat brandfarligt mot romska hem. För en bra kontakt med omvärlden krävs det tillit, men situationen idag, till exempel med en mediaapparat som ökar hatbrotten, med växande polisbrutalitet och en tyst institutionell rasism, leder bara till att klyftan växer.

Är byn kvar än idag?

– Ja, men tyvärr har hotet om rivning ökat på nytt sedan två veckor, trots att de för en månad sedan fick löften om att inget sådant skulle ske.

Hur tror du bybornas liv blir om deras hus rivs och de tvingas bort?

– Jag får panik vid tanken. Det sorgliga är att de inte erbjuds några fungerande alternativ. Den familj jag följer i filmen skulle antagligen splittras. Det är en familj där man delar på allt och hjälper varandra. Under pandemin fick de det ekonomiskt tufft. Morfadern i familjen har arbetat hela sitt liv och har en bra pension, som i princip alla delade på då. Den här familjen har en otrolig styrka och förmåga att se det positiva. Det har varit en räddning i svåra situationer förut. En sak är säker, att deras framtid är osäker. Och om husen rivs så åker jag ner och kedjar fast mig där, även om jag inte lär få filma i mer än någon minut.

Har du fått någon inblick i hur situationen för romerna ser ut idag i andra europeiska länder?

– Tjeckien har dömts i Europadomstolen för att romska barn per automatik har placerats i skolor för barn med funktionsnedsättning. På listan över de som bryter mot lagarna finns ett tiotal andra europeiska länder, däribland Italien.

Du beskriver livet i Rosornas by utifrån en familj, där barnen ofta får stå i centrum. Barnens perspektiv är något du har utgått ifrån i dina tidigare filmer. Vad bottnar det valet i?

– Barns rättigheter är en av mina ledstjärnor och att skildra deras tillvaro, är ett sätt för mig att blottlägga strukturer. I den familj jag följde i ”Rosornas by” är kärleken till barnen det som genomsyrar allt. Det är så tydligt att problemet är förtrycket, inte hur barnen har det hemma.

”Rosornas by” är inspelad i Italien och som filmare har du också tidigare ofta rört dig på en internationell arena. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte. Kanske beror det på att jag mer eller mindre är på väg från Sverige? Jag saknar i alla fall något i Stockholm. Jag hittar en annan energi i andra länder, som på olika sätt ligger mig nära, även privat.

Hur upplever du att ditt genomslag har varit i Sverige?

– Med ”Rosornas by” blev det större än vi trott. Det har varit ovanligt mycket fokus i tv, radio och tidningar, för att vara en film som inte utspelar sig i Sverige. Jag har funderat på varför och tror det handlar om att man här får följa romerna i filmen, sid vid sida, att det är något tilltalande i det. Det har varit ett gemensamt projekt som byggt på en djup vänskap mellan Dijana, mig och de medverkande. De samtal jag, Dijana och andra deltagare har blivit inbjudna till har mest handlat om den politiska situationen, inte så mycket om filmen, vilket gör mig glad.

Hur ser du på dokumentärfilmens roll i Sverige?

– Det debatten i Sverige har handlat mest om sista tiden är objektivitet och subjektivitet. Såklart kan du inte vara objektiv så länge du kliver in i någons liv med en kamera. Punkt. Enligt mig borde diskussionen handla mindre om upphovspersonernas rättigheter och tolkningsföreträde och mer om relationen till de medverkande, enligt mig.

”Rosornas by” har ett tydligt budskap. Hur politisk skulle du säga att du är som filmare?

– Jag blir nog mer och mer politisk, och med den här filmen är det nästan som om jag kliver över en gräns och blir aktivistisk. Det har precis kommit till min kännedom att vissa myndigheter i Milano inte vill att den ska visas där och är rädda för vad den berättar. Dijana och jag pratar mycket om hur vi ska använda den i hennes och andras aktivistiska arbete.

Dina filmer har blivit omskrivna, men det går inte att hitta mycket om vem Hanna Heilborn är som privatperson. Hur kommer det sig?

– Är det verkligen så? Jag, det är kanske bra nu eftersom trollen har börjat krypa fram. I förra veckan hackade någon mina inlägg på Dijanas Facebook-sida så att vi såg det ske framför våra ögon, där något som nog var en robot skrev rasistiska inlägg på en bild ur filmen. I Italien fick jag märkliga meddelanden redan när jag började filma.

Hur går det till när du väljer dina filmprojekt?

– Jag upplever snarare att de kommer till mig, än att jag väljer. I ”Rosornas by” var det samtalet från en vän. Filmen ”Gömd” började med en rest från en radiodokumentär, som var så stark att vi inte kunde glömma den, medan ”Sharaf” började som research inför att längre projekt, men slutade som en egen kortfilm.

Vad blir ditt nästa jobbprojekt?

– Ett kommande projekt jag vill komma i gång med är ett porträtt av Dijana Pavlović, som utgår från alla tv-inslag och andra rörliga arkiv hon medverkat i genom åren, varvat med våra ständigt pågående samtal. Det är något jag hoppas få finansiering till.