Helgessän: 50 år av minnen sedan statskuppen 

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Att vara chilenare skulle med åren visa sig innebära och innefatta en mångfald av olika röster och berättelser och där relationen mellan hemlandet och det nya landet kännetecknades av både kollektiva och individuella processer”, skriver Ruben Marin. 

Här om dagen besökte jag min pensionerade 80-åriga mamma och gick igenom minnen som hon förvarar och vårdar från den långväga resan som startade den ödesdigra 11 september 1973. Den chilenska 11 september.  Dagen som den demokratiskt valda socialistiska regeringen avbröts av en brutal statskupp med stöd av USA och vars synliga och konspiratoriska röst var Henry Kissinger, i sin roll som Richards Nixons nationella säkerhetsrådgivare. Ja, samme man som några månader senare tilldelades Nobels fredspris.

Militärdiktaturen som varade i 17 smärtsamma år, har präglat och fortfarande präglar, på ett betydande sätt det chilenska samhället och chilenarnas tillvaro. Den chilenska diasporan utspridd över världen är en del av denna historia. I Sverige bor det idag cirka 30 000 chilenskfödda medborgare och 60 000 om barn födda i Sverige av en eller två chilenskfödda föräldrar räknas in.

I en liten stad i Skåne, bland dessa känsloladdade minnen, hemma hos mamma, finner jag de sju flygbiljetter som tog familjen till Sverige den 30 maj 1979 och en oundviklig retroaktiv minnesresa tar vid. Vi samtalar och hjälper varandra att minnas, olika pusselbitar som vi sätter på plats, 50 år efter statskuppen.

Santiago, september 1973: Någon knackar på dörren med bestämda slag och mamman öppnar. En lastbil full med militärer parkerar utanför vår bostad. En militär håller i en kulspruta, placerad på ovandelen av förarhytten, och riktar den mot ingången.

En husrannsakan inleds och allt vänds upp och ner. En skrämd och upprörd lillebror. En farbror som grips, fängslas och torteras. En pappa som går under jorden. Hela vardagen och tillvaron vänds upp och ner.

Den första flykten gick till ett vilohem, i utkanten av Santiago, som katolska kyrkan förvaltade. Ett vilohem som omvandlats till ett skyddsboende för flyende vänsterpolitiska aktivister och deras familjer.

Boendet står under FN:s beskydd. Utanför boendet, där beskyddet tar slut, bevakas ingången av karabinjärer (den chilenska polisen). Utanför boendet, kors och tvärs över landet, pågår en massivt människoslakt.

I denna annorlunda tillvaro flyter dagarna och månaderna på, jag var ungefär 8–9 år fyllda och umgicks med nyfunna chilenska, argentinska och uruguayanska vänner, vars föräldrar som hade åkt till Chile för att delta i landets avbrutna samhällsförändringar, också tog sin tillflykt.

I denna främmande och avgränsade plats, lekte vi barn i instängdheten. Vi pallade citroner och följde efter ödlor, i alla fall fram till de gränser som vi visste absolut inte kunde överskridas. Och vi gjorde det utan att tänka särskilt mycket på varför vi var instängda. Fastän jag inte insåg eller förstod tragedin som utspelades, kände jag att allt inte stod rätt till. Denna vetskap, blev skrämmande verklighet när vi Ibland vaknade på natten, av ljudet från helikoptrar, som flög lågt för att skrämmas och vars besättning, bestående av uniformerade vuxna människor, skrek och förolämpade oss och de andra boende.

Ett starkt minne som jag bär med mig är mammas försök, medan det mardrömslika spektaklet pågick, att hålla mig och mina småsyskon lugna. På helgerna, ett avbrott från rutinen, då fick vi, under några timmar, ett efterlängtat tillåtet besök av farmor och mormor.

I början av 1974 reste vi till Mendoza (Argentina), till ett hotell som hette Marconi, dit många chilenska flyktingar anlände. Några månader senare bosatte vi oss i en stadsdel, livet fortsatte och vi blev nya grannar bland andra grannar, skolan, vänner och gemenskapsskapandet påbörjades på nytt.

År 1976: Statskupp i Argentina, även i detta land, där familjen hade kunnat återsamlats, tog militärerna makten. Samma metoder, samma förföljelser, samma dödsmaskiner som dag och natt, utan minsta betänklighet, systematiskt mördade en del av sin befolkning.

För vår del blev hotet om utvisning till Chile ett högst oroande faktum. Nu fanns det militärdiktaturer på båda sidor om bergskedjan Anderna: med samma fiender och med samma avsaknad av mänsklighet. Och vi befann oss där, ovälkomna på båda sidor.

Mamma, försökte ordna eller köpa oss ett uppehållstillstånd, hon pratade med olika myndighetstjänstemän, men nej.  Hon fick som svar att ”fosterlandet” inte ville ha ”chilenska terrorister” och att mina två småsyskon, födda i Argentina, kunde stanna men inte resten av familjen. Återigen upplöstes gemenskapen vi hade börjat vara en del av.

Vårt hem som under några år hade fyllts med kärlek, hemlandets nostalgi, men även hoppet om en någorlunda normal framtid, grusades.  Väskorna packades igen till ett osäkert och okänt öde. Vi hamnade i Buenos Aires 1978–1979, under några månader, ett tillfälligt flyktingboende, i väntan på ett land som kunde ge oss skydd och trygghet. Det blev Sverige och den långväga färden inleddes.

Vid 14 års ålder, på kvällen, anlände jag och familjen till en flyktingförläggning. Den befann sig i lilla Alvesta, en lugn och tyst stad i den småländska skogen. Efter några månaders förberedelser och ”inskolning” flyttade vi till Oskarshamn, ett nytt bostadsområde och en ny plats i världen.

Chilenarna: En mångfald röster, en mångfald av berättelser

Med de politiska flyktingarna kom familjen och barnen, vilka kom att benämnas som exilbarnen. De växte upp och blev en del av Sverige. Att vara chilenare skulle med åren visa sig innebära och innefatta en mångfald av olika röster och berättelser, där dimensioner som identitet och tillhörighet hade många bottnar, och där relationen mellan hemlandet och det nya landet kännetecknades av både kollektiva och individuella processer.

Vid köksbordet samtalades om den dagen familjen skulle återvända, dagen då diktaturen äntligen skulle falla och om hur den avbrutna drömmen om ett rättvisare samhälle skulle återtas och förverkligas.

För föräldrarna blev Chile ett centralt samtalsämne och en del av vardagen i Sverige, i form av solidaritetsrörelsens aktiviteter för att upplysa och belysa motståndet som fördes mot diktaturen.

Ett återkommande ord och som har etsat sig för livet var ”los compañeros” (ung. kamraterna), ett ord som för mig kom att representera kamp, kärlek, hopp, gemenskap och medmänsklighet. Särskilt fick ordet en stark och känsloladdad betydelse när det syftade på dem som befann sig i hemlandet och riskerade sina liv, genom att engagera sig i motståndskampen. Många av dem tillfångatogs, torterades och avrättades. Mellan dessa två världar växte vi, och vardagen bestod av dessa förmedlade berättelser om framtiden, men även av nya sociala sammanhang.

Sverige blev vår nya plats i världen men Chile talade till oss, i form av symbolladdade bilder och genom de vuxnas betraktelser och berättelser.  Å andra sidan, var Sverige, landet där exilbarnen gick till skolan, träffade nya vänner och var bara barn eller tonåringar, precis som alla andra.

I Chile, efter massiva sociala protester tvingades diktaturen året 1988 att genomföra en folkomröstning som de förlorade och de första fria valen hölls 1989.

Den demokratiska parlamentarismen återupprättades. En ny tid av förhoppningar började för chilenarna i hemlandet men även för den chilenska diasporan som var utspridd över världen. Att återvända blev utmaningen för många, Men så enkelt var det inte och orsakerna till det många.

Några valde att återvända, återförenas med rötterna, söka spår efter den identitet som militärdiktaturen hade avbrutit. För många innebar återvändandet ett försoningsarbete med sig själva, för andra en insikt och förståelse av att man kunde vara chilenare på sitt eget sätt. För andra en vilja att bidra till de förändringar som samhället behövde och som engagerade många i hemlandet. Men även insikten att det fanns flera Chile, att det Chile som fanns i Sverige inte var det Chile som 17 års diktatur hade omformat. Att i Chile samexisterade offren med förövarnas straffrihet och deras förnekande av brotten mot de mänskliga rättigheterna. För exilbarnen fanns det även en svensk röst inombords som hade något att säga. Många återvände igen, från Chile till Sverige.

En del familjer splittrades i motsatt riktning. Men i dessa många och olikartade erfarenheter fanns det en viktig och gemensam nämnare, att dessa dåtida exilbarn i dess mångfald av vuxenhet tog sina egna beslut och av egen fri vilja.

Minnesceremonier i Sverige

Nu har det gått 50 år sedan det ödesdigra 11 september och många minnen väcks till liv för chilenarna. Även exilbarnen bär dessa i minnesbagaget, nu som vuxna svenskchilenare. Därtill har andra generationen chilenare tillkommit, med egna röster. En levande svenskhet som skapas och omskapas av de möten som sker dagligen, av de historier som berättas och förmedlas.

Ett flertal minnesceremonier hålls under september och oktober i Sverige.  Både de som traditionsmässigt anordnas i torg och partipolitiska möten för att minnas kuppen, den störtade socialistiske presidenten Allende och de många människor som drabbats av diktaturen. Men även de nu vuxna exilbarnen och den så kallade andra generationen, håller minnesceremonier, filmfestivaler och kulturella arrangemang. I dessa skapas broar mellan det som händer i Chile och vad som pågår i Sverige. Sociala, kulturella och politiska samtal som bidrar till en förståelse av nutiden och platsen där vi bor och verkar.

Ett landskap av överskridande gränser och generationer. En mångfald av röster, öden och egna tolkningar av de gångna 50 åren. Men i dess i olikheter, finns och delas samma grundvärderingar, att demokratin alltid ska försvaras och att militärdiktaturer inte har plats i ett civiliserat samhälle.

Att rasism, främlingsfientlighet och alla former av trångsynthet inte kan accepteras, bagatelliseras eller normaliseras i samhället, varken i Chile eller Sverige. Således är minnesprocesser viktiga, för de syftar även framåt och tar plats i det sociala rummet där vi verkar och i de samhällsförändringar som påverkar oss och våra identiteter.

För de politiskt aktiva som anlände som flyktingar, för exilbarnen, som nu är vuxna och för de som fötts i Sverige och växt upp med de berättelser som förmedlats om Chile. Alla dessa röster har något värdefullt och insiktsfullt att säga om dessa 50 år. Som min 15 åriga son, född i Sverige, en gång sa, när han som 8 åring hörde berättelsen om hur farmor och farfar hade behövt lämna sitt Chile för att överleva, ”Pappa, tänk, om du, farfar och farmor inte kommit som flyktingar till Sverige, tänk, jag hade aldrig fötts, för att då hade du inte kommit till Sverige och lärt känna mamma. Då kan man säga att något hemskt hade med sig något fint, eller hur?”.  Och så är det, det finns alltid en nutid och en morgondag som utmanar och som ger plats åt nya sammanhang och konstellationer.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!