Helgessän: Allvar är en stor risk under kapitalismen

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

Apropå den aktuella debatten om den självupptagna litteraturen är den fråga som borde stå i centrum vilket förhållande som råder mellan psykologi och litteratur, menar Johannes Nilsson. Här benar han upp begreppen. Att ta sig själv på allvar är en stor risk under kapitalismen.

Nyligen har psykologins roll i litteraturen diskuteras på kultursidorna. Mikaela Blomqvist skriver i GP att självupptagna författare har monterat en gigantisk spegel framför sina skrivbord. Hon menar att alltför många svenska författare idag skriver på ett alltför ofiltrerat sätt, utan några synbara hänsynstaganden till formen, där uppriktighet och ibland rent personliga mål värderas högre än de estetiska problem som litteraturen erbjuder. En författare bör inte skriva, fortsätter Blomqvist, för att ge sig själv ett bevis på att en gång ha vandrat på jorden, detta är epitafets uppgift. Hennes ambitionsnivå måste höjas över dessa privata angelägenheternas trånga sfär och sikta mot estetikens formspråk.

Blomqvist har förstås rätt och det är ett symptom på allvarlig litterär förvirring att detta ens behöver påpekas. Det kan inte nog understrykas att litteraturen alltid är det viktigaste när det handlar om litteratur och det finns ingenting som lika lätt devalveras i värde som det estetiska på den marknad där litteraturen verkar. Därmed är kritikerns främsta uppgift att verka som de estetiska värdenas försvarare och förklarare.

Men Blomqvists position är alltså kritikerns och inte författarens. Därför uppstår en blind fläck i hennes ståndpunkt, som det finns goda skäl att belysa. Om vi börjar med hennes påstående att man inte kan skriva som om modernismen aldrig funnits, så kan vi med orden från en utav modernismens främsta författare, Marcel Proust, hävda motsatsen:

But in art there are no initiators or precursors (at least in the scientific sense). Everything is in the individual, each individual starts the artistic or literary endeavour over again, on his own account; the works of his predecessors do not constitute, unlike in science, an acquired truth for which he who follows after may profit. A writer of genius today has everything to do. He is not much further advanced than Homer. (Against Sainte-Beuve and Other Essays)

Äldre traditioners förvärvade sanningar stelnar till dogmer och tanklösa poser när de överförs till en annan tid där dessa sanningar inte ägs av dem som gör bruk av den, eftersom författarna i den nya tiden inte själva varit involverade i den process som krävdes för att de nya upptäckterna skulle göras.

Det som för hundra år sedan var okänt, chockerande och spännande kan inte återupplivas genom repetition. Varje verk som framför något nytt till sina läsare gör det därför inte så mycket i kraft av en fördjupa förståelse av litterära traditioner, det här är kritikerns uppgift, som i kraft av att dess författare har gjort upptäckter hon är ensam om att äga.

Den process som lett fram till dessa upptäckter måste med nödvändighet vara kantad av misslyckanden och felsteg, eftersom författaren under processen är helt och hållet utelämnad till sig själv.

Andras författares framsteg är därför, oavsett hur enastående och magnifika, ingenting värda. Därför tror jag slutresultatet blir tämligen ointressant om man sätter sig ner för att skriva en roman med ett porträtt av Joyce eller Proust framför sig, istället för den där gigantiska spegeln som vänder litteraturen mot sig själv och som åtminstone kan bereda förutsättningarna för den kollision mellan form och verklighet där konst skapas.

Blomqvists önskan fungerar i regel bättre för kritikern än för det skönlitterära skrivandet, som behärskas av en annan regel, nämligen den som säger oss att form utsätts för de mest intressanta experimenten när ett främmande material förs in. Och det som konsten oftast står mest främmande inför är livet självt.

Det blir därför erfarenhetens uppgift, som Wilde en gång sade, att ifrågasätta de estetiska fördomar som skapat den tradition som antingen kväver eller fostrar originalitet. Och erfarenheten kommer alltid utgå ifrån dig själv, det är du som utgör dess epicentrum och det är här bara din åsikt och dina egna upplevelser som äger legitimitet.

Jag tror det är för att denna legitimitet idag står så hotad från så många håll samtidigt som författare misslyckas att göra litteratur av sina liv.

Behovet att försvara sig inför detta abstrakta hot vi med sådan brist på precision uppfattar som samhället, är mer akut än den intresselösa nyfikenheten att undersöka det egna livet.

När vi intar denna försvarsställning så riskerar proportionerna i förhållandet mellan litteratur och liv, språk och erfarenhet att brista.

Här anser vi inte längre att vi har råd att betrakta våra liv genom realismens nivellerande och objektiva värdeskala.

Behovet av självrättfärdigande på en arena av rivalitet och jämförelse är för stort för att vi ska kunna låta bli att tillskriva vår erfarenhet en betydelse den inte äger ens inuti oss själva. Vi gör oss här beroende av illusionen och livslögnen som frånskriver oss all form av konstnärligt ansvar när vi gestaltar våra liv. Och jag tror det är den här pliktlösa illusionens intrång i litteraturen, vilket ju är en form av fiktion och inte autofiktion, vi idag känner leda inför snarare än det självcentrerade jagets intrång. Det är också i denna diskrepans mellan det gestaltande och det gestaltade som författaren så lätt hamnar fel, det är här hon löper störst risk att slå an falska toner och det är här hon på otillbörlig grund förvränger sitt språk och upphöjer sin stil till en nivå som är alldeles för hög för att den ska orka bära med världen hela vägen upp.

Kvar på denna upphöjda plattå blir en språklig fernissa utan innehåll, en hög stil som misslyckas just i det höga att relatera på ett konkret, levande och adekvat sätt till erfarenheten som ska gestaltas. Den amerikanska kritikern Lionel Trilling fann detta problem i Sherwood Andersons författarskap, när han skrev följande: ”But between this small, good life and the language which he used about it there is a discrepancy which may be though of as a wilful failure of taste, an intended laps of the sense of how things fit.” Men Trilling är en alldeles för känslig kritiker för att stanna här. Ett stycke längre ner fortsätter han:

But what hostile critics forget about Anderson is that the cultural situation from which his writing sprang was actually much as he described it. Anderson’s truth may have become a falsehood in his hands by reason of limitations in himself or in the tradition of easy populism he chose as his own, but one has only to take it out of his hands to see again that it is indeed a truth. The small legitimate existence, so necessary for the majority of men to achieve, is in our age so very hard, so nearly impossible for them to achieve. The language Anderson used was certainly not commensurate with the traditional value which literature gives to the things he wanted, but it is not incommensurate with the modern difficult of attain these things.

Även i en författares tillkortakommanden, och kanske framförallt i hennes tillkortakommanden, finns det glipor i vilka läsaren kan få en inblick i kulturens och tidens tillstånd. Hos en observant kritiker som Trilling är den undersökanden blicken mer ihärdig än det fällande omdömet.

Det är på grund av denna ”lilla legitima existens”, som Trilling talar om angående Andersons av febrig frihetslängtan alltför luftiga språk, som jag tror det finns en risk att anklaga författare för att vara självupptagna utan att närmare förklara vari denna synd ligger.

Det självupptagna är ju inte bara en ingrediens i dålig litteratur, men också i den allra bästa. Och jag tror vidare att det finns en risk att alltför lättvindigt förknippa psykologi med självbekännelse och filterlös uppriktighet, eftersom självbekännelse och uppriktighet, som vi i en mer specifik kulturell kontext kan översätta till strävan efter autenticitet, som i sin tur kan till ett mer abstrakt plan översättas till  sökandet  efter sanningen,  är  en  uppfinning som  i  första hand härstammar  från litteraturen och inte psykologin. Bekännelselitteraturen är ett och ett halvt millennium äldre än psykologin som akademisk disciplin. Och det räcker med en snabb överblick av den litteratur som finns här, för att inse att den källa till litterärt berättande och förnyandet av stelnade former är outgrundlig, som öppnas upp bakom impulsen att skriva om sitt eget liv.

Därför är det något av en förolämpning mot en så mångfacetterad och rik tradition när man reducerar behovet att tala om sig själv till psykologiska begrepp som inte kanförstå människan på andra sätt än genom att sjukförklara henne, där hennes motiv omvandlats till neuroser och tvångsmässiga beteenden sprungna ur ouppfyllda önskningar.

När man talar om psykologi i förhållande till litteratur bör man alltså göra det utifrån en akademiskt etablerad avgränsning och en hävdvunnen terminologi. När man gör det, vilket exempelvis Freud gjorde, inser man snabbt hur ointressant det blir och hur lite psykologin har att säga om litteraturen, men hur mycket den har att säga om sig själv.

Freuds analys av Bröderna Karamazov säger inget väsentligt om romanen vi har framför oss, men en hel del väsentligheter om Oidipus-komplexet, som Dostojevskij förstås inte kände till eftersom teorin inte fanns när han skrev sin roman.

I samma roman, närmare bestämt i scenen då Dimitrij genom ett tortyrliknande korsförhör vilseleds i sitt vittnesmål och drivs till ett falskt erkännande, formulerade Dostojevskij en kritik mot fastslagna psykologiska hypoteser om den värld som göms inuti människan. Och vi behöver inte anstränga oss alltför mycket för att läsa en sådan kritik som en varning inför det som kan hända när vi låter psykologin stå som ett allmänbegrepp för allt som rör sig i människans inre liv. För hennes inre liv är oändligt mer omfångsrikt och komplicerat än det stoff som psykologiska begreppsapparater någonsin kan omfamna. Och när litteraturen briljerar å människosjälens vägnar är det precis detta den lyckas visa upp för sin läsare, att människans inre liv är outgrundligt och att alla teorier om henne därmed är om inte direkt felaktiga, så alltid otillräckliga och alltid farliga att blint förlita sig på. Detta är något som bara litteraturen kan visa, eftersom den i sitt oberoende från teoriernas träskmarker är ensam om att kunna visa människan i sin helhet.

***

Ytterligare en anledning till varför vi bör vara tydligare när vi anklagar författare för att vara självupptagna, är att det har varit ett av romanens främst kännetecken sedan den uppstod i modern form hos Richardson och Defoe att så detaljerat och närgånget som möjligt undersöka den individuella erfarenheten inuti en specifik tid på en specifik plats.

Den här testen driver Ian Watts i The Rise of the Novel, som menar att Moll Flanders och Pamela var de första romanerna att genomföra en sådan undersökning på ett systematiskt, medvetet och framgångsrikt sätt.

Författaren kan förstås träda in i en specifik tid och en specifik plats genom fiktionens och fantasins flexibilitet, men hon kan också göra det genom sitt eget liv och, som i fallet Defoe och Richardson, genom dem tekniska instrument som autofiktionen tillhandahåller. Och det kommer alltid vara så att den individuella erfarenhet som en författare har bäst insyn i är sin egen.

Andrahandsinformation är i romanens värld föga värt. Om det bara är berättelser och människoöden läsaren vill åt, kan hon lika gärna vända sig till historieböckerna eller tv-serierna. Det är först när hon vill in i den unika människans huvud som hon beslutar sig för att slå upp en roman. Det är även här romanen har som mest att erbjuda oss och det är här den höjer sig över alla andra konstformer. Den roman som gått längst i det här avseendet, som kommit närmast den unika människan, är också den roman som utforskat litteraturens tekniska, estetiska och språkliga möjligheter mest utförligt och med störst djärvhet.

Ju längre på den här vägen man går och ju närmre det enskilda människolivet man tar sig, desto mer utelämnad kommer man bli till sitt eget huvud, sina egna tankar och sitt eget liv, eftersom man längs denna väg också blir mindre tolerant inför den konstnärliga fattigdom man snart finner i det oexaktas och ungefärligas material. När författarens egna krav på det här sättet höjs på levandegörandet av en konkret verklighet, så kommer sannolikheten också öka att hon förr eller senare vänder sig till den verklighet hon bäst känner, vilket förstås är hennes egen. Det är på denna välbekanta mark, där författarens kunskaper är unika, oöverträffliga och outtömliga, som fantasin kan vinna andlig frihet och ett tillräckligt stort rörelseutrymme för att skänka sitt stoff ett skimmer av verkligt liv.

***

Det problem som härmed uppstår, som redan nämnts ovan och som kanske är något av det svåraste för en författare att behärska, är att skriva inuti den egna erfarenheten utan att förlora distans, objektivitet och överblick av det litterära materialet.

Det är i denna distans som litteraturen utkristalliserar sin form, det är här språket växer in i sin säregna stil, här struktureras narrativet och det är här som en särskild plats utstakas åt läsaren. Här tar med andra ord den konstnärliga individualiteten över och den privata personligheten ger vika. Det är exempelvis i den här distansen som Joyce spränger in mytologiska motivscheman och berättartekniker från litteraturhistoriens alla hörn. Om inte den här distansen finns så riskerar läsaren att uteslutas ur den estetiska upplevelsen, texten utesluts ur litteraturens formspråk och då uteblir det som Blomqvist kallar för ”ett genomtänkt svar på en formmässig fråga.” Texten har här blivit inåtvänd, den mumlar istället för att kommunicera och jag antar att det också är det som Blomqvist menar med att författaren nu blir upptagen med sig själv.

Det här problemet är av sådan art att jag tror vi nu faktiskt har rätt att tala om åtminstone socialpsykologi i samband med vissa estetiska frågeställningar. För det krav som nu ställs på författaren är att hon ska göra två motsatta saker samtidigt.

För att kunna höja den individuella erfarenheten till en litterärt relevant nivå måste hon ta sig själv på ett relativt groteskt stort allvar. Att ta sig själv på allvar är idag förknippat med stora risker i en kapitalistisk kultur som styrs av föränderlighet, oförutsägbarhet och anpassning. Sociologen Richard Sennett undersöker i bland annat När karaktären krackelerar hur vi i en sådan kultur lär oss förhålla oss till våra egna misslyckanden, vilket är en överhängande risk i en entreprenörorienterad ekonomisk struktur. Det personliga fallet blir här förödande så länge vi tar oss själva på allvar, men knappt kännbart om vi i vilken sekund som helst är beredda på att ändra inriktning på våra liv och omvärdera våra värden. Idag testade jag det här. Det gick inte, så imorgon kommer jag testa något annat, vad det nu är.

För att överleva inuti en sådan kultur kan man inte på något djupare plan förknippa sig själv med det man gör, man kan inte identifiera sig med sina handlingar, det är alltså en sorts självförvållad alienation som fungerar som en psykologisk försäkring mot personlig katastrof. Inga författare av värde har någonsin fostrats inuti en sådan inställning till sig själva. Det är närmast nödvändigt att ha vissa egocentriska drag och en aning parodisk självöverskattning för att helhjärtat ge sig i kast med ett romanbygge. Framförallt måste det finnas en hängivelse till värden man anser som absoluta. Annorlunda uttryckt finns det få saker idag som garanterar socialt åtlöje som det att slå in på en författarbana.

Parallellt med den här formen av självironi vi idag internaliserar för att undvika det mer plågsamma men besläktade självhatet, så manas vi av samma strukturer att slå vakt om den individuella erfarenheten som den vore något heligt, eftersom denna idag står utkastad på entreprenad där den inuti en offentlig och fientlig arena tvingas konkurrera med sitt existensberättigande mot andra individuella erfarenheter med ett annorlunda innehåll men med samma form.

Problemet för författaren är alltså att hon behöver inta båda dessa positioner samtidigt. För att hitta något av värde i sitt eget liv, behöver hon ta sig själv på stort allvar. För att omformulera detta värde till allmängiltigt gods och sedan kommunicera det genom en litterär form, behöver hon distansera sig från den sfär av social prestige hon annars lever sitt liv i. Och för att en sådan distans ska kunna träda in i berättelsen så behöver hon också se på sig själv som ett undersökningsföremål vars integritet aldrig får överstiga den hon ger en groda vars uppsvällda mage hon med skalpell nu ska skära upp.

Hon måste med andra ord betrakta sitt liv som litterärt stoff.

När hon gör detta så kommer hon anklagas för att förhäva sig, eftersom hon verkar tror att andra människor skulle vara intresserade av hennes liv och det finns inget lättare att bespotta än detta i de sociala mediernas tidevarv. Men samtidigt som hon hånas för att förhäva sig så förminskar hon sig, eftersom hon nu frånskriver sig äganderätten av sitt liv och därmed inte längre kan ta del av den vinst det skulle kunna ge henne att framställa sitt liv på det ena eller andra sättet, utan endast på ett sant och estetiskt rationellt sätt, vilket aldrig kommer gynna henne, utan tvärtom återigen göra henne till åtlöje, eftersom en sann framställning av ett liv idag alltid kommer bemötas av majoritetssamhället med misstänksamhet.

För att kunna se sitt liv på ett sätt som möjliggör en sådan framställning så måste författaren hitta fram till en plats som existerar utanför samhällets sociala strukturer. Och en sådan plats har kanske aldrig förr varit så oattraktiv och så svår att nå fram till som idag, där de sociala strukturerna har ett närmast oöverskådligt stort inflytande över formandet av det individuella livet.

Frågan är då vad författaren egentligen har att vinna på att försöka omvandla sitt liv till bra litteratur. Så länge litteraturens värde förblir obskyrt för oss, måste svaret vara ingenting. Därför är det för litteraturens överlevnad oumbärligt, som Blomqvist också framhåller, att slå vakt om estetiska värden. Men lika viktigt är det att hålla dessa värden separerade från sociala värden, vilket jag inte är säker på att hon lyckas med.

***

Det självupptagna blir en synd när författaren inte längre använder sitt liv för att undersöka den individuella erfarenheten i litteraturens tjänst, utan i sin egen. Men att säga att självupptagenhet är en synd per automatik innebär alltså att vi blandar ihop estetiska värden med social och därmed måste förkasta en tradition som utgör en utav realismens och romanbyggets grundpelare.

Till exempel är det inte den perfekt konstruerade teologiska världsbilden som får Den gudomliga komedin att gripa tag om läsarens fantasi, det är den landsförvisade författarens besatthet av de oförätter han utsatts för av sina florentinska landsmän.

Det är denna besatthet och ingen religiös övertygelse som får Helvetets grymma straff att flamma upp för oss med skrämmande sinnlig exakthet. Samma besatthet var också en avgörande drivkraft hos Rousseau, som måste ha varit den franska upplysningstidens mest förorättade och självömkande tänkare, men också dess mest vitala och originella författare.

Vidare är det inte heller det pittoreska bondelivet som skänker den där förtrollande lystern till Konstantin Levins tillvaro, det är Tolstojs patologiska självrannsakan som han mer eller mindre ärvt av Rousseau och som han här lyckas överföra i mer balanserad form till sitt alter ego. För det är i kraft av den här självrannsakans litterära konsekvenser som gör Levins inre liv synligt för oss. Om det inte hade varit för det här inre livet, och därmed för vår kännedom om hur detta liv reagerar på sin omgivning, så hade den ryska pittoreska landsbygdsmiljön kunnat ersättas med vilken idyll som helst, eftersom det är genom Levins ögon vi ser den här miljön och det är genom hans ögon som miljön träder fram som något oersättligt, något som impregnerats av det individuella livets erfarenhet och som på det sättet gör det till något unikt. Och det är det unika som rycker in läsarens fantasi i en ny värld, det är här konsten äger sin dragningskraft.

Vi hade knappast haft någon Levin, inte heller någon Pierre Besuchov, och därmed inte heller två utav de bästa romaner som getts den västerländska litteraturen, om det inte varit för deras författares hejdlösa upptagenhet med sitt eget patetiska och hopplöst inrutade lilla liv.

Vi får alltså inte blanda ihop litterär synd med det sociala livets synd. Det råder ingen tvekan om att vi lever i en exempellöst narcissistisk och egocentrisk tid. Den populärkulturella infrastrukturen styr oss mot innehållslös och falsk individualism och en klaustrofobiskt isolerad tillvaro som stänger ute andra människors liv från våra egna. Men vi får för den sakens skull inte glömma att litteraturen inte är förpliktigad att anpassa sig efter samma mekanismer som denna infrastruktur lyder under och att den faktiskt kan gestalta den individuella människan utan att behöva kasta in henne i samma trånga bur som vi idag lever våra vardagliga liv i.

Den fråga som tornar upp i bakgrunden av en diskussion som den här, men som borde stå i centrum, är alltså vilket förhållande som råder mellan psykologi och litteratur.

Här finns mycket att säga och en del onödiga oklarheter grumlar distinktionerna.

Estetik och psykologi är inte totalt separerade, även om de är mer skilda åt än man verkar tro. Den estetiska impulsen står utanför den värld som psykologens patient försöker försona sig med. Ett begrepp som jag tror kan demonsterar var denna skillnad ligger, är det konstkritikern Alois Riegl kallar för Kunstwollen (”viljan till konst”). Riegls något ofärdiga uppfinning förtjänar att väckas till liv särkilt i en tid där vi har allt svårare att skilja konstnären från privatpersonen, det inre känslolivets privata sfär från den estetiska längtans tidlösa horisont, eftersom det språk håller på att försvinna som kan formulera vilka effekter ett konstverk har på oss.

Vad Kunstwollen bland annat kan hjälpa oss med, är att isolera särskilda mentala aktiviteter förknippade med skapandet och mottagandet av konst som samtidigt är möjliga att relatera till form och material, utan att dessa aktiviteter blandas samman med den sortens psykologi som sysslar med människan som social varelse.

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Mer inom