I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.
Tidigare i veckan frågade jag ChatGPT efter en komisk betraktelse över hur problem och symtom ofta sammanblandas när man ska lösa en svår situation.
Följande svar kom tillbaka:
Under joggingturen snubblar statsministern över sina skosnören och faller hela tiden. Att fokusera på symtomet skulle innebära att man skrattar varje gång han ramlar. Det verkliga problemet är att skosnörena är illa knutna. Det är roligt att se Ulf snubbla, men att ta itu med problemet genom att föreslå att han knyter sina skosnören ordentligt skulle förhindra framtida missöden.
I stället för att angripa symptomen på att något är fel borde vi lösa problemet, skriver Anna Lundberg.
Tidigare i veckan frågade jag ChatGPT efter en komisk betraktelse över hur problem och symtom ofta sammanblandas när man ska lösa en svår situation.
Följande svar kom tillbaka:
Under joggingturen snubblar statsministern över sina skosnören och faller hela tiden. Att fokusera på symtomet skulle innebära att man skrattar varje gång han ramlar. Det verkliga problemet är att skosnörena är illa knutna. Det är roligt att se Ulf snubbla, men att ta itu med problemet genom att föreslå att han knyter sina skosnören ordentligt skulle förhindra framtida missöden.
Sedan frågade jag vidare efter ”skrämmande exempel” på konsekvensen av att blanda ihop problem och symtom när man ska skapa ett gott samhälle, och svaret blev: Om samhället fokuserar på att bekämpa symtom som brott utan att adressera de underliggande problemen, som fattigdom, utbildningsbrist eller social ojämlikhet, kan brottsligheten eskalera. Detta kan leda till en otrygg och farlig miljö för samhällsmedborgarna.
ChatGPT är som vi alla vet inte en tillförlitlig källa, men jag tror att dessa båda svar är sanna. I alla fall om jag byter ut Ulf mot mig själv i den första. Det händer att jag snubblar under joggingturer och maken påpekar då att skorna behöver knytas om.
Att det skrämmande svaret är sant, det är inte roligt alls: snart sagt varje vecka – nya presskonferenser om utredningar som missar problemen. Visitationszoner, att det ska bli straffbart att förolämpa polis, inrättande av ungdomskriminalitetsnämnder, utökad kameraövervakning, något svårbegripligt om ”förvaringsdomar”, hemlig avlyssning av unga, göra det straffbart att rymma, brottsligt att vara med i gängkriminella sammanhang. För att nämna några pågående lagförslag.
I den intressanta podden Kontext beskriver advokaten Silas Aliki det vi ser framför oss som en chockdoktrin och ett undantagstillstånd. I ETC berättar Martin Aagård om SD-ledda utredningar och observerar ”en offensiv mot rättssamhället som saknar motstycke i svensk samtidshistoria”. Ulf Bjereld menar i denna tidning att Tidö-partierna urholkar rättsstaten och bygger ett auktoritärt och mindre frihetligt samhälle. Sven-Erik Liedman skriver förtvivlad i Dagens Nyheter om hur unga människor och deras familjemedlemmar dödas: “Hur har vi hamnat här?”
Jo, delvis på grund av svårigheten att hålla isär problem och symtom. Detta är faktiskt så svårt att de som utreder lagändringsförslagen (som inte alltid är SD-anknutna men det verkar bli allt vanligare) får läsa i en särskild handbok, Kommittéhandboken, att det är viktigt att just “skilja mellan ett verkligt problem och symtomen på ett problem, att skilja mellan orsak och verkan”.
Alla de utredare som just nu arbetar i hög takt borde reflektera kring denna anvisning. För tänk er, om problemet egentligen är en rättsosäker asylprocess snarare än skuggsamhället? Tänk om det är ett symtom att ungdomar rekryteras till kriminella gäng, ett symtom på långtgående åtstramningar i välfärdsrättigheter såsom skola och omsorg, eller boendesegregation, eller att storföretagen släppts in i skolvärlden? Om förolämpningar av polis egentligen är skapat av problemet med rasprofilering? Om de integrationsproblem som den så kallade återvandringsutredningen ska hantera, egentligen är ett problem med rasismen i vårt samhällssystem?
Jag citerar Kommittéhandboken igen:
“Det är inte helt otänkbart att det problem som presenterats i direktiven visar sig vara ett symtom på ett problem. Utredningens kommande förslag på lösning av problemet påverkas ju av problemdefinitionen. Om man i utredningen definierar problemet som ‘ungdomarna dricker öl’, föreslår man förbud för ungdomar att dricka öl. Om man i stället definierar problemet som att ungdomarna saknar normer, kärlek och arbete och att symtomet på detta problem är att de dricker mycket öl, blir den föreslagna lösningen en annan än ölförbud.”
Om regeringen tillsätter utredningar kring problemen snarare än symtomen så är vi många som istället för att bli tröstlösa för att barn mördas och mördar, kan bidra till ett samhälle där unga fostras med kärleksfulla normer (även om de också kommer att dricka öl ibland). Vad gäller chatten, så kan den möjligen berätta något om vår värld men för att hitta verkliga vägar framåt behöver vi vårt eget kritiska tänkande. Och våra hjärtan.
