Tema
1176

Helgessän: En åsna till minister

Du är inloggad men saknar aktiv prenumeration. Aktivera din prenumeration här!

”Vi har en finansminister som rider på en åsna åtföljd av en hord zombier till ekonomijournalister,” skriver Behrang Kianzad. Här förklarar han hur illa det är ställt. Vi har kort sagt att göra med en åsna till minister.

Har du också gått på myterna om ”neutral finanspolitik” och att det är ”kärva tider”? Medborgare, du är faktiskt ursäktad, när vi har en finansminister som rider på en åsna åtföljd av en hord zombier till ekonomijournalister. Det låter månne hårt, men du ska se att det faktiskt är värre. Visst har vi en av de lägsta statsskulderna i EU, men vi har också lägst BNP-utveckling, som en direkt konsekvens av svångremspolitik, oansvarig räntepolitik samt tredje högst belåning per capita i just EU.

Låt oss först förklara något ytterst elementärt som de flesta inom ekonomi, politik och juridik redan känner till. Den nyliberala såväl som den nyklassiska ekonomiska diskursen, som bland annat motiverar talet om “kärva tider”, är rent vetenskapligt lika död som en afrikansk vildåsna.

Skulle man skriva en artikel och okritiskt upprepa troper som Hayek, Friedman och Posner med flera själva upprepade på 70-talet (snott i tur från Marshall, Jevons med flera), så skulle alstret inte ha någon chans att bli accepterat till någon respektabel nationalekonomisk konferens. Men i den allmänpolitiska debatten så lever dessa idéer som om inget har hänt. Det är inte för inte som denna avart av ekonomin har fått namnet Zombie-economics.

Numera, på konferens efter konferens, sitter rader av professorer i ekonomi, högt uppsatta EU-politiker och kommissionärer, lobbyister och påverkansgrupper, och undrar hur vi ska rädda kapitalismen från sig själv, nu när vi vet att snacket om trickle-down economics, budget i balans och annat nonsens just är – nonsens.

Det här åsneliket, även kallat nyliberal ekonomi, har nämligen sedan länge varit döende

För högafflarna är snart inte bara en varnande symbolik, utan i högsta grad en realitet i exempelvis amerikanska representanthuset, apropå Historiens slut” och den liberala demokratin och den särskilda nyliberala varianten av kapitalismens triumf.

Det här åsneliket, även kallat nyliberal ekonomi, har nämligen sedan länge varit döende, dels som koncept, dels som innehåll. Att låtsas galoppera genom stan med hjälp av liket och visa upp sig som vissa fortfarande envisas med är inget annat än skrattretande makabert.

Särskilt när man bestiger åsnan för att grunda en hel budget-argumentation på detta. På journalist-sidan är det inte bättre ställt. På sin höjd kan medborgare bli informerade om att de rika blivit rikare och de fattigare fattigare, men sällan görs något habilt försök att förklara varför.

Apropå zombie-economics, kan det påpekas att även Paul Krugman, en i allt väsentligt mainstreamliberal ekonom, tillika Nobelpristagare, döpte sin senaste bok till ”Att argumentera med zombier”. Han syftar på stendöda begrepp och idéer som vandrar runt på diverse policymakar-konferenser (aldrig vetenskapliga dito) och låtsas vara livs levande.

Idéer som att människor är rationella homo economicus, att vi bryr oss mer om att nyttomaximera än om rättvis fördelning, klimat och mänskliga rättigheter. Eller, apropå vår eget svenska elände, att ett utökande av statens utgifter alltid och ovillkorat skulle ha inflationsökande tendenser. Låt oss koncentrera oss på den sista biten rörande döda idéer, så inte denna artikel landar på 8,7 kilo som en annan nådig lunta.

Påståendet att ett utökande av statens utgifter ovillkorligen leder till ökande inflation är helt enkelt inte om man har uns av ekonomisk kunskap och vet att bruka verktyget, dvs inte är en okunnig fundamentalist sittande på en åsna.

Ser vi till modern kunskap i ämnet ekonomi, ni vet, sådant som en policy helst borde vara grundad på, alltså forskning och fakta, så ser vi att den nyliberala myten, att varje krona i utökad spendering ökar inflationen med x andel, är rent nonsens.

Om man ser till fördelningsmässiga faktorer samt väljer att spendera pengarna ytterst taktiskt – läs, man stöttar de grupper som drabbas hårdast av inflationen rörande mat- och drivmedelspriser, vilket är…tada…själva jäkla poängen. I stället, så är det just höginkomsttagare som gynnas av en budget som ska, enligt den åsneridande ministern, svara mot ”kärva tider”.

Det saknas övertygande bevis för att utökade finanser automatiskt skulle ha inflationshöjande effekter, när vi vet, till en övertygande förnöjelse, att riktade åtgärder till de som är värst drabbade ekonomiskt just inte uppvisar denna tendens. Detta helt oavsett om inflationen beror på ökad efterfrågan eller minskad tillgång/leverans, eftersom det är varor som mat och energi vi pratar om.

Man börjar inte binga i sig vatten bara för att vattenpriset gått ned

Dessa varor och konsumtionen av dessa är ej att jämställa med lyxartiklar eller ens andra typer av icke-livsnödvändiga varor. Varor som mat, vatten, energi, livsviktiga mediciner med mera brukar benämnas som public goods eller merit goods inom forskningen. Varor som vi alla har ungefär samma behov av.

Man börjar inte binga i sig vatten bara för att vattenpriset gått ned, eller går loss på oxfilé bara för att tomaterna inte längre kostar som en halv njure. Om man inte fattar detta, så har man inte fattat mycket av vare sig mikro- eller makroekonomi.

Vad vår åsneridande finansminister gjort är att hon dels valt att införa ett hjärndött ytterligare jobbskatteavdrag (en dyr och korkad reform som kostat oss 100 miljarder kronor per år och som enligt ekonomiska institut som granskat eländet just inte gett tillstymmelse till valuta för de pengarna i proportion), dels valt att stötta höginkomsttagare, som inte alls drabbas av inflationen i samma grad som en ensamstående trebarnsmor.

Inte heller är det bättre hos andra sidan, när vi har en ”Magda” Andersson som stått för en svångremspolitik

Betänk nu att vård, skola och omsorg går på knäna överallt i vårt avlånga land, och man bad om 30 miljarder för att kunna hålla lyset på, men vår kära finansminister på sin åsna fann inte större budgetutrymme än 10 miljarder, samtidigt som man valde att inte bara ha kvar korkade och dyra jobbskatteavdrag, utan även utöka dessa.

Inte heller är det bättre hos andra sidan, när vi har en ”Magda” Andersson som stått för en svångremspolitik och hårdnackat vägrar öka statens finanser, med någon zombie-liknande referens till 90-talets kris, trots att Sverige har bland de lägsta statsskulderna i EU.


Sveriges statsskuld uppgår till det närmast försumbara  33 procent av BNP, där EU:s rekommenderade gräns rörande andelen statsskuld av BNP  ligger på 60 procent. Länder som Tyskland, Frankrike, Spanien, för att inte tala om Italien, Grekland, Belgien och Portugal, ligger mellan 66 procent – 171 procent. Det sist nämnda gäller fallet Grekland som i det närmaste gett upp och kastat in handduken.


Man behöver just inte kasta in handduken och tåla anklagelser om förstöra statens finanser på lång sikt om man ökar statsskulden från 33 procent till säg, 45 procent. Varför just 45 procent? Jo, eftersom man då  ligger på halva EU:s snitt som är 90 procent av BNP.

Vi hör ju ständigt att Sverige inte behöver vara bäst i klassen i EU,

Det blir än mer intressant när vi beaktar den mest horribla nyheten för en finansminister, nämligen att Sveriges BNP-tillväxt är lägst, ja du läste rätt, lägst, i EU. Samma länder som uppvisar lägst statsskuld, uppvisar också lägst andel BNP-tillväxt. Fundera på det några varv!

Vi hör ju ständigt att Sverige inte behöver vara bäst i klassen i EU, så varför envisas man med att hålla fast i en svångremspolitik, som bygger på en ideologi och tankar om marknad, konsumtion, inflation etcetera som är lika daterade som 90-tals-krisen?

Mycket av kritiken i den här artikeln mot en ortodox neoklassisk ekonomisk analys matchas av den kritik som finns hos organ som OECD, som rapporten ”Beyond Growth: Towards a New Economic Approach”, vilken fokuserade på bristerna i neoklassisk ekonomi. Däribland behovet av att ersätta den dominerande berättelsen under de senaste 40 åren med ett mer sammanhängande tillvägagångssätt, att ge mer framträdande plats åt frågor som rättvisa och hållbarhet.

För ingen vill väl leva i Sovjet, eller hur?

Tommaso Valletti, tidigare chefsekonom för konkurrensfrågor vid Europeiska kommissionen, påpekade när det gäller lobbyverksamhet gentemot beslutsfattare, domare och rättstillämpare att i evenemang som organiseras på exklusiva salonger med påkostad underhållning får dessa policymakare lära sig en version av  ”law and economics”  som inte alls återspeglar vad respektive disciplin rent vetenskapligt faktiskt har producerat under de senaste 40 åren.

Positioneringen av ortodox neoklassisk ekonomi som ”mainstream” eller ”konventionell visdom” kräver nödvändigtvis att alla andra tankesträngar är ”marginella”, ”radikala”, etc när de presenteras i ett akademiskt eller politiskt sammanhang. För ingen vill väl leva i Sovjet, eller hur?

Detta eländiga perspektiv är något som även självaste EU-kommissionen börjat ifrågasätta genom att senaste åren fokusera på ”Making Markets Work for People”, och där man nog ser med lika delar förvåning och bestörtning på den inslagna svenska vägen som är helt i otakt med tiden och forskningen.

Varken EU-kommissionen eller före detta chefsekonomen Tommaso Valletti, kan nog anses vara tvättäkta marxister. Inte heller kan den kritik som framförs av nobelpristagare i ekonomi som Paul Krugman och Joseph Stiglitz kategoriseras som antikapitalistisk eller mot fri marknadsdynamik och för planekonomi. Mellanstatliga organ som IMF och OECD kan knappast heller betecknas som grenar av politbyrån.

Rättvisa är det som håller hela byggnadsverket samman

Men även dessa organ har under de senaste åren spottat ut övertygande forskning och rapporter om ökad marknadsmakt, dramatisk ökning av påslag och inkomstskillnader. Kanske är det på sin plats att påminna om nationalekonomins förgrundsgestalt, Adam Smith, som själv arbetade delvis i linje med Platons och Aristoteles dygdetik.

Adam Smith var nämligen professor i moralfilosofi först och främst, och han noterade i sin Theory of Moral Sentiments att ”rättvisa är det som håller hela byggnadsverket samman”. Något som verkar ha glömts av hans senkomna följare.

Det säger ganska mycket att vi i detta avlånga land nog endast verkar ha Andreas Cervenka som på ett någorlunda habilt sätt kan förmedla vansinnet. Det är få andra inom etablerade medier som ens försöker gå bortom de blå dunster som ständigt kablas ut på presskonferenser och sväljs okritiskt från samlade horder av zombier.

Okritiskt på grund av att man inte ifrågasätter just den bärande balken som argumenten grundas på, som att utöka statens finanser oavkortat skulle leda till högre inflation, eller att jobbskatteavdrag är ett vettigt sätt att komma tillrätta med underfinansiering inom vård, skola och omsorg. Det blir då lättare för åsnor att låtsas vara levande och galoppera runt.

Till exempel är det kanske så att 500 miljarder från skattemedel till privata välfärdsbolag” är det som grävt de största hålen hos statens finanser, parat med en nyliberal ekonomisk politik som ingen seriös ekonom förfäktat eller försvarat på nästan 15 år.

Men den insikten har uppenbart ännu inte nått majoriteten av ekonomijournalister, som verkar utgå från att solen kretsar runt jorden för det har man minsann lärt ut på Handelshögskolans kurs för ekonomijournalister. Eller var de nu förkovrat sig, om de nu har förkovrat sig.

Fukuyamas vision, utöver dess historiska och normativa ihålighet, har ju tyvärr haft även den lilla detaljen, nämligen verkligheten, emot sig.

Apropå Historiens Slut. Att Ekots meste ekonomiska kommentator Kristian Åström väljer att närmast göra ett hjälteporträtt av Francis Fukuyama, mest känd för att ha förutspått just ”Historiens slut” genom att proklamera nyliberalismen som segrare, är ett utmärkt exempel på det patetiska läget för ekonomisk journalistik i Sverige.

Denna intervju med en närmast total frånvaro av kritiska frågor till någon som blivit en akademisk avfälling och ett stående skämt, säger en hel del om tillståndet.

Fukuyamas vision, utöver dess ihålighet, har ju som vi vet haft verkligheten emot sig. Detta är dock inget som Fukuyama känner sig särskilt berörd av utan han landar i samma trötta mantra om gott-ont och plattityder.

Fukuyama, likt många inbitna nyliberaler, kan självfallet inte acceptera att verkligheten så totalt grusat samtliga av deras fantasier. Det är inte längre fråga om en politisk ståndpunkt, det är konkret verklighet och data som krossar nyliberalismen och blottlägger den oreglerade kapitalismens strupe.

Därför finns det ytterst få hederliga ekonomer som kan förklara hur börsen kunde slå rekord efter rekord under en global pandemi

Med ekonomisk makt följer politisk makt, där vissa dominerande företag och lobbygrupper har lyckats med det som inte ens Karl Marx kunde föreställa sig i sina vildaste fantasier, nämligen en evighetsmaskin som tillsynes gjort sig oberoende av stater, arbetare och med AIs inträde, människan själv.

Därför finns det ytterst få hederliga ekonomer som kan förklara hur börsen kunde slå rekord efter rekord under en global pandemi som lamslagit såväl produktion som konsumtion, men som såg en-procent-elitens förmögenheter öka astronomiskt.

Sällan har den profit som tillfaller de dominerande företagen på  konsumenternas bekostnad varit större.

Ingen hederlig ekonom kan förklara varför den ena åsneministern efter den andra inkorporerat varenda talepunkt från Timbro i lagstiftning och policy.

Sällan har den profit som tillfaller de dominerande företagen på konsumenternas bekostnad varit större. Det handlar märk väl om exakt samma varor och produkter som för evigheter sedan, i vissa fall med smärre förbättringar och förädlingar, men står inte på något vis i proportion till vinstandelen. Rekord efter rekord sätts för yachter, flygplan, öar, ostron, sällsynta hajar (numera såklart utdöda) och vad helst girigbukar måste sluka.

Det är rena rama cirkusen, rena rama magin, beroende på perspektiv, när man betraktar vissa branschers profitkvot.

Och så hör du att det är kärva tider.

Stabilt, stabilt som fan, som doktorn sa.

Magasinet Konkret nyhetsbrev

Synpunkter? Kommentarer? Kontakta oss!

Stöd journalistik som sparkar uppåt - Prenumerera eller donera!

Veckans Knutson: Vad fan får vi för pengarna SVT?

"Har vi efter all den här bevakningen lärt oss något konkret om vilken politik partiet står för?" Denna vecka undrar vi varför två charlataner, förvisso med många följare i sociala medier, får så står uppmärksamhet i de etablerade medierna. Och framförallt hur det kommer sig att Svt kablar ut youtubetrollet Henrik Jönssons PR-inslag om den så kallade Folklistan.

Myten om 2 miljoner uppehållstillstånd till flyktingar

KONKRET GRANSKNING. En vanlig missuppfattning är att migrationspolitiken har varit för generös i landet, eller att migrationen har varit ”okontrollerad”.

Parabol – Om du vill höra bruset

Nätmagasinet Parabol kokar soppa på en spik i sitt försök till analys och fördjupning när det gäller Palmemordet. Konkrets vd Behrang Kianzad är inte imponerad.

Vad är det att vara svensk?

"Något riktigt svenskt kunde Strindberg inte hitta då, för över 100 år sedan", skriver Behrang Kianzad på och menar att vi har lika svårt för att göra det idag.